Faran med vår syn på stångbettets nytta

[fio]

Hade jag fått välja hade jag tävlat på tränsbett, nu är det inte så och därför måste jag ibland rida på Kandar.

Å andra sidan har vi det där med framåt neråt i den höga formen som stången kan hjälpa till med dvs att länga ut överlinjen.
Men det krävs ju en viss samling för att ens komma upp till den formen och det tar ju ett tag!

 

[Jegra]

Jag tror att svaret finns i historien (ja, jag är historienörd)...

Ridkonstens utveckling fram till 1700-talet handlar helt och hållet om strid. Antingen i krig eller för att klappa till varandra i tornerspel och karuseller.

Tränsbettet utvecklades först, och endhandsridningen blev inte så exakt, man red i fri form - utan stigbyglar (allra först även utan sadel) - red upp till motståndarsidan, kastade sitt spjut och återvände till "säkert" avstånd.

Så småningomutvecklades sadeln och stigbygeln, man började använda tyngre spjut - lansar. Strid från hästryggen utvecklas och man blir mer och mer beroende av att kunna styra och kontrollera hästen på en hand. Detta görs enklast medelst ett stångbett, då ryttarens rörelsemönster i ett stridsmoment är MOT motståndaren (vanligen höger) och att ta för mycket i vänster tygel skulle ge hästen signal att svänga vänster medan stångbettet neutraliserar den delen av tygelrörelsen iom att tygeln är fäst nedanför mundelen och den trängande yttertygeln tar över.

Sits och skänklar ingår naturligtvis i momenten, men nu pratar vi bett... :-)

Ridning utanför strid finns naturligtvis, men den handlar om 1. transportera sig eller 2. visa upp sig. I första fallet spelar inte skolridningen så stor roll, i andra fallet vill man visa upp sig som en riddare/krigare och således har vi stridridningen igen. Även den första hästen var utbildad, men man använde sig (sannolikt) av en bas ifrån stridsridningen för att utbilda även dessa hästar.

När ridkonsten blev mer och mer manegeridning för adelsmän och allt mindre stridsridning var det inte alls konstigt att ridningen på en hand levde kvar som symbolen för den avancerade ridningen (att vara riddare/krigare har ju varit status långt in i vår tid så den anknytningen ville man nog inte kapa utan vidare).

Och idag, när vi som snöat in på historisk ridning (jag har i alla fall det) försöker förstå hur man red då blir vi således nödda att lära oss (förr eller senare, det måste inte nödvändigtvis vara nu på en gång) hantera ridning på en hand. Ridning på en hand (tycker jag) är enklare att utföra om man har ett stångbett, jag inbillar mig nämligen (rätt eller fel) att jag kan förmedla många fler, tydliga, signaler genom ett stång på en hand, än ett träns på en hand.

OBS! Jag säger inte att jag har rätt, detta är mest en fundering och teori från min sida, framrabblad minuten innan jag springer ut i stallet för att kvällsfodra...

 

[Zora]

Nu svara jag på ditt inlägg, men det är en mer allman fråga.

Huvudfrågan för mig är väl egentligen vad sjutton ska man rida på som ryttare om man inte har en oberoende sits, dvs oberoende hand? Jag håller fullkomligt med om stångens inverkan på en häst vs. tränsbettet.

Men vad för bett ska vi sätta i händerna på en ryttare som ännu inte frikopplat handen från kroppen? För sanningen är att många ryttare har inte en så bra hand idag. Så om vi bortser från bettlöst, vad anser ni vara bäst, en stång eller ett tränsbett?

Varför jag undrar är att jag sett alltför många ryttare som inte förstår varför deras häst går med huvudet i vädret. Nu iom AR så börjas samma typ av ryttare rida på stång, eftersom det talas så mycket om att det är ett bra bett på hästar som går med huvudet i vädret. Och när man klart och tydligt ser att det var inte stången deras hästar behövde utan en ryttare som har en oberoende sits....då blir iaf jag fundersam.

Men om ni kan säga till mig att om en ryttare som sitter med för kraftiga tygelhjälper med ett tränsbett byter till stång och att detta leder till att hästens mun skonas, då kommer jag sluta opponera mig. Jag kanske fortfarande inte håller med, men jag kommer lägga ner min argumentation i detta ämne.

