Är det konstigt alltså? Jag hade personligen haft OERHÖRT svårt att distansera mig från en orosanmälan och kontakt från sociala myndigheter och tänka "åh vad bra att samhället fungerar". Jag hade definitivt blivit både kränkt och förbannad, så som man blir om man blir oskyldigt anklagad för något. När det dessutom kommer så nära ens personliga sfär som ens barn har jag väldigt svårt att se att sådär himla många skulle anamma rådande ton i den här tråden och tänka "åh jösses så fint, mitt barn har en omgivning som verkligen bryr sig". Principiellt håller jag (förstås) med, det är ett nödvändigt skyddssystem, men hade jag blivit personligt drabbad hade jag definitivt inte varit rationell utan mått vansinnigt dåligt.
Jag kan personligen knappt sova om jag fått en varning om inkassoräkning med varning om vidareskick till KFM pga att posten slarvat bort ursprungsfakturan liksom trots att jag vet att det inte kommer gå vidare - det är liksom själva principen att "utsättas" för myndigheter som är skrämmande för många.
Sedan har jag nog, kanske pga mitt yrke, inte den absoluta tilltro till myndigheters korrekta hantering av ärenden som genomsyrar svaren här heller. Det är ganska ofta myndigheter faktiskt gör fel också och i sin iver att göra rätt begår ganska flagranta övergrepp mot enskilda. Men, långt svar i korthet: jag har full förståelse för ts reaktion.
Ts: Försök behålla lugnet, vänta in ett sansat samtal och att få all fakta som behövs, det blir oftast helt rätt i slutet, även om det är kämpigt under tiden. Om er dotter behöver någon form av stöd så är detta ett ypperligt tillfälle att få det utrett t.ex.