- Svar: 13
- Visningar: 3 494
Nej, att vara ny på ett jobb är verkligen inte min grej. Speciellt inte med den attityd mot en nyanställd som verksamheter har nu för tiden.
Jag är en sån typ som gillar välplanerade introduktioner för en nyanställd, med inskolning, mentor/fadder och ordentlig överlämning. Gärna ett schema att hålla sig till den första veckan eller veckorna. För mig personligen blir det så otroligt mycket enklare att komma in i en verksamhet och snabbt bli en effektiv resurs på det sättet. Men för det allra mesta funkar det inte så längre (jag skriver längre, för min personliga erfarenhet är att det var vanligare med “min” typ av introduktioner förr).
Jag har faktiskt frågat ett företag vid något tillfälle varför de inte hade planerat någon upplärning av mig när jag började ny, och fick till svar att “Det är ingen idé för alla lär sig på så olika sätt, och om vi då planerar en upplärning så kanske det blir på ett sätt som inte passar den personen”. Jag tycker att det var ett konstigt svar. Då är det väl ingen idé att någon unge går i skolan överhuvudtaget då, eller vaddå? Senare har jag mer börjat tro på att företagen helt enkelt har ont om resurser. Det är ingen som hinner lägga tid på att planera någon introduktion eller vara mentor/fadder åt någon nyanställd. Och om man blir anställd för att ersätta en person, så har oftast den personen redan hunnit sluta när anställningsprocessen väl är klar och man börjar på sitt nya jobb. Så där vimsar man runt, helt jäkla vilse, och försöker begripa vad det är man ska göra och hur verksamheten fungerar….
Jag har nu jobbat i två veckor på mitt nya jobb. Det är jätteförvirrat, och i mitt tycke ganska tufft och jobbigt. Jag försöker både sätta mig in i hur allt fungerar, vilka rutiner som redan finns, vem som är vem, vem som gör vad, vad jag egentligen ska göra, vilken roll jag har, vad som förväntas av mig, vilka som jag kan ställa dumma frågor till utan att de blir irriterade, vilken social kultur och vilka sociala spelregler som finns på företaget, vilka som är trevliga eller otrevliga och vilka jag kan hänga mig på vid lunch och fika….
Det här tar enormt mycket processorkraft från min stackars hjärna, och jag är helt slut om dagarna. Jag känner mig dessutom dum och bortkommen och är rädd för att göra fel, så det är tufft rent känslomässigt också.
Första dagen jag började på jobbet blev jag visad till mitt rum i den låsta chefskorridoren en trappa upp. Visst swishade det förbi en och annan chef utanför mitt rum emellanåt och visst var de trevliga, men de hade inte tid till mer än ett kort “hej och välkommen”. Andra dagen började mitt självförtroende att vackla. Jag tyckte mig uppfatta att de andra på avdelningen fikade tillsammans men jag visste inte var eller när, för jag såg nästan ingen av dem. Och hade det inte varit för den andra tjejen som hade börjat som ny samma dag som jag (dock i en helt annan roll) som aktivt kom upp till mitt rum och frågade om jag ville följa med på lunch, så hade jag nog inte heller haft någon att luncha med. Ingen såg när jag kom eller gick och det kändes nästan som på mitt förra jobb, fast nu även helt utanför gemenskapen.
Den tredje dagen skulle det vara gemensam grillkväll och umgänge. Jag hade fortfarande knappt sett något av de andra ansiktena som jobbade på min avdelning, och hade noll koll på vem som var vem. Jag hade fått info om att vi skulle vara två administratörer som skulle jobba ihop, men den andra skulle inte börja förrän efter sommaren. Hon skulle dock komma till grillkvällen. Jag var nyfiken och såg fram emot att träffa min blivande kollega och rumskamrat.
