Finns det människor som saknar behållning av livet alls?

[purity_666]

Jag tänkte på det när jag läste en artikel om Olof. Ett barn som inte verkar ha någon behållning av sin tillvaro. Sannolikt känner han inte ens igen folk i sin närhet. Han är på en nyfödd bebis stadie, om inte värre än så. Blind, reagerar inte på tal så de tror inte han kan tolka ljuden omkring sig. Han kan inte kommunicera alls. Hans muskler fungerar inte så han kan inte göra några viljemässiga rörelser. Hans lungor fungerar inte som de ska, hans tarmar fungerar inte som de ska. Han har multipla EP-anfall per dag, vilka kan ta livet av honom då slem sätter igen halsen. Det enda han verkar reagera på är värmen av beröring.

Jag undrar vilken behållning Olof har av livet om det nu stämmer. Han kan inte se, inte kommunicera överhuvudtaget, kan sannolikt inte tolka ljud så förstår inte prat, hans kropp är utom hans kontroll och han lider av EP-anfall, ibland flera i timmen. Man kan undra hur utvecklad hans hjärna är. Kanske har han inget känsloregister? Kanske bara känner smärta eller ickesmärta?

Jag undrar alltså inte vad man ska göra med personer i det här läget, utan om det finns fall där människor har noll behållning av att leva? Det känns som människor i koma har mer ut av livet då många berättat att de hör det som händer omkring dom, de känner igen sina anhöriga och hjärnan funkar men inte kroppen. Men var går gränsen?

Hursomhelst en sorglig historia och FK´s agerande är förjävligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23840080.ab

 

[RostKaptenen]

Det är väl just det svåra, var drar vi gränsen.
Jag tror absolut att vi många gånger håller människor i livet bara för att det går. Ibland skulle det kanske vara bättre att låta bli? Den stora frågan är ju var drar vi gränsen och vem tar beslutet?
De allra flesta människor säger att om de skulle förlora förmågan att kommunicera och röra sig, bli fångar i sin egen kropp, så skulle de vilja att deras liv avslutades. Det finns ju ett flertal sjukdomar som sakta bryter ner kroppen till detta.
Men när du väl är där kanske du ändå känner att det är ett liv du vill ha kvar, är ju väldigt svårt att veta.
Intressant men så väldigt svårt.

 

[BobberiBoo]

Jag förstår inte FK, är det så mycket viktigare att spara pengarna för assistansen och istället betala ut sjukskrivning till bägge föräldrar.?? Hur tänker dem när dem om och om igen drar familjen framför rätta för att komma undan att betala assistans, som om familjen inte har tillräckligt mycket bekymmer i sina liv..

Jävla FK asså.

Till frågan, jag vet inte. Kan man verkligen överleva utan att ha någon som hellst koll utåt, utan hörsel, syn, kroppskontroll, osv? Jag tycker så oerhört synd om stackars grabben.

 

[Elo]

Fruktansvärd historia, och frågan är ju vad som händer med Olof i framtiden. Det är helt oklart hur länge han överlever, men... skall föräldrarna viga resten av sina liv till att ta hand om honom?

Får de inget stöd från FK, kan de då få avlastning?

Att FK är förkastligt insåg vi när mamma var döende i cancer och FK krävde att hon skulle gå tillbaka till jobbet för att hon hade varit sjukskriven för länge. När tillfrågade hur de tänkte där, fick vi svaret att hon kunde eventuellt bli fortsatt sjukskriven om hennes läkare kunde skriva ut ett förväntat dödsdatum.

Tror, tyvärr, att de fått ganska starka 'sparkrav', samt krav på sig att sänka mängden sjukskrivna. Att bestämma att någon inte är sjuk är inte rätt väg att gå.

 

[BernT]

Jag tänkte på det när jag läste en artikel om Olof. Ett barn som inte verkar ha någon behållning av sin tillvaro. Sannolikt känner han inte ens igen folk i sin närhet. Han är på en nyfödd bebis stadie, om inte värre än så. Blind, reagerar inte på tal så de tror inte han kan tolka ljuden omkring sig. Han kan inte kommunicera alls. Hans muskler fungerar inte så han kan inte göra några viljemässiga rörelser. Hans lungor fungerar inte som de ska, hans tarmar fungerar inte som de ska. Han har multipla EP-anfall per dag, vilka kan ta livet av honom då slem sätter igen halsen. Det enda han verkar reagera på är värmen av beröring.

Jag undrar vilken behållning Olof har av livet om det nu stämmer. Han kan inte se, inte kommunicera överhuvudtaget, kan sannolikt inte tolka ljud så förstår inte prat, hans kropp är utom hans kontroll och han lider av EP-anfall, ibland flera i timmen. Man kan undra hur utvecklad hans hjärna är. Kanske har han inget känsloregister? Kanske bara känner smärta eller ickesmärta?

