Flytta ihop, hur?

[Ramona]

Vet inte riktigt varför bostäder dyker upp som "kommande"?

För att skapa intresse. Och för att säljaren vill ha en snabb försäljning. Kanske redan innan den är ute på marknaden. Många objekt försvinner från marknaden redan före visningen. Det är surt som fan när man varit intresserad och tänkt gå på visningen.

 

[Flixon]

Det är också en fin som ligger som "kommande" försäljning. Visserligen inte uteplats då, men jättefin balkong, bra läge och bra planlösning. Där borde de ju vara intresserade av snabb försäljning... Vet inte riktigt varför bostäder dyker upp som "kommande"?

Jag kollade på ett hus som låg som kommande en gång. Mäklaren berättade att det inte låg ute än för att säljarna inte hittat något hus att köpa, men när de hittade det ville de ha allt förberett för försäljning. Tror det låg som kommande i över ett år.

 

[Red_Chili]

Jag kollade på ett hus som låg som kommande en gång. Mäklaren berättade att det inte låg ute än för att säljarna inte hittat något hus att köpa, men när de hittade det ville de ha allt förberett för försäljning. Tror det låg som kommande i över ett år.

Det låter väldigt logiskt! Rekordet som jag sett hittills är en som legat som "kommande" i två år nu Dessutom en som jag nog hade varit lite intresserad av ändå. Kanske. Iaf intresserad av att titta närmare på.

 

[Askur2017]

Här kommer ett svar från en som levt med samme man i 19 år nu

Vi flyttade direkt hemifrån båda två och tänkte inte igenom så mycket i förväg. Många har förfasats över att ingen av oss bott själv, att vår ekonomi alltid varit helt gemensam osv (medan jag själv inte riktigt får ihop hur man kan välja att dela hela sitt liv men inte sina pengar med sambon)

Men det är väl en personlighetsfråga tänker jag och det viktigaste är nog att komma ihåg att det kan finnas många ”rätta” sätt att vara sambo på. Jag skulle inte för mitt liv komma på tanken att blanda in gåvobrev eller planeringar för en eventuell separation i vår relation till exempel, då faller allt som är VI känner jag… Men förstår om det för någon annan finns en trygghet i att ha det så. Gör det som känns rätt för er. Lycka till och grattis till kärleken!

 

[Amha]

Det låter väldigt logiskt! Rekordet som jag sett hittills är en som legat som "kommande" i två år nu Dessutom en som jag nog hade varit lite intresserad av ändå. Kanske. Iaf intresserad av att titta närmare på.

Vi la ut vårt som kommande när vi skulle bygga nytt. Vi hade ett ungefärligt datum när vi kunde flytta in i nya men även en prislapp där vi var villiga att hitta ett alternativt boende. Den prislappen var hög i vårt fall då den var tänkt att kunna finansiera eventuellt lägenhetshotell och ändå ge en bra vinst om det krisade men varierar såklart. Vissa vägrar lämna i förväg och då kan ett köp av kommande resultera i en längre väntan på tillträde men det går ju att förhandla där. Vi fick ett bra pris mot att vi skulle ut ett visst datum och då hade vi varken boende eller bygglov klart men det löste sig ju Möjligt att vi även la vår lägenhet som kommande för massa år sedan och bad då om 6 månader till överlämning med ev möjlighet till tidigare inflyttning då vi inte hade boende klart (men sett ut område som hade generationsskifte så vi skulle bara kamma hem en budgivning).

 

[Ramona]

(medan jag själv inte riktigt får ihop hur man kan välja att dela hela sitt liv men inte sina pengar med sambon)

Jag menar absolut inget elakt med detta, men det kan nog tas emot som väldigt hårt. För ärligt talat, har man aldrig varit med om en riktigt ful separation med en person som man trodde var ens livs stora kärlek och som man trodde att man skulle dela resten av livet med, för att sedan stå där utan precis ingenting så är man inte lika blåögd nästa gång. Då är man inte lika villig att släppa på makten över sin ekonomi och sin trygghet.

Jag unnar dig och din partner all lycka i livet, men det är väldigt naivt att tro att allting kommer att vara gulligull resten av ens liv och att man aldrig kommer att separera. Snälla, tänk om här och ha en plan B.

Vi som varit med ett tag, och jag och många med mig som i vår yrkesroll haft med några bodelningar att göra där människor varit väldigt naiva och godtroende, har en helt annan syn på det där än någon som aldrig varit med om en separation.

