Merida fortsätter att ge mig gråa hår!
Förra helgen red vi ut och husse följde med på cykel, eller ja, försökte iaf. Vi galopperade lite i en backe och sen såg vi inte honom på 20 minuter.
Hon har äntligen börjat galoppera lite mer framåt istället för uppåt, och kändes pigg och glad!
Häromdagen red vi i paddocken med 2 andra hästar och hon var så sjukt seg! Som att rida i sirap och det gör mig ganska stressad. Hon vilade igår och idag var vi ensamma och eftersom hon var så trög i paddocken tänkte jag att det var bättre att rida ut. Eftersom jag inte litar på henne så tänkte jag att jag rider så att vi inte rider över någon väg, så behöver hon inte springa över den på väg hem om hon skulle råka tappa mig, och så finns där ett fält att rida på, tänkte att hon skulle vara piggare där.
Så, red en sväng längs ån och vände, hon var pigg och pep och bockade lite. Sen vidare åt andra hållet förbi vattenkraftverket. Travade över den lilla stocken och hon hoppade snällt och galopperade efter. Kom ut på fältet och travade runt lite, sen från ingenstans exploderade hon, hoppar rakt upp i luften, slänger upp bakbenen, kröker rygg och viker in huvudet och hoppar åt sidan så hon är liksom inte kvar under mig när jag landar efter min flygtur. Skrället sätter av i full galopp över fältet med glada bocksprång, springer in i en trädgård till huset bredvid fältet och gömmer sig bakom deras studsmatta, med drakblås och svansen på ryggen.
Ägarna till trädgården går ut och tittar på henne, jag kommer joggande och blir full i skratt för hon ser för rolig ut. När jag är nästan framme travar hon ut ur trädgården mot mig. Kommer hon fram till mig? Nix! Springer hon hemåt? Nej! Vänder hon åt andra hållet och sprintar uppför backen och upp på stora vägen? Oh yes!!
Jag sprintar upp för backen jag med och ser en glad röd hästrumpa som galopperar mitt i vägen (man kommer hem det hållet också, men det är längre). Bilar har stannat och de i den som står längst fram frågar om jag vill ha skjuts, och det vill jag ju. Hoppar in i bilen som kör efter min glada häst, den lilla flickan i baksätet bredvid mig säger ”Jag
älskar hästar!!”
Det gör jag med, sa jag, men just den där, inte så mycket just nu! Och pekar på Merida, som nu står stilla mitt på vägen och tittar nyfiket på de 10 bilarna som stannat från andra hållet. Föraren i bilen främst går ut och Merida går glatt fram till henne, typ ”Tjena, har du godis?
”
Jag kastar mig ur bilen, tackar för skjutsen går och räddar den stackars tjejen som står med en främmande häst mitt på vägen. Ge mig den lilla häxan... Drar med mig skrället upp på cykelbanan så att bilarna kan köra igen. Leder tillbaka henne till huset på hörnet och ber om ursäkt för hålen i gräsmattan. Inser att jag måste färdigställa det jag höll på med, så ner med hästen i diket och kravlar mig upp och sen tillbaks ut på fältet. Nu har hon ju sprungit av sig och travar snällt runt. Rider tillbaka, hoppar lilla stocken på stigen och sen ner till paddocken och rider en stund där, galopperar lite i bägge varven. Hon bockar igen, fast lite mindre så jag sitter kvar och säger till henne ordentligt. Skrittar hem. Gör jättefin skänkelvikning åt bägge hållen på gårdsplanen hemma, klart.
Jag letade efter omeprazol i bilen, men hittade tyvärr ingen, måste lägga ut det i morgon, verkar behövas.
Den 11:e ska vi på vår första terrängträning. Jag tror jag ska ta henne på lina första stunden där.
Gah!
Det går sakta men säkert. I helgen träffade vi en tjej som inte sett honom sen i somras och det första hon sa var att han måste ju ha växt? Japp, en halv centimeter! Han växer mer på bredden och längden just nu - och lite baktill.
Och det gick superbra! Visst bromsade hon lite för jord- och rishögar och hoppade åt sidan ibland men inga tendenser till att bocka utan riktigt bra galopp emellanåt 