Jag undrar alltså inte vad man ska göra med personer i det här läget, utan om det finns fall där människor har noll behållning av att leva? Det känns som människor i koma har mer ut av livet då många berättat att de hör det som händer omkring dom, de känner igen sina anhöriga och hjärnan funkar men inte kroppen. Men var går gränsen?

Hursomhelst en sorglig historia och FK´s agerande är förjävligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23840080.ab

Tänkte lite samma när jag läste artikeln. Tycker så synd om hela familjen. Det låter som ett så ovärdigt liv för barnet. Och jobbigt för hela familjen.

Har man som förälder rätt att bestämma någonting om man får ett sådär svårt sjukt barn? Jag personligen hade inte fixat att ha ett så sjukt barn. Visst det hade fortfarande varit mitt älskade barn men jag hade hellre sett att mitt barn slapp lida mer och fick somna in. Men sånt får man inte bestämma över antar jag? Blir man "tvingad" att ta hand om det sjuka barnet? OBS! Jag bara funderar och jag set inte ner på sjuka/föräldrar till sjuka osv.

 

[purity_666]

Tänkte lite samma när jag läste artikeln. Tycker så synd om hela familjen. Det låter som ett så ovärdigt liv för barnet. Och jobbigt för hela familjen.

Har man som förälder rätt att bestämma någonting om man får ett sådär svårt sjukt barn? Jag personligen hade inte fixat att ha ett så sjukt barn. Visst det hade fortfarande varit mitt älskade barn men jag hade hellre sett att mitt barn slapp lida mer och fick somna in. Men sånt får man inte bestämma över antar jag? Blir man "tvingad" att ta hand om det sjuka barnet? OBS! Jag bara funderar och jag set inte ner på sjuka/föräldrar till sjuka osv.

Jag tycker det mest talande var när mamman sa "hoppas han inte lider varje sekund"

 

[BernT]

Jag tycker det mest talande var när mamman sa "hoppas han inte lider varje sekund"

Det måste vara hemskt att inte veta. Kunde barnet åtminstone förmedla hur det känner sig så vet man ju att "nu måste vi smärtlindra mer" eller vilken åtgärd man nu gör. Men nu verkar man ju inte veta nånting

 

[moonstruck]

Första tanken jag fick i huvudet när jag läste ditt inlägg är en grej jag hörde en rullstolsburen säga en gång. Hen var vuxen, hade alltid suttit i rullstol och skulle sitta i rullstol resten av livet också. Hen fick frågan om hen inte saknade/längtade efter att kunna gå och springa och röra sig fritt.
Svaret löd att eftersom hen aldrig hade upplevt något annat liv och hade ett fantastiskt liv så saknade en inte att kunna gå.
Till viss del är det väl ett tankesätt att skydda sig själv men trots det så tror jag faktist på vad hen sa. Hen förklarade typ att vi som kan gå, vi är ju inte ledsna för att vi inte kan flyga.
Denna människan hade ett fantastisk syn på livet som jag är mycket väl medveten om inte är representativ för alla.

Andra tanken är hade Olof överlevt för säg 20-30 år sedan? När måste vi dra gränsen för vilka vi ska försöka rädda för att vi kan det rent medicinskt?
Har en bekant som arbetat på ett hem med barn som Olof, ambulansen var ett nästan dagligt inslag som fick komma för att återuppliva något av barnen. Är det ett drägligt liv?

I samma frågeställning ryms ju även abortfrågan om i vilken vecka det är ok att göra abort i, har för mig att det funnits en lång tråd i den frågan här på buke.

Medveten om att det bara blev flummigt och jag nog inte tillförde något svar i tråden.

 

[Korven]

Jag tänkte på det när jag läste en artikel om Olof. Ett barn som inte verkar ha någon behållning av sin tillvaro. Sannolikt känner han inte ens igen folk i sin närhet. Han är på en nyfödd bebis stadie, om inte värre än så. Blind, reagerar inte på tal så de tror inte han kan tolka ljuden omkring sig. Han kan inte kommunicera alls. Hans muskler fungerar inte så han kan inte göra några viljemässiga rörelser. Hans lungor fungerar inte som de ska, hans tarmar fungerar inte som de ska. Han har multipla EP-anfall per dag, vilka kan ta livet av honom då slem sätter igen halsen. Det enda han verkar reagera på är värmen av beröring.

Jag undrar vilken behållning Olof har av livet om det nu stämmer. Han kan inte se, inte kommunicera överhuvudtaget, kan sannolikt inte tolka ljud så förstår inte prat, hans kropp är utom hans kontroll och han lider av EP-anfall, ibland flera i timmen. Man kan undra hur utvecklad hans hjärna är. Kanske har han inget känsloregister? Kanske bara känner smärta eller ickesmärta?

