Jag har haft tre ridhästar på foder, samt den jag har nu som sällskapshäst. Första var livstidsfoder, hästen var helt och hållet som min egen och ägarna hörde av sig en gång när jag precis skulle fylla arton för att de ville veta om jag skulle fortsätta med henne eller lämna tillbaka henne när jag blev för gammal för att tävla ponny. Annars var hon min egen häst på alla sätt som räknas. Hade henne tills hon dog, och då var hon 26 år gammal.
Jag var nog lite bortskämd med den hästen, för de två jag hade på foder sen (en stor häst och en till ponny) la sig ägarna i mycket mer. Tyckte jag. Jag hade ju ändå haft egen häst i tio år, jag tyckte inte att jag var någon nybörjare som behövde bli kontrollerad, och det kändes lite som att man blev kontrollerad när ägarna inte riktigt släppte taget. Jag kan fullt och fast förstå ägarna, för jag hade säkert varit precis likadan om inte värre som hästägare själv, men det tog lite död på relationen till hästen också när jag aldrig riktigt fick känna den som min. Halvblodet hade jag i ungefär ett och ett halvt år, men sen lämnade jag tillbaka den för att vi inte klaffade riktigt tillsammans, den var helt enkelt alldeles för stor för mig både i ridningen och hanteringsmässigt. Fick hem den i augusti, sen skadade den sig strax innan jul och kom inte riktigt igen med ridningen efter den skadan förrän i maj året efter, så de största problemen började inte visa sig förrän efter den sommaren, när hästen började komma i form ordentligt igen.
Ponnyn älskade jag däremot djupt. Jag är fortfarande så tacksam för att den ponnyn kom in i mitt liv just när hon gjorde, och jag hade faktiskt inte haft min nuvarande (egna) häst om det inte hade varit för den ponnyn. Efter bottennappet med halvblodet var det den ponnyn som gjorde det här med hästar och ridning roligt igen. Däremot hade ägaren och jag helt andra ambitioner för hästen, eller rättare sagt, våra ambitioner var nog desamma men vi brann för olika grenar av ridsporten. Så jag lämnade helt enkelt tillbaka den, för att ägaren skulle få en chans att hitta en annan fodervärd som bättre passade ägarens intressen.
Då svor jag på att aldrig ta en häst på foder igen. Aldrig fästa mig vid någon annans djur. Nu har jag sen två veckor tillbaka en ny foderhäst, men han är egentligen enbart sällskapshäst. Och har varit enbart sällskapshäst även hos ägaren, så jag hoppas att det inte kommer finnas ett sånt kontrollbehov där. Framför allt var det en jättebra lösning när min ponny blev själv och behövde sällskap av en annan häst.