På eftermiddagen kom det ytterligare ett nytt ansikte som stack in huvudet i mitt rum. Hon presenterade sig inte utan sa “Jaha, är det du som ska vara assistent.” “Nej, jag är administratör här” svarade jag, varpå kvinnan kontrade med “Nej, det är JAG som är administratör och ska jobba med cheferna - DU är assistent!. Har du gjort klart alla introduktionsutbildningar på webben än? Inte?!! Det är ju det absolut viktigaste att du börjar med! När jag får ny personal ser jag till att de inte får göra NÅNTING annat innan de har gjort klart introduktionsutbildningarna! Hur kan de ha låtit dig vara här i tre dagar utan att göra klart dem? Du får se till att göra klart dem snarast!”
Om mitt självförtroende hade börjat vackla innan, så skickades det totalt ner i avgrunden, mosades och försvann fullständigt efter det mötet. Jag brukar faktiskt i stort sett aldrig ha problem med att komma överens med andra människor, men den här människans personlighet skar det sig med något alldeles grönjävligt direkt på en gång. Jag fick panik. Ska jag jobba med den här personen och dela rum med henne varenda dag? Och vad menade hon med att hon var överställd mig? Så hade jag inte alls uppfattat det på den beskrivning av min roll som jag fått av mina chefer. Hade jag missuppfattat allting så grovt?
Grillkvällen blev en plåga. Det visade sig att min blivande kollega var “gammal i gården” och tydligen kände i stort sett alla andra som jobbade på mitt jobb, och gick runt och kramades och snackade och skrattade med alla, och alla verkade så glada att se henne. Jag försökte hålla mig så långt borta som möjligt från människan, men jag kände mig som mindre än en blöt fläck. Avvek från middagen så tidigt som jag tyckte var acceptabelt. Jag mådde verkligen skit.
I bilen hem började jag gråta. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag orkade inte åka hem, för därhemma var min man och han har ingen förståelse för om jag mår dåligt utan blir bara arg då, och jag orkade inte ta det just i det läget. Allting kändes så fruktansvärt hopplöst och jag kände mig totalt och fullständigt misslyckad och värdelös. Jag kände mig som världens största felrekrytering. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde bara inte jobba kvar. Jag drabbades av akut dödslängtan. Åkte till en strand och satt i bilen och blickade ut över ett stormigt hav och bara grät och skrek att jag ville dö, nu omedelbart och direkt, snälla snälla om det finns nån jävla rättvisa i den här världen låt mig för i helvete bara dö nu omedelbart på en gång!!!!!
Det skar som knivar inombords och jag kände rejäl panik. Lyckades faktiskt fundera på om jag hade något verktyg att ta till för att rädda mig från det här läget, men kunde inte komma på något. Allt jag har jobbat med mig själv med personlig utveckling och känslohantering var som helt bortblåst, och den starka panikartade värdelöshetskänslan och dödslängtan hade slagit ut allting - precis allting.
När jag hade suttit ett tag så hade det lugnat sig någorlunda inombords, åtminstone så pass att jag lite apatiskt kunde åka hem och låtsas som ingenting. Jag funderade och funderade och funderade. Hur i hela världen skulle jag lösa den här situationen?
Nästa dag kom min närmsta chef förbi mitt rum för att prata lite. Jag sa att jag behövde ett förtydligande av min roll, för att jag uppfattat att min blivande kollega och jag verkade ha helt olika uppfattning om rollfördelningen. Och så sa jag att om jag ska jobba som administratör åt avdelningen så funkar det inget bra att sitta i den låsta chefskorridoren, för där är det ingen som naturligt kommer för att be mig om hjälp och då kan jag inte vara det stöd åt avdelningen som jag skulle vilja vara.
