förnekelse!

[n33Lu]

Trodde ju aldrig man skulle behöva hamna här eller jo de visste man ju men de är så in i helvete svårt...ja min älskade bäbis blev utdömd idag HUR överlever man detta?
Har hållt på med hästar mitt hela liv är 25+++ men detta är ju min första allra egna ägda häst..min bäääbis och de finns ju ingen till som han...

Är realist, hade redan från början bestämt att inte spruta (behandla) bara för att å åka skyttetrafik till kliniken x-antal ggr/år, men de är ju inte lätt för de.. vi var in i juli pga hälta å de visade sig att han hade rejäl pålagring och artros, i sista utförsbacken som veterinären sa till råge på allt så har jag en häst som knappt visar sin smärta, vet var chockad när han väl tog rtg plåt över hur illa de faktiskt va.. han är ju såå fräsch i övrigt, fått jätte fin kritik för hans fräschör...idag så var vi där igen och han var sämre..

Äsch nu bara babblar jag, behövde bara spy av mig nu inväntas försäkringsbolagets papper, sen är de över hur överlever man?? har varit med när en kompis häst togs bort, de var hemskt..men NU DÅ?? Detta är ju mitt tips på hur man fixar detta?

Kram till er alla som gått igenom detta // en som stänger av totalt i dessa lägen..

 

[pulkaskurk]

Sv: förnekelse!

Man fixar det för att man måste.
Men det gör ONT, det värker i hela kroppen och det kommer det att göra länge.
Men till slut kommer värken sakta att försvinna och bytas mot glada minnen av sin älskade.
Saknaden kommer nog alltid att finnas, men det blir bättre.

Usch jag lider med dig

Många styrkekramar

 

[speedya]

Sv: förnekelse!

Hej, jag befinner mig i samma läge som du just nu. Har precis fått intyget från veterinär och papperen från Försäkringsbolaget och skulle försöka börja fylla idem nu, tårarna bara rinner. Det känns så jobbigt, jobbigt att veta vad som väntar, jobbigt att sköta honom som vanligt varje dag, jobbigt att gå till jobbet och vara glad. Hatar verkligen folk som säger, Men det är ju trots allt bara en häst. Det kunde vart värre osv.
Jag är i fasen nu att jag vill få detta över och lägga det bakom mig, oroar mig så mycket för det praktiska runt avlivningen, hämtandet av kroppen, försäkringsbolagspapperen. Allt är verkligen skittungt att ta tag i.

Kram till dig!!!

 

[Leansman]

Sv: förnekelse!

Massor av styrkekramar till dig! Har själv fått avliva två av mina älskade hästar...

Ett tips som gjorde det liiite lättare för mig var att mina föräldrar tog hand om allt med försäkringar, avlivningen och sånt. Jag slapp tänka på det och kunde bara fokusera på att spendera sista tiden tillsammans med hästarna, göra allt till något positivt.

Tillåt dig själv att må skit, släpp ut alla känslor!

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

Svarar alla...tack.snälla för erat stöd!!

Speedya ja jag har tappat lusten också...t.o.m kanske lite emot min älskade också...Fan hemskt att säga ju men tror man automatiskt tar lite avstånd för att slippa vara ledsen hela tiden...

Leansman jag har slagits så med denna känslan i alla år om man bara ska låta ngn annan ta tag i de, personligen kan jag inte de känns som om jag skulle svika han i sista stund..ja svårt att bara släppa på spärren jag stänger gärna av..

Tack igen för era ord

 

[Whirlie]

Sv: förnekelse!

Du är i kris!

Berätta för dina vänner och din älskade att du just nu mår jättedåligt, att du hoppas de har överseende med dig under en period och berätta gärna hur de kan stötta dig (t.ex. om du vill att de fortsätter höra av sig, eller om de ska hålla sig undan tills du mår bra - alla är ju olika). På det sättet slipper man oroa dem man har närmast, och man kan fokusera på sig själv utan att riskera att bränna framtida broar.

Styrkekramar!

 

[mackan]

Sv: förnekelse!