 

[Ewa]

Jag kan faktiskt lägga fram bevis för att det KAN bli så som du säger,att en stång skonar hästens mun från en hård hand. Jag vill inte namnge men jag har en ung flicka i min närhet som håller på att lära sig rida, rider normalt på ridskola på ridskolehästar med vanliga tränsbett. Hennes hand är som de flesta som lär sig rida, hon vill gärna ta stöd och luta sig på sin hand. När hon ett par gånger ridit min häst, på stång, för att jag ridit själv i samma veva, eller min medryttare ridit i samma veva har hennes hand helt automatiskt blivit lätt och känslig, säkert dels för att hon har mer respekt för stången, men också för att hästen lyssnade lättare. Jag säger inte att detta gäller för ALLA och är definitivt ingenting att rekomendera att leka med, men däremot tror jag att även ryttare med en "dålig" hand kan ha nytta av att rida på stång ibland, under översyn givetvis. Om inte annat så för att förstå att det inte handlar om styrka, utan teknik.
Det hon fick med sig till sin vanliga ridning var att hon inte längre behöver stödja sig på sin hand, på dom korta stunderna lärde hon sig snabbt att hitta sin egen balans eftersom hon inte hade sju ton häst i handen.

 

[Jessica]

Det här hör inte till diskussionen egentligen, men om man är nyfiken på att prova ett stångbett varför inte testa ett postkandar (körbett)?!?

Det ser ut ungefär som ett pessoa men med kindkedja precis som en vanlig stång. Då kan man ju sätta hakar på tyglarna och flytta runt i ringarna som man känner för till den hävstång som känns bäst för stunden. Man kan ju även rida med två tyglar precis som på ett kandar.

mvh Jessica

 

[Carmenzita]

Jag säger inget om någon har fel eller inte. Men att lägga ut information att hästar som går över tygeln kan passa på stångbett, utan att säga något om ryttarens sits osv är för mig en rejäl genväg, något som akademiska ryttare brukar fördöma.

I denna fråga står jag på samma sida som Zora. Att lära sig rida är ohyggligt svårt och stångbett ska man inte sätta in förrän sisten är oberoende av handen.

 

[arnac]

"I denna fråga står jag på samma sida som Zora. Att lära sig rida är ohyggligt svårt och stångbett ska man inte sätta in förrän sisten är oberoende av handen. "
Instämmer tillfullo i detta! En balanserad och oberoende sits är A och O i ridning. ATt sätta på stångbett för att få ned huvudet på en häst är befängt, då är en "vanlig" inspänning justare. Men det bästa är ju att göra det nödvändiga grundarbetet först från marken och sedan fortsätta på ryggen.

AR ryttare (bra och mindre bra) hänvisar gärna till "historien" när det gäller användade av stångbett och enhandsridning. Men för en del kommer den lilla in och sätter på lämpliga skygglappar. Många gånger vill man itne se att varken man själv eller hästen är REDO att ridas enhändigt och på stång. Man glömmer allt det arbete som ligger INNAN man kommit så långt! En väluppfödd unghäst med god konformation som utbildas av en duktig ryttare kan komma dit ganska fort, men den äldre häst som måste omskolas (eller unghäst) av en ryttare som själv håller på att lära sig, tja, det är väl SJÄLVKLART att det tar längre tid innan man kommer någonstans? COh ryttaren har bilden framför sig av det förstnämnda ekipaget och vill få det att SE UT som det och tittar på utrustningen och härmar, utan att ha alla grundläggande bitar. Läs Gueriniere så ser ni vad han har att säga om det.
Och ja, detta beteende är inte unikt för AR.

 

[Carmenzita]

Absolut inte unikt för AR! Människan är lat av naturen och vill gärna hitta genvägar, oavsett om hennes skal "låtsas" vara intresserat av historisk ridning och gärna beställer hem den ena krångliga ridinstruktionen efter den andra (helst på originalspråk). Hade jag kunnat, hade jag GÄRNA hoppat över den här traggliga fasen som heter "när ryttaren lär sig koordinera"...