Bemötandet jag fick var jättebra. Chefen bad nästan lite om ursäkt när det gällde placeringen av mig och sa att det verkligen inte hade blivit bra alls. När det gällde rollfördelningen så stämde inte det jag hade fått höra av den andra administratören. Jag fick ett möte med en av de högre cheferna för att få en förklaring på hur de hade tänkt sig rollerna, och de förklarade att det den andra administratören hade gett sken av inte alls stämde och att hon måste ha fått en felaktig uppfattning av hennes roll här, för rollfördelningen oss emellan var inte bestämd än.
Redan nästa dag hade de ordnat ett nytt rum åt mig, mitt i korridoren där övriga personer på avdelningen satt. Plötsligt kom det förbi folk och pratade med mig, bjöd med mig på fika och lunch och hälsade godmorgon och hejdå. Vilken enorm skillnad att få vara en del av verksamheten!
Men jag tog verkligen rejält med stryk av första veckans händelser. Det värsta var nog att jag fullständigt tappade förtroendet för min egen känslomässiga stabilitet och förmåga att hantera jobbiga situationer. Det skrämmer mig att jag har SÅ nära till att se döden som enda utväg!... Alltså jag har ju varit självmordsbenägen förut och levt med ständig dödslängtan i många år, men jag trodde verkligen på att jag hade jobbat bort det helt och hållet. Så dyker det upp helt plötsligt och slår till mig så hårt, och jag känner bara NOLL förtroende för mig själv. Jättebesviken på mig själv! Skitjobbigt. Plus att jag samtidigt känner mig dum och värdelös för att jag är ny på jobbet och inte riktigt vet vad jag ska göra... Plus att min bil pajjade andra dagen på jobbet. Plus att min gamla hund blir allt knackigare, och plötsligt mitt i allt detta fick ett akut utbrott av en jobbig och smärtsam hotspot, och varar och blodar ner allting hemma (han har aldrig haft det tidigare). Plus att jag har tagit mod till mig och sagt till min man att jag vill separera.
Jag känner mig ganska sliten för närvarande. Sliten, ledsen, förvirrad och utan framtid. Försöker tänka att jag ska fokusera på en minut i taget, och hoppas på att tiden går och att saker och ting förändras så att det kanske kommer att kännas bättre med allt en vacker dag.
Jag är en sån typ som gillar välplanerade introduktioner för en nyanställd, med inskolning, mentor/fadder och ordentlig överlämning. Gärna ett schema att hålla sig till den första veckan eller veckorna. För mig personligen blir det så otroligt mycket enklare att komma in i en verksamhet och snabbt bli en effektiv resurs på det sättet. Men för det allra mesta funkar det inte så längre (jag skriver längre, för min personliga erfarenhet är att det var vanligare med “min” typ av introduktioner förr).
Jag har faktiskt frågat ett företag vid något tillfälle varför de inte hade planerat någon upplärning av mig när jag började ny, och fick till svar att “Det är ingen idé för alla lär sig på så olika sätt, och om vi då planerar en upplärning så kanske det blir på ett sätt som inte passar den personen”. Jag tycker att det var ett konstigt svar. Då är det väl ingen idé att någon unge går i skolan överhuvudtaget då, eller vaddå? Senare har jag mer börjat tro på att företagen helt enkelt har ont om resurser. Det är ingen som hinner lägga tid på att planera någon introduktion eller vara mentor/fadder åt någon nyanställd. Och om man blir anställd för att ersätta en person, så har oftast den personen redan hunnit sluta när anställningsprocessen väl är klar och man börjar på sitt nya jobb. Så där vimsar man runt, helt jäkla vilse, och försöker begripa vad det är man ska göra och hur verksamheten fungerar….
Jag har nu jobbat i två veckor på mitt nya jobb. Det är jätteförvirrat, och i mitt tycke ganska tufft och jobbigt. Jag försöker både sätta mig in i hur allt fungerar, vilka rutiner som redan finns, vem som är vem, vem som gör vad, vad jag egentligen ska göra, vilken roll jag har, vad som förväntas av mig, vilka som jag kan ställa dumma frågor till utan att de blir irriterade, vilken social kultur och vilka sociala spelregler som finns på företaget, vilka som är trevliga eller otrevliga och vilka jag kan hänga mig på vid lunch och fika….