Jag vet ett par personer som kommit hem till ett helt tomt hus, där det inte finns en pinal kvar. Och jag vet ett par personer som kommit hem och deras nyckel passar inte i låset längre. Där det i bästa fall stått en väska utanför med deras personliga tillhörigheter - resten har endast fåtts genom hot och en enorm envishet. Jag vet ett helt gäng personer som trott att de levt bra lyckliga liv där man hade en fast tvåsamhet som inte kunde ruckas på i första taget, men som fått en total kalldusch när deras partner kommit hem och sagt att de träffat någon annan, för att i nästa andetag helt sonika packat en väska och dragit för att aldrig mer bli sedd. Och den som tror att det aldrig kan hända en själv, nja, det är som sagt väldigt naivt.

Som sagt, gå igenom en separation där man är helt hjärtekrossad för att man blir lämnad och där man själv kanske är den som sparat och gnetat så det finns någon form av sparkonto, medans en sambo varit åt det slösande hållet, då är man inte sådär givmild nästa gång utan då håller man gärna på sina pengar och sin trygghet.

 

[athena_arabians]

Jag menar absolut inget elakt med detta, men det kan nog tas emot som väldigt hårt. För ärligt talat, har man aldrig varit med om en riktigt ful separation med en person som man trodde var ens livs stora kärlek och som man trodde att man skulle dela resten av livet med, för att sedan stå där utan precis ingenting så är man inte lika blåögd nästa gång. Då är man inte lika villig att släppa på makten över sin ekonomi och sin trygghet.

Jag unnar dig och din partner all lycka i livet, men det är väldigt naivt att tro att allting kommer att vara gulligull resten av ens liv och att man aldrig kommer att separera. Snälla, tänk om här och ha en plan B.

Vi som varit med ett tag, och jag och många med mig som i vår yrkesroll haft med några bodelningar att göra där människor varit väldigt naiva och godtroende, har en helt annan syn på det där än någon som aldrig varit med om en separation.

Jag vet ett par personer som kommit hem till ett helt tomt hus, där det inte finns en pinal kvar. Och jag vet ett par personer som kommit hem och deras nyckel passar inte i låset längre. Där det i bästa fall stått en väska utanför med deras personliga tillhörigheter - resten har endast fåtts genom hot och en enorm envishet. Jag vet ett helt gäng personer som trott att de levt bra lyckliga liv där man hade en fast tvåsamhet som inte kunde ruckas på i första taget, men som fått en total kalldusch när deras partner kommit hem och sagt att de träffat någon annan, för att i nästa andetag helt sonika packat en väska och dragit för att aldrig mer bli sedd. Och den som tror att det aldrig kan hända en själv, nja, det är som sagt väldigt naivt.

Som sagt, gå igenom en separation där man är helt hjärtekrossad för att man blir lämnad och där man själv kanske är den som sparat och gnetat så det finns någon form av sparkonto, medans en sambo varit åt det slösande hållet, då är man inte sådär givmild nästa gång utan då håller man gärna på sina pengar och sin trygghet.

Instämmer verkligen och tyvärr är det ofta kvinnan drar det kortare strået (men inte alltid givetvis). För min del är det inte aktuellt att flytta ihop med särbon (det kommer nog aldrig att bli det) men om det skulle bli så skulle vi skriva ordentliga avtal innan. Vi äger båda rätt mycket i våra fastigheter och ingen av oss vill förlora kontrollen över dem.

Den enda som är konstant och garanterat är att saker förändras.

 

[Red_Chili]

Jag menar absolut inget elakt med detta, men det kan nog tas emot som väldigt hårt. För ärligt talat, har man aldrig varit med om en riktigt ful separation med en person som man trodde var ens livs stora kärlek och som man trodde att man skulle dela resten av livet med, för att sedan stå där utan precis ingenting så är man inte lika blåögd nästa gång. Då är man inte lika villig att släppa på makten över sin ekonomi och sin trygghet.

Jag unnar dig och din partner all lycka i livet, men det är väldigt naivt att tro att allting kommer att vara gulligull resten av ens liv och att man aldrig kommer att separera. Snälla, tänk om här och ha en plan B.