Tänk på att du på intet sätt sviker hästen även om du inte håller i grimskaftet just då . Se till att ha ngn när och kär - vän eller familjemedlem som kan ta den biten om du inte orkar . Du behöver inte ens bestämma dig innan bara du har ngn som kan hjälpa dig och stå kvar om du inte vill vara med .

Det värsta är innan det är klart . Du kommer vara ledsen sen , men det jobbiga är tiden nu och sen dagen D givetvis .

 

[pulkaskurk]

Sv: förnekelse!

Svarar alla...tack.snälla för erat stöd!!

Speedya ja jag har tappat lusten också...t.o.m kanske lite emot min älskade också...Fan hemskt att säga ju men tror man automatiskt tar lite avstånd för att slippa vara ledsen hela tiden...

Leansman jag har slagits så med denna känslan i alla år om man bara ska låta ngn annan ta tag i de, personligen kan jag inte de känns som om jag skulle svika han i sista stund..ja svårt att bara släppa på spärren jag stänger gärna av..

Tack igen för era ord

Värsta tiden brukar vara inför dagen D och man vet inte riktigt hur man ska bete sig och hantera eländet.

Om du inte orkar vara med när det är dags för avlivningen så är du ingen dålig människa för det och du sviker inte hästen.
Själv har jag valt att inte vara med när ponnyn bultades och jag kommer nog aldrig att vara det heller.
Bara tanken är alldeles för obehaglig för mig.
Tveksamt om jag vill vara med någonsin igen när det är dags för avlivning.
Jag tar väldigt illa vid mig och mår jättedåligt av det.
Så jag personligen föredrar att ha fina minnen och inte det obehagliga när hästen ramlar i backen som sista minne.
Men alla är olika och det finns inga rätt eller fel om hur man vill göra, det ska bara kännas så bra det kan kännas i det läget.

 

[mackan]

Sv: förnekelse!

Ja är man med till sista ögonblicket bör man vara införstådd med att en tid framöver kommer alla minnen vara överskuggade av just själva slutet . Som är jobbigt och traumatiskt .

Sen även om man är med i det sista så kommer tiden göra att man sen Ffa kommer ihåg minnena och tänker på dessa primärt och med glädje .

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

whirlie Tack! Bra sagt, och visst är man i ngn slags kris, jag är så jäkla van vid att bara bita ihop och "suck it up" så jag stänger av för att inte bryta ihop, fel jag vet men skit svårt att lära en gammal hund att sitta kanske..

Jag försöker använda mina vänner, även om det också tar emot bitvis, sen har jag kanon vänner, har även en tjej som jag delar hästen ihop med så vi delar på detta och kan prata om det också!!

mackan Tack kloka ord, för jag vet då jag var med när min vän´s häst togs bort detta är ändå över 5år sedan så har man ändå den där sista bilden i huvudet, hemskt...Men jag vet faktiskt inte samtidigt HUR jag kan lämna över grimskaftet till någon annan, han VET ju då på ngt sätt, är helt övertygad..FAN vad svårt det ska vara!!

Pulkaskurk tack för orden, ska verkligen försöka ta till mig!

Tack igen för allt stöd underbart!

 

[Ginne]

Sv: förnekelse!

Jag har fått ta bort två de senaste två åren och jag kan säga tvärtemot, att mina minnen är inte alls överskuggade av den sista bilden. Men jag har varit med om det med flera hästar innan, som inte var mina egna, så jag var väldigt beredd på hur det kan se ut. Och jag har själv valt hur mycket jag har velat se (inte lastningen). Visst kommer jag ihåg, men alla andra minnen av dem är för min del mycket starkare. När jag tänker på dem ser jag dem när de var som bäst och vi hade som roligast.

 

[TinyWiny]

Sv: förnekelse!

Ja är man med till sista ögonblicket bör man vara införstådd med att en tid framöver kommer alla minnen vara överskuggade av just själva slutet . Som är jobbigt och traumatiskt .

Sen även om man är med i det sista så kommer tiden göra att man sen Ffa kommer ihåg minnena och tänker på dessa primärt och med glädje .

