MittnyaNick
Trådstartare
Jag har en lite trasslig historia bakom mig, därför ett hemligt nick. För några år sedan blev jag överfallen av en man som jag hade en nära relation till, det blev en lång jäkla härva med rättegång osv. Massor av människor ställde sig på hans sida och det spekulerades hit och dit om jag hade provocerat eller ljugit eller vad som hade hänt.
I samma veva började jag missbruka alkohol och piller och det blev värre och värre. Jag mådde skit och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag missbrukade under ett par turbulenta år och misskötte jobb, lägenhet och tappade "gamla" vänner samtidigt som nya, destruktiva relationer tog plats i mitt liv.
Till sist var jag så himla slut och less, jag tog mina grejer och drog ifrån min hemstad och bosatte mig på en helt ny plats.
Nu är jag sedan 6 år tillbaka nykter och har idag ett nytt liv. Jag är gift, har barn och vi har köpt en hund. Under många år har den här nya platsen varit min frizon, här har jag kunnat utvecklas och fått vara jag och inte den trassliga tjejen jag var för massa år sedan.
Dock har jag alltid längtat "hem", till mina syskon, min släkt och min stad.
Där vi bor nu finns det ont om jobb, både jag och mannen är nu arbetslösa. Många vänner har flyttat till annan ort pga det och vi är ganska ensamma här. Dessutom har jag haft en lång förlossningsdepp och vi har inte haft någon barnvakt eller hjälp alls här, det är väldigt långt för släkten att åka hit. Någon gång ibland har någon kommit hit och det har varit så skönt att få en liten paus från att vara mamma.
Dessutom måste vi flytta från huset vi bor i nu eftersom det är för litet för oss, ligger mitt ute i ingenstans och ganska fallfärdigt. Den dyrbara energi jag har kvar när lillen somnat går åt till att reparera saker hemma samt hålla på och elda 3 ggr/dag eller skotta snö eller liknande.
Vi försöker turas om att komma ut och hitta på något roligt men det finns inte mycket att hitta på här och dessutom får vi ofta fara själv på tex bio för en måste ju vara hemma med babyn.
Jag känner mig ständigt trött, ensam och är orolig för framtiden. Snart måste vi börja jobba för att överleva.
Så jag har börjat fundera på att flytta "hem". Det är en större stad med helt andra möjligheter till jobb och utbildning. Vi har många i släkten som gärna är barnvakt när det behövs och det finns mer saker att göra utan att behöva åka flera mil.
Samtidigt är jag lite rädd, rädd för att stöta på folk från mitt gamla liv som kanske dömer mig eller har något emot mig.
Rädd att någon idag ska vilja skada min fina familj. Rädd för att det kanske är fel beslut att dra med hela familjen och flytta tvärs över landet, det kanske inte alls blir bättre?
Är det någon som kan hjälpa till att reda ut lite tankar eller som kanske har gjort någon liknande flytt? Jag känner mig så vilse...
I samma veva började jag missbruka alkohol och piller och det blev värre och värre. Jag mådde skit och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Jag missbrukade under ett par turbulenta år och misskötte jobb, lägenhet och tappade "gamla" vänner samtidigt som nya, destruktiva relationer tog plats i mitt liv.
Till sist var jag så himla slut och less, jag tog mina grejer och drog ifrån min hemstad och bosatte mig på en helt ny plats.
Nu är jag sedan 6 år tillbaka nykter och har idag ett nytt liv. Jag är gift, har barn och vi har köpt en hund. Under många år har den här nya platsen varit min frizon, här har jag kunnat utvecklas och fått vara jag och inte den trassliga tjejen jag var för massa år sedan.
Dock har jag alltid längtat "hem", till mina syskon, min släkt och min stad.
Där vi bor nu finns det ont om jobb, både jag och mannen är nu arbetslösa. Många vänner har flyttat till annan ort pga det och vi är ganska ensamma här. Dessutom har jag haft en lång förlossningsdepp och vi har inte haft någon barnvakt eller hjälp alls här, det är väldigt långt för släkten att åka hit. Någon gång ibland har någon kommit hit och det har varit så skönt att få en liten paus från att vara mamma.
Dessutom måste vi flytta från huset vi bor i nu eftersom det är för litet för oss, ligger mitt ute i ingenstans och ganska fallfärdigt. Den dyrbara energi jag har kvar när lillen somnat går åt till att reparera saker hemma samt hålla på och elda 3 ggr/dag eller skotta snö eller liknande.
Vi försöker turas om att komma ut och hitta på något roligt men det finns inte mycket att hitta på här och dessutom får vi ofta fara själv på tex bio för en måste ju vara hemma med babyn.
Jag känner mig ständigt trött, ensam och är orolig för framtiden. Snart måste vi börja jobba för att överleva.
Så jag har börjat fundera på att flytta "hem". Det är en större stad med helt andra möjligheter till jobb och utbildning. Vi har många i släkten som gärna är barnvakt när det behövs och det finns mer saker att göra utan att behöva åka flera mil.
Samtidigt är jag lite rädd, rädd för att stöta på folk från mitt gamla liv som kanske dömer mig eller har något emot mig.
Rädd att någon idag ska vilja skada min fina familj. Rädd för att det kanske är fel beslut att dra med hela familjen och flytta tvärs över landet, det kanske inte alls blir bättre?
Är det någon som kan hjälpa till att reda ut lite tankar eller som kanske har gjort någon liknande flytt? Jag känner mig så vilse...