Vi som varit med ett tag, och jag och många med mig som i vår yrkesroll haft med några bodelningar att göra där människor varit väldigt naiva och godtroende, har en helt annan syn på det där än någon som aldrig varit med om en separation.

Jag vet ett par personer som kommit hem till ett helt tomt hus, där det inte finns en pinal kvar. Och jag vet ett par personer som kommit hem och deras nyckel passar inte i låset längre. Där det i bästa fall stått en väska utanför med deras personliga tillhörigheter - resten har endast fåtts genom hot och en enorm envishet. Jag vet ett helt gäng personer som trott att de levt bra lyckliga liv där man hade en fast tvåsamhet som inte kunde ruckas på i första taget, men som fått en total kalldusch när deras partner kommit hem och sagt att de träffat någon annan, för att i nästa andetag helt sonika packat en väska och dragit för att aldrig mer bli sedd. Och den som tror att det aldrig kan hända en själv, nja, det är som sagt väldigt naivt.

Som sagt, gå igenom en separation där man är helt hjärtekrossad för att man blir lämnad och där man själv kanske är den som sparat och gnetat så det finns någon form av sparkonto, medans en sambo varit åt det slösande hållet, då är man inte sådär givmild nästa gång utan då håller man gärna på sina pengar och sin trygghet.

Instämmer helt. Och det är ju sedan bara att titta på alla som gifter sig, och sedan skiljer sig (ibland efter många år). Jag tror inte att någon frivilligt gifter sig med någon som de inte tror är deras livs kärlek. Ändå är det många som skiljer sig. Just för att saker ändras.

För egen del handlar det också om det frivilliga i förhållandet. Det mest effektiva sättet att få mig att tröttna på något är om jag känner mig låst eller tvingad till något. Dvs, skulle jag känna mig tvingad att vara med partnern (av tex ekonomiska skäl) så hade jag troligen tröttnat/mått dåligt och känt ett behov av att göra mig fri från det. Jag värderar min frihet och självständighet högt(!) och har fått jobba med att alls kunna be partnern om hjälp med vardagliga ting, just för att jag vill kunna allt själv, delvis för att jag sett så många "bra" relationer där den ena partnern varit helt beroende av den andra för att få saker att fungera. Om jag däremot känner att jag har kontroll över allt som är mitt och är fri att sticka när jag vill, då är det inte alls lika troligt att jag vill sticka iväg.

I dagsläget hade vi mest troligt kunnat göra så att vi bosatt oss i en annan, billigare stad och partnern hade försörjt oss båda på sin lön under tiden jag letade någon typ av deltidsjobb för att sedan kunna betala iaf egen mat. Men vi vill bo här där jag också har jobb, så att jag kan få ordning på min "karriär" och sådär. Just för att allt med "oss" ska vara frivilligt.

 

[Rie]

Jag menar absolut inget elakt med detta, men det kan nog tas emot som väldigt hårt. För ärligt talat, har man aldrig varit med om en riktigt ful separation med en person som man trodde var ens livs stora kärlek och som man trodde att man skulle dela resten av livet med, för att sedan stå där utan precis ingenting så är man inte lika blåögd nästa gång. Då är man inte lika villig att släppa på makten över sin ekonomi och sin trygghet.

Jag unnar dig och din partner all lycka i livet, men det är väldigt naivt att tro att allting kommer att vara gulligull resten av ens liv och att man aldrig kommer att separera. Snälla, tänk om här och ha en plan B.

Vi som varit med ett tag, och jag och många med mig som i vår yrkesroll haft med några bodelningar att göra där människor varit väldigt naiva och godtroende, har en helt annan syn på det där än någon som aldrig varit med om en separation.

Jag vet ett par personer som kommit hem till ett helt tomt hus, där det inte finns en pinal kvar. Och jag vet ett par personer som kommit hem och deras nyckel passar inte i låset längre. Där det i bästa fall stått en väska utanför med deras personliga tillhörigheter - resten har endast fåtts genom hot och en enorm envishet. Jag vet ett helt gäng personer som trott att de levt bra lyckliga liv där man hade en fast tvåsamhet som inte kunde ruckas på i första taget, men som fått en total kalldusch när deras partner kommit hem och sagt att de träffat någon annan, för att i nästa andetag helt sonika packat en väska och dragit för att aldrig mer bli sedd. Och den som tror att det aldrig kan hända en själv, nja, det är som sagt väldigt naivt.

