Vet inte riktigt vart jag ska börja, eller ens varför jag skriver om jag ska vara helt ärlig, för att känna mig mindre ensam kanske? Har sedan jag var 8-9år säkert, kämpat med en jäkla massa hjärnspöken. Allt från depressioner, självskadebeteende, dålig självkänsla, problem med mat och vikt, osv. Inget av det har någonsin försvunnit utan alltid varit ständigt närvarande men kanske mer eller mindre dominerande i perioder.
Ibland äter jag inte alls på tre dagar, ibland äter jag lite men spyr allt jag äter, ibland hetsäter jag och spyr, ibland överäter jag utan att kompensera direkt, kanske överäter nån dag-några veckor och sen börjar det om med att äta lite/spy osv. Såhär håller det på hela tiden och något som gör att jag pendlat i vikt rätt enormt genom livet. Fram tills att jag för nått år sen gick ner massor i vikt, pendlat på gränsen till undervikt i nått år nu och däromkring började jag även spy (hade inte gjort det innan). Har alltid tyckt att jag är äcklig och fet och bantat så länge jag kan minnas i mitt liv.
Självskadebeteendet började också väldigt tidigt, runt 9-10års åldern. Första åren var det inte direkt rakblad men när jag i tonåren upptäckte dom så var jag verkligen fast. Har sedan dess ständigt återkommit till rakbladen. Har aldrig blivit upptäckt, däremot var jag öppen om att jag gjort det som tonåring under en period "så som många gör", mest för att förklara en del ärr och slippa frågor men har ju fortsätt efter det i alla år men bara det att jag är oerhört bra på att dölja och göra på ställen där ingen ser. Ibland kan det gå nån månad imellan, ibland blir det 20ggr på en dag under flera veckor i rad.
Depression har jag brottats med så länge jag kan minnas. Tankar på döden har ständigt varit närvarande under mitt liv och många nätter har spenderats med att planera och skriva brev genom åren. Kan ibland ha någon bättre dag eller ev dagar, men mer än så är det inte. Grejen är att allt bara blir värre och värre, har förlorat alla omkring mig då jag inte orkat ha någon kontakt/vara social och har aldrig varit den som direkt haft vänner sen innan. Jag har alltid varit den folk hör av sig till om alla andra inte kan umgås eller prata...om ens då..
Eftersom jag har oerhört svårt att prata om mig själv irl så är det inte någon i min närhet som har den blekasta aning vad som försegår. Visst, folk anar väll nått kring maten eftersom jag tappat rätt rejält med vikt senaste året och kommenterat lite, men ingen som frågat rätt ut eller konfronterat mig. Har en del fysiska komplikationer nu pga hur jag äter/spyr osv... Vilket jag vet inte är bra, fattar ju att det jag gör är helt idiotiskt men jag vill ändå inte sluta. Har inte sökt hjälp för något av allt genom åren, har ljugit och hemlighållt för familj, vänner, läkare, osv. Orkar bara inte prata om det och handskas med allas reaktioner. Har kontakt med psykiatrin pga adhd diagnos och medicinering men dom verkar inte ana något, har bara frågot nån gång om det går bra med maten eftersom jag gått ner en del men nöjt sig med svaret att jag bara försöker vara hälsosam.
Vet inte vart jag vill komma med allt, ber om ursäkt för långt inlägg. Känner väll mest att jag börjat ge upp, sömnen är helt åt helvete, är uppe dygn i sträck ibland, oftast sover jag bara 2-4 timmar per natt, leker med tabletter för att dämpa ångest/tomhetskänslor. På nått sätt önskar jag bara att nån runt mig kunde konfrontera mig och inte nöja sig med "allt är bra" utan verkligen sätta sig ner och inte ge sig förens jag berättat, eftersom jag verkligen inte kan få ut orden eller ens skriva och lämna lapp att ge nån för att läsa (lovar-försökt den metoden med).