 

[arnac]

"hoppat över den här traggliga fasen som heter "när ryttaren lär sig koordinera"... "


Joo, visst vore det underbart om man kunde det! Både för lärare och elev

 

[Jegra]

Ja, att hänvisa till historien är ett sätt att förklara VARFÖR stångbettet finns, VARFÖR enhandsridningen var viktig, och då förklarar det också VARFÖR det in i våra dagar setts som beviset på hög ridkonst.

Vad det INTE gör är ge oss alla en anledning att rida på stång med argumentet "för det gjorde man ju förr". Det förklarar heller INTE hur stångbettet fungerar att rida på rent fysiologiskt.

Det gäller att hålla isär det där. Frågan VARFÖR vi rider på stångbett idag kvarstår fortfarande, och det är nog en fråga vi alla måste svara på som individer, baserat på just den kunskap vi som enskillda individer sitter inne med.

Jag rider på stångbett för att jag idag upplever bettet som det redskap som tydligast skickar signaler fram och tillbaka vid enhadsfattning. Den mer självklara delen är att när jag rider med vapen rider jag p åen hand - och då är stångbettet det överlägset bästa redskapet för att få tydliga signaler.

 

[wennstrom]

Ja, Spider, den förklaringen kan jag köpa.
Nu tror jag ju inte att alla de som uttalat sig om stångens icke-vara är på den nivån att de håller på med sånna rörelser- och ändå ser de på "alla andra" som ej redo, men sig själva som tillräckligt skickliga (så klart).
Jegra: Din förklaring eller teori låter vettig.
Stångbettet är alltså ett bett för enhandsgrepp.
Förr till för strid, numera mest för uppvisning och tävling.
Det är alltså INTE ett hjälpmedel.
Tänk vad enkelt det kan vara ibland!
Varför kunde inte alla "proffs" som skrivit i den här tråden bara säga det rakt av? Då hade tråden blivit avsevärt mycket kortare...

 

[Zora]

Men många AR-instruktörer (både bra och dåliga) sätter hur som helst gärna in en stång i munnen på hästar idag, plus att jag har sett att man mer och mer rider på blank stång med tvåhandsfattning, vilket anses helt ok.

Själv rider jag inte på stång, vi har inte kommit så långt i utbildningen. Min häst är än så länge för obalanserad och använder huvudet för mycket till detta. Jag har därför valt att inte använda en stång i hans känsliga mun, men jag kanske är lite för blödig.

Sedan såg jag att Spider skrev en mycket viktig sak, att stången inte är till för framåt-nedåt. Stången verkar ihopkrullande och ju mer man tar i den desto mer tar hästen in nosen och sänker huvudet. Vet man inte hur en häst som går rätt ser ut så kan man lätt lura sig att hästen "går på tygeln" Är den även lätt i handen så tro man ännu mer att den bär sig själv och går i samlad form. Detta gäller inte alla ryttare men det förekommer i hög grad inom alla inriktningar, AR är inte förskonat från detta.

 

[Jegra]

Bara för att krångla till det, så vill jag ändå säga att stångbettet mycket väl är ett hjälpmedel. Förr för ett hjälpmedel för att kontrollera hästen på en hand. Idag för att på den häst som behärskar grunderna i dressyren (sökning till bettet, följande av hjälper, skolor, inledande samling etc.) underlätta för ryttaren att bibehålla hästen i rätt formgivning vid vidare utbildning.

Detta betyder inte att stången är ett måste, men det finns ändå en anledning till att man använder den. Vad det gäller hjälpmedel så menar jag att både träns, tyglar, huvudlag, sadel, stigbyglar, sporrar och spö m.m. är hjälpmedel av olika slag. Men ett hjälpmedel måste användas medvetet, d.v.s. man måste ha klart för sig vad man har hjälpmedlet till och vad man har tänkt sig åstadkomma med detta specifika hjälpmedel både på kort och - inte minst - lång sikt.

Varför kunde inte alla "proffs" som skrivit i den här tråden bara säga det rakt av?

Det är inte alltid frågan är rätt ställd från början. :-) Det är ofta det man inser i en sån här diskussion, att den fråga man först ställde egentligen hade sitt ursprung någon helt annan stans.