Som sagt, gå igenom en separation där man är helt hjärtekrossad för att man blir lämnad och där man själv kanske är den som sparat och gnetat så det finns någon form av sparkonto, medans en sambo varit åt det slösande hållet, då är man inte sådär givmild nästa gång utan då håller man gärna på sina pengar och sin trygghet.

Håller med om allt!

 

[SaraXX]

Instämmer verkligen och tyvärr är det ofta kvinnan drar det kortare strået (men inte alltid givetvis). För min del är det inte aktuellt att flytta ihop med särbon (det kommer nog aldrig att bli det) men om det skulle bli så skulle vi skriva ordentliga avtal innan. Vi äger båda rätt mycket i våra fastigheter och ingen av oss vill förlora kontrollen över dem.

Den enda som är konstant och garanterat är att saker förändras.

Håller med + @Ramona

Det är en av anledningarna till att jag inte vill gifta mig med särbon. Det skulle bli krångligare rent juridiskt.

 

[Askur2017]

Jag menar absolut inget elakt med detta, men det kan nog tas emot som väldigt hårt. För ärligt talat, har man aldrig varit med om en riktigt ful separation med en person som man trodde var ens livs stora kärlek och som man trodde att man skulle dela resten av livet med, för att sedan stå där utan precis ingenting så är man inte lika blåögd nästa gång. Då är man inte lika villig att släppa på makten över sin ekonomi och sin trygghet.

Jag unnar dig och din partner all lycka i livet, men det är väldigt naivt att tro att allting kommer att vara gulligull resten av ens liv och att man aldrig kommer att separera. Snälla, tänk om här och ha en plan B.

Vi som varit med ett tag, och jag och många med mig som i vår yrkesroll haft med några bodelningar att göra där människor varit väldigt naiva och godtroende, har en helt annan syn på det där än någon som aldrig varit med om en separation.

Jag vet ett par personer som kommit hem till ett helt tomt hus, där det inte finns en pinal kvar. Och jag vet ett par personer som kommit hem och deras nyckel passar inte i låset längre. Där det i bästa fall stått en väska utanför med deras personliga tillhörigheter - resten har endast fåtts genom hot och en enorm envishet. Jag vet ett helt gäng personer som trott att de levt bra lyckliga liv där man hade en fast tvåsamhet som inte kunde ruckas på i första taget, men som fått en total kalldusch när deras partner kommit hem och sagt att de träffat någon annan, för att i nästa andetag helt sonika packat en väska och dragit för att aldrig mer bli sedd. Och den som tror att det aldrig kan hända en själv, nja, det är som sagt väldigt naivt.

Som sagt, gå igenom en separation där man är helt hjärtekrossad för att man blir lämnad och där man själv kanske är den som sparat och gnetat så det finns någon form av sparkonto, medans en sambo varit åt det slösande hållet, då är man inte sådär givmild nästa gång utan då håller man gärna på sina pengar och sin trygghet.

Såklart förstår jag att det alltid kommer finnas relationer där man anser att utan skyddsnät, hängslen och livrem går det inte att leva ansvarsfullt. Jag ville bidra med min erfarenhet som ytterligare ett perspektiv i diskussionen.

För oss är det lika självklart att allt mitt är ditt och vise versa som det för någon annan är självklart att varje krona och pinal ska öronmärkas. Skulle aldrig hävda att det ena är mer rätt eller fel utan vill belysa att det finns dem som inte behöver räkna, ha en plan för eventuell separation med mera. VI känner oss betydligt tryggare i vetskapen om att ingen vill ha någon plan b eller gränser mellan ditt och mitt. Så länge vi väljer att leva ihop är vi all in, och naturligtvis har det vuxit fram en samsyn kring såväl pengar som övriga värderingar när vi delat allt i livet under 19 år.

Jag vill inte veta hur vår relation hade sett ut om vi haft massa regler och uppdelningar faktiskt.

 

[Red_Chili]

Vet inte hur jag ska resonera med bostad heller. Partner bryr sig som sagt var mest om att det ska vara rimlig storlek, inte för långt till tåg/jobb och inget allt för stort renoveringsobjekt (vi vill kunna flytta in utan att först renovera hela bostaden iaf, däremot ok med att måla om någon vägg eller så, eller om allt inte är jättefint och går att bättra på allt eftersom).