Det här tar enormt mycket processorkraft från min stackars hjärna, och jag är helt slut om dagarna. Jag känner mig dessutom dum och bortkommen och är rädd för att göra fel, så det är tufft rent känslomässigt också.
Första dagen jag började på jobbet blev jag visad till mitt rum i den låsta chefskorridoren en trappa upp. Visst swishade det förbi en och annan chef utanför mitt rum emellanåt och visst var de trevliga, men de hade inte tid till mer än ett kort “hej och välkommen”. Andra dagen började mitt självförtroende att vackla. Jag tyckte mig uppfatta att de andra på avdelningen fikade tillsammans men jag visste inte var eller när, för jag såg nästan ingen av dem. Och hade det inte varit för den andra tjejen som hade börjat som ny samma dag som jag (dock i en helt annan roll) som aktivt kom upp till mitt rum och frågade om jag ville följa med på lunch, så hade jag nog inte heller haft någon att luncha med. Ingen såg när jag kom eller gick och det kändes nästan som på mitt förra jobb, fast nu även helt utanför gemenskapen.
Den tredje dagen skulle det vara gemensam grillkväll och umgänge. Jag hade fortfarande knappt sett något av de andra ansiktena som jobbade på min avdelning, och hade noll koll på vem som var vem. Jag hade fått info om att vi skulle vara två administratörer som skulle jobba ihop, men den andra skulle inte börja förrän efter sommaren. Hon skulle dock komma till grillkvällen. Jag var nyfiken och såg fram emot att träffa min blivande kollega och rumskamrat.
På eftermiddagen kom det ytterligare ett nytt ansikte som stack in huvudet i mitt rum. Hon presenterade sig inte utan sa “Jaha, är det du som ska vara assistent.” “Nej, jag är administratör här” svarade jag, varpå kvinnan kontrade med “Nej, det är JAG som är administratör och ska jobba med cheferna - DU är assistent!. Har du gjort klart alla introduktionsutbildningar på webben än? Inte?!! Det är ju det absolut viktigaste att du börjar med! När jag får ny personal ser jag till att de inte får göra NÅNTING annat innan de har gjort klart introduktionsutbildningarna! Hur kan de ha låtit dig vara här i tre dagar utan att göra klart dem? Du får se till att göra klart dem snarast!”
Om mitt självförtroende hade börjat vackla innan, så skickades det totalt ner i avgrunden, mosades och försvann fullständigt efter det mötet. Jag brukar faktiskt i stort sett aldrig ha problem med att komma överens med andra människor, men den här människans personlighet skar det sig med något alldeles grönjävligt direkt på en gång. Jag fick panik. Ska jag jobba med den här personen och dela rum med henne varenda dag? Och vad menade hon med att hon var överställd mig? Så hade jag inte alls uppfattat det på den beskrivning av min roll som jag fått av mina chefer. Hade jag missuppfattat allting så grovt?
Grillkvällen blev en plåga. Det visade sig att min blivande kollega var “gammal i gården” och tydligen kände i stort sett alla andra som jobbade på mitt jobb, och gick runt och kramades och snackade och skrattade med alla, och alla verkade så glada att se henne. Jag försökte hålla mig så långt borta som möjligt från människan, men jag kände mig som mindre än en blöt fläck. Avvek från middagen så tidigt som jag tyckte var acceptabelt. Jag mådde verkligen skit.
