Förra veckan plockade jag första fästingarna så nu har jag satt på fästingmedel, ok fine.
Så i dag mötte slyngeln ormar för första gången i sitt liv. De flesta av mina andra hundar (utom en) har i princip inte sett/lagt märke/brytt sig om ormar, utan jag har hunnit se dem först och då kunnat styra bort dem när man varit ute på promenaderna.
I dag gick vi längs skogsstigen och lapphundsslyngeln tvärstannar, tittar på en stubbe och börjar skälla samtidigt som han backar. Jaha, var min första tanke, nu ser han ett jäkla spöke igen. Jag går mot stubben och hunden vägrar följa med och nu har han dessutom lagt sig till med det mörka skallet vilket betyder att han är rädd/osäker på riktigt. Jag ber min dotter hålla honom och kikar bakom stubben och hör något som då prasslar och sedan ser jag ett ormhuvud sticka fram. Då vrålar slyngeln, backar och skäller intensivare och jag backar på ren reflex och ormen slingrar sakta iväg. Det var en lagom stor orm och jag belönade slyngeln med godis när han står och skäller när ormen slingrar iväg.
Vi går sedan längs vår vanliga skogsväg hemåt och slyngeln gör samma sak igen, tvärstannar, backar och markerar med kraftfullt skall. Och ja, några meter framför ligger en ny orm och solar i gruset och den slingrar iväg medan slyngeln skallar. Den äldre lapphunden bryr sig inte om ormarna, han är mer fixerad vid ryggsäcken som innehåller hans älskade boll.
Alltså hur skall jag hantera detta. Den här gången fick slyngeln belöning och beröm direkt när jag såg vad han markerade på. Jag har stor respekt för ormar och om nu min slyngel markerar dem genom att stanna och skälla och inte gå fram så är det egentligen perfekt för mig. Jag har haft en hund som utan att tveka försökt jaga ormar och den blev biten ordentligt en gång med följdskador/medicinering resten av livet och jag vill inte vara med om det igen.
Förslag på hur jag skall göra nästa gång mottages tacksamt, för tankarna om att jag kanske belönar ett fel beteende kom upp i min skalle, tänk om han förknippar att man får godis om man letar upp ormarna. Eller skall jag helt enkelt kräva att han skall nonchalera ormarna?
Slyngeln är ju i värsta läskiga slyngelåldern och reagerar olika på saker (ena dagen en läskig papperskorg och nästa dag en sten osv) och då är det ju bara att man bara gå fram till det läskiga, nosar och sen gå vidare. Men jag vill ju inte kräva att han skall gå fram och nosa på en orm. Alltså måste jag se först vad han reagerar på. Hoppas ni förstår mina tankar även om det är snurrigt skrivet.
/ kayoba
Så i dag mötte slyngeln ormar för första gången i sitt liv. De flesta av mina andra hundar (utom en) har i princip inte sett/lagt märke/brytt sig om ormar, utan jag har hunnit se dem först och då kunnat styra bort dem när man varit ute på promenaderna.
I dag gick vi längs skogsstigen och lapphundsslyngeln tvärstannar, tittar på en stubbe och börjar skälla samtidigt som han backar. Jaha, var min första tanke, nu ser han ett jäkla spöke igen. Jag går mot stubben och hunden vägrar följa med och nu har han dessutom lagt sig till med det mörka skallet vilket betyder att han är rädd/osäker på riktigt. Jag ber min dotter hålla honom och kikar bakom stubben och hör något som då prasslar och sedan ser jag ett ormhuvud sticka fram. Då vrålar slyngeln, backar och skäller intensivare och jag backar på ren reflex och ormen slingrar sakta iväg. Det var en lagom stor orm och jag belönade slyngeln med godis när han står och skäller när ormen slingrar iväg.
Vi går sedan längs vår vanliga skogsväg hemåt och slyngeln gör samma sak igen, tvärstannar, backar och markerar med kraftfullt skall. Och ja, några meter framför ligger en ny orm och solar i gruset och den slingrar iväg medan slyngeln skallar. Den äldre lapphunden bryr sig inte om ormarna, han är mer fixerad vid ryggsäcken som innehåller hans älskade boll.
Alltså hur skall jag hantera detta. Den här gången fick slyngeln belöning och beröm direkt när jag såg vad han markerade på. Jag har stor respekt för ormar och om nu min slyngel markerar dem genom att stanna och skälla och inte gå fram så är det egentligen perfekt för mig. Jag har haft en hund som utan att tveka försökt jaga ormar och den blev biten ordentligt en gång med följdskador/medicinering resten av livet och jag vill inte vara med om det igen.
Förslag på hur jag skall göra nästa gång mottages tacksamt, för tankarna om att jag kanske belönar ett fel beteende kom upp i min skalle, tänk om han förknippar att man får godis om man letar upp ormarna. Eller skall jag helt enkelt kräva att han skall nonchalera ormarna?
Slyngeln är ju i värsta läskiga slyngelåldern och reagerar olika på saker (ena dagen en läskig papperskorg och nästa dag en sten osv) och då är det ju bara att man bara gå fram till det läskiga, nosar och sen gå vidare. Men jag vill ju inte kräva att han skall gå fram och nosa på en orm. Alltså måste jag se först vad han reagerar på. Hoppas ni förstår mina tankar även om det är snurrigt skrivet.
/ kayoba