Delvis knapplån

Det där stämmer inte alls för mig. Mina minnen var inte alls överskuggade av själva avlivningen. Hade jag inte varit med så hade jag fantiserat om hur det var och är det något livet har lärt mig så är det att min fantasi kan göra saker och ting tusen gånger värre än vad det faktiskt var. Jag skulle aldrig lämna över grimskaftet till någon annan för jag vill veta att allt har gått lugnt till och jag vill veta exakt vad som hände de sista minuterna. Han som bultar säger till när han ska göra det och jag vänder mig bort i bultningsögonblicket. Sedan säger jag hejdå till hästen och tar mig därifrån storgråtandes.

För mig är det alltså jätteviktigt att få vara med och även om det är jobbigt så hade det för mig varit värre att inte veta hur de sista minuterna i hästens liv var. Att höra bultens ljud och ljudet när hästen faller förföljer en naturligtvis ett tag men hellre det och att jag vet exakt hur det var och för min del så har det som sagt absolut inte överskuggat minnena. Sedan är vi alla olika givetvis och ingenting är rätt eller fel. Huvudsaken är att hästen är lugn och trygg med den människan som är med. Om man inte har någon som kan hålla åt en så går det i vissa fall att be Lantbrukstjänst att ta med sig någon extra som kan hjälpa till med det.

Det man måste vara medveten om ifall man är med är att det låter när hästen faller. Senast jag tvingades ta bort en häst var det endel snö och jag var inte beredd på att det skulle knarra så i snön under så lång tid. Det knarrade fortfarande i snön när jag tog mig därifrån.

Till Ts
Du har en tuff tid framför dig och jag lider verkligen med dig. Det värsta är fram till avlivningsdagen för det är så fruktansvärt tufft att behöva ta ett sådant beslut och man önskar ju så att ett mirakel ska inträffa. När det väl är över så ska du se till att du har någon som kan ta hand om dig och kör inte själv hem ifrån stallet. Du är ingen bra förare då. Oavsett om du vill vara ifred så kan det vara skönt att någon finns i närheten så att du inte är helt ensam. Det kan vara skönt att ha någon att prata med mellan gråtattackerna eller ha någon som håller om dig om du vill och behöver det. Om du känner att du inte klarar av att vara med så var inte det. En sådan viktig sak måste du bestämma helt själv. Det har ingen annan med att göra. Det viktiga för hästen är att det är någon den är lugn med och att hinken är full med godsaker. Om du är med så se för guds skull till att du tar dig därifrån innan avblodningen och lastningen. Det ska du inte se.

Tröstkramar

 

[mackan]

Sv: förnekelse!

Ja så kan det vara .
Jag ville mest framhäva att det finns ingen skuld belagd med att känna att man inte vill vara med .

Och för min del tycker jag inte själva avblodningen är så jobbig i sig , då är hästen redan död .

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

exakt såhär jag känner...jag vill vara med som hans sista trygghet även om det är svårt för mig, ja jag kommer ihåg när min vän's häst togs bort just de ljudet pang sen duns, bara de är lite av en chock..dock är jag inge känslig vad gäller avblodning så tror inte de är ngt problem, men om jag minns rätt så är de väl ändå tvugna att avbloda ganska så omgående? Så då kan man inte svara kvar så länge för ett hejdå!?!?!

Min vän fick all tid i världen på sig han dom bultade var heeelt fantastisk, hoppas verkligen jag får en lika bra...

Känner också att tiden fram är hemsk nu, först att behöva invänta beslutet..sen bokningen, och ännu mer väntan... känns som att jag tar avstånd och de vill jag inte, vill ju ta vara på varje sekund!! Åter igen hjärna emot hjärta...

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

Tack! Ja man måste försöka fokusera på rätt minnen...usch...varför...Varför dör dem bara inte...jobbigt att känns dig som bödeln

 

[Sparrisen123]

Sv: förnekelse!

Jag har inte behövt vara med vid avlivning av någon häst än (men jag är plågsamt medveten om att det kommer närmre och närmre eftersom min älskade ponny är lite äldre, och inte kommer lämna mig innan döden knackar på) men däremot två högt älskade hund. Jag har även vänner som varit tvungna att ta det tunga beslutet om sina hästar.