Det finns ett lugnt, jättefint område och där både bostäder och område är allt vi vill ha. Vi har pratat om området många gånger pga det. Tittar man på slutpriser osv så skulle vi troligen ha råd med en 2a på 60kvm där, vilket känns som i minsta laget när vi ska bo två vuxna, två större hundar och dessutom behöva varsitt ordentligt skrivbord för hemmajobb (partner har tre stora datorskärmar igång samtidigt när han jobbar). Jag har sett annonser förut och planlösningarna brukar vara åtminstone ok. Men, det är såklart så att de som bor där inte gärna flyttar därifrån. I år har det sålts en bostad i området, förra året såldes 4. Så det kommer ju ut någon gång ibland.

Sedan finns det ett område med nååågot tråkigare läge (dvs mer i ett centrum, jag gillar skog), men skillnaden är inte enorm då det fortfarande är nära promenadavstånd till skog. Där kan man få en 3a på dryga 70kvm för samma pris eller något lägre (lite billigare per månad ibland). Det ligger ute en kommande försäljning där med en lägenhet som ser ut att vara otroligt praktisk, fräsch och bra. Men inte så charmig. Närmare till mataffär förvisso, men å andra sidan är det inte svårt att ta sig till mataffär från det lugnare området heller, det bara kräver lite planering istället för att spontanshoppa på en kvart.

Ska man ge de större, praktiska men lite ocharmiga bostäderna en chans iaf, eller ska vi försöka få tag på en i det "perfekta" området på något vis även om det tar längre tid?

 

[Unafraid]

Vet inte hur jag ska resonera med bostad heller. Partner bryr sig som sagt var mest om att det ska vara rimlig storlek, inte för långt till tåg/jobb och inget allt för stort renoveringsobjekt (vi vill kunna flytta in utan att först renovera hela bostaden iaf, däremot ok med att måla om någon vägg eller så, eller om allt inte är jättefint och går att bättra på allt eftersom).

Det finns ett lugnt, jättefint område och där både bostäder och område är allt vi vill ha. Vi har pratat om området många gånger pga det. Tittar man på slutpriser osv så skulle vi troligen ha råd med en 2a på 60kvm där, vilket känns som i minsta laget när vi ska bo två vuxna, två större hundar och dessutom behöva varsitt ordentligt skrivbord för hemmajobb (partner har tre stora datorskärmar igång samtidigt när han jobbar). Jag har sett annonser förut och planlösningarna brukar vara åtminstone ok. Men, det är såklart så att de som bor där inte gärna flyttar därifrån. I år har det sålts en bostad i området, förra året såldes 4. Så det kommer ju ut någon gång ibland.

Sedan finns det ett område med nååågot tråkigare läge (dvs mer i ett centrum, jag gillar skog), men skillnaden är inte enorm då det fortfarande är nära promenadavstånd till skog. Där kan man få en 3a på dryga 70kvm för samma pris eller något lägre (lite billigare per månad ibland). Det ligger ute en kommande försäljning där med en lägenhet som ser ut att vara otroligt praktisk, fräsch och bra. Men inte så charmig. Närmare till mataffär förvisso, men å andra sidan är det inte svårt att ta sig till mataffär från det lugnare området heller, det bara kräver lite planering istället för att spontanshoppa på en kvart.

Ska man ge de större, praktiska men lite ocharmiga bostäderna en chans iaf, eller ska vi försöka få tag på en i det "perfekta" området på något vis även om det tar längre tid?

Gå på visning och känn efter! Men något du aldrig kan ändra på är läget. Jag gillar vårt hus, men det är inte perfekt. Det går att renovera/bygga ut osv. Men läget är super! Så vi bor nog här resten av livet, som det känns just nu.

 

[lil-sis]

Vet inte hur jag ska resonera med bostad heller. Partner bryr sig som sagt var mest om att det ska vara rimlig storlek, inte för långt till tåg/jobb och inget allt för stort renoveringsobjekt (vi vill kunna flytta in utan att först renovera hela bostaden iaf, däremot ok med att måla om någon vägg eller så, eller om allt inte är jättefint och går att bättra på allt eftersom).