Jag undrar alltså inte vad man ska göra med personer i det här läget, utan om det finns fall där människor har noll behållning av att leva? Det känns som människor i koma har mer ut av livet då många berättat att de hör det som händer omkring dom, de känner igen sina anhöriga och hjärnan funkar men inte kroppen. Men var går gränsen?

Hursomhelst en sorglig historia och FK´s agerande är förjävligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23840080.ab

Mycket sorglig för alla

 

[moonstruck]

Tänkte lite samma när jag läste artikeln. Tycker så synd om hela familjen. Det låter som ett så ovärdigt liv för barnet. Och jobbigt för hela familjen.

Har man som förälder rätt att bestämma någonting om man får ett sådär svårt sjukt barn? Jag personligen hade inte fixat att ha ett så sjukt barn. Visst det hade fortfarande varit mitt älskade barn men jag hade hellre sett att mitt barn slapp lida mer och fick somna in. Men sånt får man inte bestämma över antar jag? Blir man "tvingad" att ta hand om det sjuka barnet? OBS! Jag bara funderar och jag set inte ner på sjuka/föräldrar till sjuka osv.

Nej läkarna måste försöka rädda barnet om det bedöms kunna leva så vitt jag vet. Du som förälder får inte välja - även om man kan tycka det är mer humant att låta barnet dö.
Om du blir tvungen att ta hand om barnet vet jag inte. Jag har aldrig fött ett barn men jag har vänner som har och frågan är om du kanske vill det ändå när du väl är i den sitsen, det är ju mängder med hormoner i omlopp när man föder barn för att du ska bli vänligt inställd till din lilla Alien och ta hand om den.

 

[Hyacinth]

I och med att det finns människor med den problematiken kan jag inte se annat än att vi har en plikt att göra deras tillvaro så bra som möjligt.
Självklart ska de ha hjälp dygnet runt. De har sig själva och andra barn också. Det är fullkomligt omänskligt att få klara sig själva i den situationen.

 

[lil-sis]

I och med att det finns människor med den problematiken kan jag inte se annat än att vi har en plikt att göra deras tillvaro så bra som möjligt.
Självklart ska de ha hjälp dygnet runt. De har sig själva och andra barn också. Det är fullkomligt omänskligt att få klara sig själva i den situationen.

Det finns många fall där man kan diskutera det absoluta behovet av assistans i antal timmar.

Det här är ju definitivt inte ett sådant.

Regeringen måste hyfsa till FKs regler.

 

[kryddelydd]

Nej läkarna måste försöka rädda barnet om det bedöms kunna leva så vitt jag vet. Du som förälder får inte välja - även om man kan tycka det är mer humant att låta barnet dö.
Om du blir tvungen att ta hand om barnet vet jag inte. Jag har aldrig fött ett barn men jag har vänner som har och frågan är om du kanske vill det ändå när du väl är i den sitsen, det är ju mängder med hormoner i omlopp när man föder barn för att du ska bli vänligt inställd till din lilla Alien och ta hand om den.

Behandlande läkare får/har skyldighet att avgöra när man ska avstå från viss vård.
"Vårdbegränsningar" kallas begreppet och kan inrymma begränsningar vad gäller vård i respirator, intensivvård, återupplivning.
Men det kan också inrymma begränsningar gällande antibiotika vid infektionssjukdomar och liknande.

 

[Dressyrtjejen_97]

Håller med @moonstruck till fullo.
Kan dra paralleller till mig själv. Jag har sådana skador i benen, knä, höft och rygg att jag aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna springa. Kan dock gå helt obehindrat så länge det inte är väldigt halt ute. Hör också bara ca. 70% på ena örat m.m. (Vill inte outa alla mina problem).
Vissa människor är verkligen så "men herregud, hur orkar du?! Är det inte jättejobbigt att ha det så?!" Men jag har liksom aldrig saknat att kunna springa, eftersom jag aldrig kunnat det.
Och det är lite där man kommer in på det där "när får man behållning av livet". Jag får det definitivt, och har inte ett dåligt liv på något sätt pga. min kropp. Tvärtom. Jag kan verkligen inte skylla på min kropp för mina tillfälliga dippar. Det finns folk som har det x10 värre än mig som fortfarande har jättebra liv.

Däremot i Olofs fall kan man ju allvarligt börja fundera. Att de dessutom får assistansen indragen är ju ännu mer tragiskt och fullkomligt vansinnigt. Men även när de hade assistans tycker jag att man kan börja fundera. Någon som inte har någon kommunikation med omvärlden. Som får multipla EP-anfall/dygn. Är det verkligen drägligt? Jag skulle faktiskt vilja svara nej på den frågan...