Gissar att ingen orkade läsa allt, förlåt att jag tog upp er tid ifall ni nu läste allt... Vet inte vad jag vill med det här, vet bara att jag inte orkar hålla på såhär så mkt längre till...
Ibland äter jag inte alls på tre dagar, ibland äter jag lite men spyr allt jag äter, ibland hetsäter jag och spyr, ibland överäter jag utan att kompensera direkt, kanske överäter nån dag-några veckor och sen börjar det om med att äta lite/spy osv. Såhär håller det på hela tiden och något som gör att jag pendlat i vikt rätt enormt genom livet. Fram tills att jag för nått år sen gick ner massor i vikt, pendlat på gränsen till undervikt i nått år nu och däromkring började jag även spy (hade inte gjort det innan). Har alltid tyckt att jag är äcklig och fet och bantat så länge jag kan minnas i mitt liv.
Självskadebeteendet började också väldigt tidigt, runt 9-10års åldern. Första åren var det inte direkt rakblad men när jag i tonåren upptäckte dom så var jag verkligen fast. Har sedan dess ständigt återkommit till rakbladen. Har aldrig blivit upptäckt, däremot var jag öppen om att jag gjort det som tonåring under en period "så som många gör", mest för att förklara en del ärr och slippa frågor men har ju fortsätt efter det i alla år men bara det att jag är oerhört bra på att dölja och göra på ställen där ingen ser. Ibland kan det gå nån månad imellan, ibland blir det 20ggr på en dag under flera veckor i rad.
Depression har jag brottats med så länge jag kan minnas. Tankar på döden har ständigt varit närvarande under mitt liv och många nätter har spenderats med att planera och skriva brev genom åren. Kan ibland ha någon bättre dag eller ev dagar, men mer än så är det inte. Grejen är att allt bara blir värre och värre, har förlorat alla omkring mig då jag inte orkat ha någon kontakt/vara social och har aldrig varit den som direkt haft vänner sen innan. Jag har alltid varit den folk hör av sig till om alla andra inte kan umgås eller prata...om ens då..
Eftersom jag har oerhört svårt att prata om mig själv irl så är det inte någon i min närhet som har den blekasta aning vad som försegår. Visst, folk anar väll nått kring maten eftersom jag tappat rätt rejält med vikt senaste året och kommenterat lite, men ingen som frågat rätt ut eller konfronterat mig. Har en del fysiska komplikationer nu pga hur jag äter/spyr osv... Vilket jag vet inte är bra, fattar ju att det jag gör är helt idiotiskt men jag vill ändå inte sluta. Har inte sökt hjälp för något av allt genom åren, har ljugit och hemlighållt för familj, vänner, läkare, osv. Orkar bara inte prata om det och handskas med allas reaktioner. Har kontakt med psykiatrin pga adhd diagnos och medicinering men dom verkar inte ana något, har bara frågot nån gång om det går bra med maten eftersom jag gått ner en del men nöjt sig med svaret att jag bara försöker vara hälsosam.
Vet inte vart jag vill komma med allt, ber om ursäkt för långt inlägg. Känner väll mest att jag börjat ge upp, sömnen är helt åt helvete, är uppe dygn i sträck ibland, oftast sover jag bara 2-4 timmar per natt, leker med tabletter för att dämpa ångest/tomhetskänslor. På nått sätt önskar jag bara att nån runt mig kunde konfrontera mig och inte nöja sig med "allt är bra" utan verkligen sätta sig ner och inte ge sig förens jag berättat, eftersom jag verkligen inte kan få ut orden eller ens skriva och lämna lapp att ge nån för att läsa (lovar-försökt den metoden med).
Gissar att ingen orkade läsa allt, förlåt att jag tog upp er tid ifall ni nu läste allt... Vet inte vad jag vill med det här, vet bara att jag inte orkar hålla på såhär så mkt längre till...
om det känns jobbigt att prata. Kan du skriva ut det du skrivit här när du tar kontakt med vården? Kan vara lättare att bara lämna över ett papper och inte behöva förklara så mycket till en början.