Det finns ett lugnt, jättefint område och där både bostäder och område är allt vi vill ha. Vi har pratat om området många gånger pga det. Tittar man på slutpriser osv så skulle vi troligen ha råd med en 2a på 60kvm där, vilket känns som i minsta laget när vi ska bo två vuxna, två större hundar och dessutom behöva varsitt ordentligt skrivbord för hemmajobb (partner har tre stora datorskärmar igång samtidigt när han jobbar). Jag har sett annonser förut och planlösningarna brukar vara åtminstone ok. Men, det är såklart så att de som bor där inte gärna flyttar därifrån. I år har det sålts en bostad i området, förra året såldes 4. Så det kommer ju ut någon gång ibland.

Sedan finns det ett område med nååågot tråkigare läge (dvs mer i ett centrum, jag gillar skog), men skillnaden är inte enorm då det fortfarande är nära promenadavstånd till skog. Där kan man få en 3a på dryga 70kvm för samma pris eller något lägre (lite billigare per månad ibland). Det ligger ute en kommande försäljning där med en lägenhet som ser ut att vara otroligt praktisk, fräsch och bra. Men inte så charmig. Närmare till mataffär förvisso, men å andra sidan är det inte svårt att ta sig till mataffär från det lugnare området heller, det bara kräver lite planering istället för att spontanshoppa på en kvart.

Ska man ge de större, praktiska men lite ocharmiga bostäderna en chans iaf, eller ska vi försöka få tag på en i det "perfekta" området på något vis även om det tar längre tid?

Gå på visningar!!

 

[Tonto]

Vet inte hur jag ska resonera med bostad heller. Partner bryr sig som sagt var mest om att det ska vara rimlig storlek, inte för långt till tåg/jobb och inget allt för stort renoveringsobjekt (vi vill kunna flytta in utan att först renovera hela bostaden iaf, däremot ok med att måla om någon vägg eller så, eller om allt inte är jättefint och går att bättra på allt eftersom).

Det finns ett lugnt, jättefint område och där både bostäder och område är allt vi vill ha. Vi har pratat om området många gånger pga det. Tittar man på slutpriser osv så skulle vi troligen ha råd med en 2a på 60kvm där, vilket känns som i minsta laget när vi ska bo två vuxna, två större hundar och dessutom behöva varsitt ordentligt skrivbord för hemmajobb (partner har tre stora datorskärmar igång samtidigt när han jobbar). Jag har sett annonser förut och planlösningarna brukar vara åtminstone ok. Men, det är såklart så att de som bor där inte gärna flyttar därifrån. I år har det sålts en bostad i området, förra året såldes 4. Så det kommer ju ut någon gång ibland.

Sedan finns det ett område med nååågot tråkigare läge (dvs mer i ett centrum, jag gillar skog), men skillnaden är inte enorm då det fortfarande är nära promenadavstånd till skog. Där kan man få en 3a på dryga 70kvm för samma pris eller något lägre (lite billigare per månad ibland). Det ligger ute en kommande försäljning där med en lägenhet som ser ut att vara otroligt praktisk, fräsch och bra. Men inte så charmig. Närmare till mataffär förvisso, men å andra sidan är det inte svårt att ta sig till mataffär från det lugnare området heller, det bara kräver lite planering istället för att spontanshoppa på en kvart.

Ska man ge de större, praktiska men lite ocharmiga bostäderna en chans iaf, eller ska vi försöka få tag på en i det "perfekta" området på något vis även om det tar längre tid?

Vi bor på 55 med två mellanstora hundar och ja, det är inte optimalt med två om man ska jobba hemma, vi har skrivborden i sovrummet och vi får plats men det hade helt klart varit mycket bättre med en trea, skulle aldrig köpt en två om jag behövde kunna jobba hemma.

 

[Red_Chili]

Funderar på om vi idag ska kika in på ett mäklarkontor i närheten och fråga om de vet något om det trevligare området, ifall det är något på gång eller så. Vill absolut inte ringa, för då kommer man bli terroriserad av samtal framöver. Stället som annonserar den större lägenheten har kontor nära dit vi ändå ska idag, så man hade kunnat fråga om visning på den och om det finns möjlighet till något i det andra området...

Men men. Nu ska jag ta en paus från allt det här och göra annat här hemma istället. Har lite lätt för att verkligen fastna i olika saker ibland, som att tex kolla lägenheter och vilja ha svar på exakt alla mina funderingar bums på en gång

 

[Amha]

Vet inte hur jag ska resonera med bostad heller. Partner bryr sig som sagt var mest om att det ska vara rimlig storlek, inte för långt till tåg/jobb och inget allt för stort renoveringsobjekt (vi vill kunna flytta in utan att först renovera hela bostaden iaf, däremot ok med att måla om någon vägg eller så, eller om allt inte är jättefint och går att bättra på allt eftersom).