 

[Hyacinth]

En till aspekt är av det är ju att många av de som behöver så mycket assistans lever enbart på grund av att någon i ett skede beslöt att de skulle överleva. Man opererar, medicinerar osv. Då inte minst är det en förbannad plikt att ge ett så bra liv som möjligt.

 

[tanten]

Jag tänkte på det när jag läste en artikel om Olof. Ett barn som inte verkar ha någon behållning av sin tillvaro. Sannolikt känner han inte ens igen folk i sin närhet. Han är på en nyfödd bebis stadie, om inte värre än så. Blind, reagerar inte på tal så de tror inte han kan tolka ljuden omkring sig. Han kan inte kommunicera alls. Hans muskler fungerar inte så han kan inte göra några viljemässiga rörelser. Hans lungor fungerar inte som de ska, hans tarmar fungerar inte som de ska. Han har multipla EP-anfall per dag, vilka kan ta livet av honom då slem sätter igen halsen. Det enda han verkar reagera på är värmen av beröring.

Jag undrar vilken behållning Olof har av livet om det nu stämmer. Han kan inte se, inte kommunicera överhuvudtaget, kan sannolikt inte tolka ljud så förstår inte prat, hans kropp är utom hans kontroll och han lider av EP-anfall, ibland flera i timmen. Man kan undra hur utvecklad hans hjärna är. Kanske har han inget känsloregister? Kanske bara känner smärta eller ickesmärta?

Jag undrar alltså inte vad man ska göra med personer i det här läget, utan om det finns fall där människor har noll behållning av att leva? Det känns som människor i koma har mer ut av livet då många berättat att de hör det som händer omkring dom, de känner igen sina anhöriga och hjärnan funkar men inte kroppen. Men var går gränsen?

Hursomhelst en sorglig historia och FK´s agerande är förjävligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23840080.ab

kort kommentar till assistansen - det är bara en fråga om vem som ska beetala. inte att barnet inte ska ha assistans alls.

FK har dragit ner på det de vill betala och lagt över ansvar på kommunerna.
Frågan handlar inte om assistans eller inte - bara om vem som ska betala den. (..vilket egentligen bara innebär en annan instans att bråka med. Övertyga FK eller kommunen.)

 

[Hyacinth]

kort kommentar till assistansen - det är bara en fråga om vem som ska beetala. inte att barnet inte ska ha assistans alls.

FK har dragit ner på det de vill betala och lagt över ansvar på kommunerna.
Frågan handlar inte om assistans eller inte - bara om vem som ska betala den. (..vilket egentligen bara innebär en annan instans att bråka med. Övertyga FK eller kommunen.)

Men att lämna dem utan i väntan på beslut är ju groteskt.

 

[kolblakkur]

Har man som förälder rätt att bestämma någonting om man får ett sådär svårt sjukt barn? Jag personligen hade inte fixat att ha ett så sjukt barn. Visst det hade fortfarande varit mitt älskade barn men jag hade hellre sett att mitt barn slapp lida mer och fick somna in. Men sånt får man inte bestämma över antar jag? Blir man "tvingad" att ta hand om det sjuka barnet? OBS! Jag bara funderar och jag set inte ner på sjuka/föräldrar till sjuka osv.

Man kan inte få barnet "avlivat", har det väl kommit till världen så är det så. Man kan dock lämna ifrån sig barnet, det finns det folk som gör. Då kan det bli aktuellt med fosterhem och dylikt.

 

[kolblakkur]

Till frågan, jag vet inte. Kan man verkligen överleva utan att ha någon som hellst koll utåt, utan hörsel, syn, kroppskontroll, osv? Jag tycker så oerhört synd om stackars grabben.

Absolut, visst kan man det. Många gravt utvecklingsstörda har nedsatt syn och hörsel och ingen kroppskonteoll. De kan leva ett fullt drägligt liv ändå.

 

[kolblakkur]

Håller med @moonstruck
Någon som inte har någon kommunikation med omvärlden. Som får multipla EP-anfall/dygn. Är det verkligen drägligt? Jag skulle faktiskt vilja svara nej på den frågan...

Fast han har en kommunikation - han kan kommunicera smärta. Möjligtvis kommer han såsmåningom att kunna le, det vet man inte. Vissa av dessa barnen utvecklar detta väldigt sent.
Gravt utvecklingsstörda personer kommunicerar på ett plan som kan vara svårt att uppfatta. Det kan tex vara att de ögonpekar, men det går på en millisekund. Flertalet EP-anfall under dagen är inte ovanligt bland utvecklingsstörda (på alla nivåer), och det är inget som gör deras liv odrägligt på något sätt.