För att återknyta till ditt bekymmer om vilket bett du ska använda - mitt råd i sådana fall brukar vara följande:

Lär dig så mycket som möjligt om de olika alternativen, ta sedan ett eget beslut om vilket du väljer och varför. Fortsätt att lära dig mer om ditt val (och andra) och var inte rädd för att ändra dig om du upptäcker att ditt tidigare val inte var helt rätt. Det är inte fel att göra fel - felet uppstår om man inte lär sig av misstagen.

 

[Spider84]

Huvudfrågan för mig är väl egentligen vad sjutton ska man rida på som ryttare om man inte har en oberoende sits, dvs oberoende hand?

Ja precis, men då kommer ju också frågan om det är mer skonsamt att rida på ett vanligt tränsbett...
En tjej jag känner har alltid ridit sin unghäst på tränsbett och de kan inte komma ifrån tjafsandet och ju mer hon försöker komma ifrån desto mer glider de in i det. Just nu har hon lånat ett hack av mig (samma verkan som en stång) och det har gjort en oerhörd skilland då de både har fått något helt nytt och "oförstört" att vila sig på.

Det jag ville komma fram till med det är väl att man kan göra skada oavsett vilket bett man har.

Det optimala hade ju varit att lära sig rida så pass bra på någon annans häst (utbildad sådan) innan man ens sitter upp på en egen. Oavsett vilket bett man väljer.

På mitt egna sto fick jag välja mellan att sitta och "tjafsa" (ingen psykisk kontakt med henne alls) eller att rida på hackamore (samma effekt som ett stång bett). Jag valde hackamoret eftersom det var ända sättet att få tillbaka henne till världen igen när man red i en paddock (eller annat som hon förknippade med det).

Den dåliga bieffekten blev att jag fick en häst som la huvudet på sned efter ett tag då jag vill ha för mycket stöd i handen. Den bra effekten var att hon till slut alltid var närvarande psykiskt och till slut började tycka att det var kul.

Vi provade att sätta på henne ett tränsbett ett år senare (lite mer än ett år). Jag fick då en häst som gick och slog med huvudet (tyglarna hängde) och bara stressade och villa springa ifrån allt.

Så då satte vi på stång och kapson istället, vilket hon trivdes jätte bra på. Givetvis har det gett bakslag i träningen i och med att jag inte kunnat ha ett ledat bett, men med just henne vet i fasiken om man någonsin hade kommit runt det. I sommar tror jag att jag ska prova med ett tränsbett igen och så får jag hålla på att prova år för år tills jag antingen inser att det inte kommer att funka eller tills det att hon tycker att det är okej.


Jag håller med dig (och de flesta andra) om att man har börjat haft en tendens till att ta på stången för tidigt. Förhoppningsvis är detta bara en nyck som så småningom försvinner... Sen finns det alltid de som ska göra fel (enligt majoritetens tycke) och det är ju inte så mycket man kan göra åt det.


När jag får en unghäst så kommer det första "betten" som jag provar att vara en kapson...för att sedan när vi kommit en liten bit prova något sorts tränsbett för att sedan gå över till stång och kapson och till sist endast stång. Sen får man ju hela tiden baka och gå framåt med de betslingarna precis som med allt annat i träningen.
Så kommer i alla fall riktlinjerna se ut, sen får man se om de går att hålla.

 

[Antti]

Ett proffs vet så mycket mer och är medveten om att svaret inte går att skriva rakt ner för att vara rätt för var och en.
Dom som inte har tillräcklig kunskap och erfarenhet svarar med den saken de gjort som om det vore den enda lösningen. Tillräckligt många olika svar från "alla" kan ge en fingervisning.

 

[Zora]

Men det är ju det det handlar om, samlade erfarenheter från olika ryttare. Det är ju därför vi diskuterar på nätet, eller har jag fel? Och flera här har påpekat att men kan inte säga att det bara är att sätta en stång i munnen på en häst för att få den att säkna huvudet, att flera faktorer spelar in. Så sådana resonemang kan även ickeproffs föra.

Även proffs har olika kunskap och löser saker på olika sätt.

 

[Ewa]

ahhh...det är DÄRFÖR du förespråkar din bok som den enda lösningen

 

[Antti]

Var står det att det är den enda lösningen?

 

[Ewa]

Jamen eftersom du skrivit den måste du juh tycka det :-P

 

[Antti]

På vilket sätt stör det dig att jag har skrivit den?