Det jag vet är att för mig, och de flesta jag pratat med, är det just den tiden du är i nu som är det jobbigaste. Mellan beslut och handling, så att säga. Då man måste fortsätta ta hand om djuret, samtidigt som man vet att snart är det slut. Alla förberedelser och tankar innan, oro för hur det ska gå till och så vidare, det är jobbigast.

Själva avlivningsögonblicket är naturligtvis också tungt. Men de allra, allra flesta som avlivar djur tycker mycket om djur och förstår ägaren fullt ut. Man brukar få tid att ta farväl, de är lugna och förklarar ofta vad de gör, hur det kommer gå till och sådär.
Men de vänner jag pratat med, har aldrig upplevt det som traumatiskt eller så. De enda som har mått dåligt över själva dödsögonblicket är de som inte själva fått välja hur de vill göra, tjejer i yngre tonåren. Får man däremot själv bestämma om man vill vara med eller inte, hur mycket man vill se, hur man vill säga hejdå, välja ut vem/vilka nära och kära man vill ha med, då brukar det gå bra.

Viktigast är att komma ihåg att inget är fel. Du tar rätt beslut för hästen, det är viktigast. Om du inte orkar ta vara på varje minut så gör det inget. Vill du att en vän hjälper dig lite med hästen är det helt okej. Försök bara tänka på vad du tror att du mår bäst av, och vad du kommer ångra minst.

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

Kloka ord!

De är ju det värsta som de känns nu denna väntan...och olusten att ens åka ut till stallet! Som jag tidigare nämnde så är vi två som delar på denna underbara fyrbening och det är tur det man har mycket stöd av varann, dock hanterar vi det väldigt olika..Jag vill egentligen bara sätta mig i boxen och gråta som ett barn, gömma mig i hans päls och lukta på hans mule..samtidigt som denna olust infinner sig..Fan inte lätt alltså...tror dock att jag kommer ångra om jag inte tagit vara på denna tiden, men jag vet inte kanske funkar jag så att jag avskärmar för att de ska bli (tror man) lättare att ta farväl..

 

[Casteloro]

Sv: förnekelse!

Kommer aldrig glömma vad en klok bukefalist skrev till mig när jag var i samma situation som du är i nu.

"Sorgen, är kärlekens pris. Tyvärr är det så.


Genom att älska någon, helhjärtat, oändligt, så vet man också med ens att det tar slut en dag. Men slutar man älska för det? Nej, så fungerar det inte. För mig var det så, när den värsta, rivande sorgen lagt sig, så insåg jag att det varit värt det. Att jag vilken dag som helst skulle kunna öppna mitt hjärta för en ny vän igen eftersom att han, det sorgliga avskedet till trots, gett mig så otroligt mycket mer. En älskad vän ska man sörja, det är den oändliga kärleken som får ett att må fördjävligt."

Saknar min prins varje dag och jämför alla med honom! Det är ganska precis 3 år sedan, men bukefalisten hade rätt, jag har kunnat öppna mitt hjärta för nya hästar/vänner sedan dess. Fördelen med att få planera avslutet mot för att det sker akut är att sorgen hinner att acklimatisera sig och man får möjlighet att bara göra det till ett värdigt avslut. Så ofta innan dagen D kände jag bara "NEJ, vi måste försöka lite till, det måste gå att göra något åt.." och man anklagar sig själv så oändligt mkt för att vara en dålig djurägare, fast att man vet att det är precis tvärt om. Var stark, sörj och spendera tid tillsammans med din vän.

 

[pulkaskurk]

Sv: förnekelse!

Hade jag varit du hade jag åkt till stallet, satt mig i boxen, gosat i pälsen och storgråtit.
Sen kan du inte snusa i den där underbara pälsen längre..

Men känns det bättre att inte vara där så ska du inte det.

 

[n33Lu]

Sv: förnekelse!

å underbara ord!! Man är ju rädd att man inte kan älska ngn annan..Som du säger jämför gör man ju automatiskt, även om inte de ens går i vissa fall..Tack för orden då finns de hopp!