I bilen hem började jag gråta. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag orkade inte åka hem, för därhemma var min man och han har ingen förståelse för om jag mår dåligt utan blir bara arg då, och jag orkade inte ta det just i det läget. Allting kändes så fruktansvärt hopplöst och jag kände mig totalt och fullständigt misslyckad och värdelös. Jag kände mig som världens största felrekrytering. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde bara inte jobba kvar. Jag drabbades av akut dödslängtan. Åkte till en strand och satt i bilen och blickade ut över ett stormigt hav och bara grät och skrek att jag ville dö, nu omedelbart och direkt, snälla snälla om det finns nån jävla rättvisa i den här världen låt mig för i helvete bara dö nu omedelbart på en gång!!!!!
Det skar som knivar inombords och jag kände rejäl panik. Lyckades faktiskt fundera på om jag hade något verktyg att ta till för att rädda mig från det här läget, men kunde inte komma på något. Allt jag har jobbat med mig själv med personlig utveckling och känslohantering var som helt bortblåst, och den starka panikartade värdelöshetskänslan och dödslängtan hade slagit ut allting - precis allting.
När jag hade suttit ett tag så hade det lugnat sig någorlunda inombords, åtminstone så pass att jag lite apatiskt kunde åka hem och låtsas som ingenting. Jag funderade och funderade och funderade. Hur i hela världen skulle jag lösa den här situationen?
Nästa dag kom min närmsta chef förbi mitt rum för att prata lite. Jag sa att jag behövde ett förtydligande av min roll, för att jag uppfattat att min blivande kollega och jag verkade ha helt olika uppfattning om rollfördelningen. Och så sa jag att om jag ska jobba som administratör åt avdelningen så funkar det inget bra att sitta i den låsta chefskorridoren, för där är det ingen som naturligt kommer för att be mig om hjälp och då kan jag inte vara det stöd åt avdelningen som jag skulle vilja vara.
Bemötandet jag fick var jättebra. Chefen bad nästan lite om ursäkt när det gällde placeringen av mig och sa att det verkligen inte hade blivit bra alls. När det gällde rollfördelningen så stämde inte det jag hade fått höra av den andra administratören. Jag fick ett möte med en av de högre cheferna för att få en förklaring på hur de hade tänkt sig rollerna, och de förklarade att det den andra administratören hade gett sken av inte alls stämde och att hon måste ha fått en felaktig uppfattning av hennes roll här, för rollfördelningen oss emellan var inte bestämd än.
Redan nästa dag hade de ordnat ett nytt rum åt mig, mitt i korridoren där övriga personer på avdelningen satt. Plötsligt kom det förbi folk och pratade med mig, bjöd med mig på fika och lunch och hälsade godmorgon och hejdå. Vilken enorm skillnad att få vara en del av verksamheten!
Men jag tog verkligen rejält med stryk av första veckans händelser. Det värsta var nog att jag fullständigt tappade förtroendet för min egen känslomässiga stabilitet och förmåga att hantera jobbiga situationer. Det skrämmer mig att jag har SÅ nära till att se döden som enda utväg!... Alltså jag har ju varit självmordsbenägen förut och levt med ständig dödslängtan i många år, men jag trodde verkligen på att jag hade jobbat bort det helt och hållet. Så dyker det upp helt plötsligt och slår till mig så hårt, och jag känner bara NOLL förtroende för mig själv. Jättebesviken på mig själv! Skitjobbigt. Plus att jag samtidigt känner mig dum och värdelös för att jag är ny på jobbet och inte riktigt vet vad jag ska göra... Plus att min bil pajjade andra dagen på jobbet. Plus att min gamla hund blir allt knackigare, och plötsligt mitt i allt detta fick ett akut utbrott av en jobbig och smärtsam hotspot, och varar och blodar ner allting hemma (han har aldrig haft det tidigare). Plus att jag har tagit mod till mig och sagt till min man att jag vill separera.
Jag känner mig ganska sliten för närvarande. Sliten, ledsen, förvirrad och utan framtid. Försöker tänka att jag ska fokusera på en minut i taget, och hoppas på att tiden går och att saker och ting förändras så att det kanske kommer att kännas bättre med allt en vacker dag.