Det finns ett lugnt, jättefint område och där både bostäder och område är allt vi vill ha. Vi har pratat om området många gånger pga det. Tittar man på slutpriser osv så skulle vi troligen ha råd med en 2a på 60kvm där, vilket känns som i minsta laget när vi ska bo två vuxna, två större hundar och dessutom behöva varsitt ordentligt skrivbord för hemmajobb (partner har tre stora datorskärmar igång samtidigt när han jobbar). Jag har sett annonser förut och planlösningarna brukar vara åtminstone ok. Men, det är såklart så att de som bor där inte gärna flyttar därifrån. I år har det sålts en bostad i området, förra året såldes 4. Så det kommer ju ut någon gång ibland.

Sedan finns det ett område med nååågot tråkigare läge (dvs mer i ett centrum, jag gillar skog), men skillnaden är inte enorm då det fortfarande är nära promenadavstånd till skog. Där kan man få en 3a på dryga 70kvm för samma pris eller något lägre (lite billigare per månad ibland). Det ligger ute en kommande försäljning där med en lägenhet som ser ut att vara otroligt praktisk, fräsch och bra. Men inte så charmig. Närmare till mataffär förvisso, men å andra sidan är det inte svårt att ta sig till mataffär från det lugnare området heller, det bara kräver lite planering istället för att spontanshoppa på en kvart.

Ska man ge de större, praktiska men lite ocharmiga bostäderna en chans iaf, eller ska vi försöka få tag på en i det "perfekta" området på något vis även om det tar längre tid?

Jag spenderade ett år i Solna. Alldeles för stadsnära för mig men visst var det praktiskt på andra sätt. Nära till det mesta. Med det sagt bör ni försöka hitta en plats där ni båda kan må bra, om ni inte hittar något tillfälligt i ett område där priserna kanske går upp inom närmaste 1-2 åren och då kan sälja när the one dyker upp. Krävs ju lite att man pallar flytta igen då med.

När vi kollade längre från stan sen såg vi till att ta en linje där maken som åkte tåg till jobbet kunde ta sig fram lätt. Helst skulle det ju vara en och samma tåg utan byte, då kunde man ta sig längre från stan utan att restiden blev längre. Bytena tar otroligt lång tid även om det inte alltid ser ut så på appen. Tänk rusning, trängsel och plattformsbyten. Det kan vara värt att ha i tanken.

 

[Amha]

Funderar på om vi idag ska kika in på ett mäklarkontor i närheten och fråga om de vet något om det trevligare området, ifall det är något på gång eller så. Vill absolut inte ringa, för då kommer man bli terroriserad av samtal framöver. Stället som annonserar den större lägenheten har kontor nära dit vi ändå ska idag, så man hade kunnat fråga om visning på den och om det finns möjlighet till något i det andra området...

Men men. Nu ska jag ta en paus från allt det här och göra annat här hemma istället. Har lite lätt för att verkligen fastna i olika saker ibland, som att tex kolla lägenheter och vilja ha svar på exakt alla mina funderingar bums på en gång

Jag tror att du kan sätta specifika områden på bevakning om det är på mäklarfirmor eller Hemnet. Då kan du ju vara lite uppdaterad på dem.

 

[Red_Chili]

Jag tror att du kan sätta specifika områden på bevakning om det är på mäklarfirmor eller Hemnet. Då kan du ju vara lite uppdaterad på dem.

Har bevakningar på hemnet redan Dock har jag upptäckt att en hel del aldrig kommer ut där. Som den större jag nu sneglar lite på nu, den finns inte alls på hemnet. Kanske den kommer upp där när den väl slutar vara kommande försäljning men det kan ju också hända att någon köper den innan dess.

 

[sjoberga]

Har bevakningar på hemnet redan Dock har jag upptäckt att en hel del aldrig kommer ut där. Som den större jag nu sneglar lite på nu, den finns inte alls på hemnet. Kanske den kommer upp där när den väl slutar vara kommande försäljning men det kan ju också hända att någon köper den innan dess.

Det går bra att ställa sig som intressent hos specifika mäklare också om det är någon som ofta säljer i rätt områden.