Förra veckan fastnade jag i lite negativa tankespiraler kring mitt sociala gränssnitt. Det verkar som att det är lätt att hamna där ibland...
Jag råkade höra några på jobbet som stod och gjorde sig lustiga över mig, i vad jag antar att dom trodde var min frånvaro. Och jag var verkligen inte beredd på det.
Först blev jag jättebesviken på mig själv för att jag inte tidigare hade förstått att dessa personer tycker illa om mig. Tog upp min gamla fundering över om jag saknar någon förmåga att förstå när folk tycker bra om mig eller tycker illa om mig – vilket jag har funderat över tidigare, eftersom tidigare erfarenheter i mitt liv har pekat åt att jag faktiskt har svårt för att fatta/märka det. Sen skämdes jag väldigt mycket över mig själv som har gått omkring och betett mig ”som vanligt” mot dessa personer. För om man vet att någon tycker illa om en så beter man sig ju vanligtvis lite annorlunda mot den personen – man pratar kanske inte med den eller vänder sig till den i lika stor utsträckning. Det är ju av ren hänsyn – om någon tycker illa om mig så behöver jag ju inte frottera upp mig i ansiktet på den personen, utan kan åtminstone försöka hålla mig på avstånd, som en artighetsgest. För man FÅR tycka illa om mig. Det är helt OK, och egentligen inte mitt problem tycker jag. Jag VET att jag är en väldigt annorlunda människa (det har ju till och med en erfaren hjärnskrynklare sagt till mig, och då kan man ju bara spekulera över hur många nötter en person i hans ställning har mött i sitt yrkesliv...
). Och jag har redan för längesen konstaterat att det inte är alla människor som klarar av att det finns annorlunda personer utan att reta sig på dom.
Men irritationen och skammen över att jag inte tidigare hade förstått att just dessa personer störde sig på mig steg mig lite över huvudet. Plötsligt kände jag mig bara vansinnigt alienerad – ”ALLA tycker att jag är dum i huvudet!”... Och så fastnade jag i den tanken, och världen blev en rutten plats att vara på för ett tag...
Sen kom jag på vad jag lärt mig på en av mina favoritkurser – det är det som jag fokuserar på som blir mitt liv. Dvs: fokuserar jag på problem och på människor som inte tycker om mig, så fylls mitt liv av problem och människor som inte tycker om mig. Och det finns ju faktiskt några som tycker om mig också. Så varför inte fokusera på dom istället?... (ibland glömmer jag bort det där enkla
). Sagt och gjort, och livet blev ljusare och jag kände mig som en bättre människa igen.
Men hur många gånger ska jag egentligen behöva cykla ner i samma grop innan jag lär mig? När ska jag kunna hantera att folk tycker illa om mig, utan att behöva göra en sån stor grej av det? När ska min självkänsla bli så stark att den inte rubbas av sånahär händelser?
Jag tror att en av de viktigaste sakerna att ha med sig in i ålderdomen är ett problemfritt socialt gränssnitt mot sina medmänniskor. Att leva i kärlek, oavsett om det finns andra som inte gör det. DET är livskvalitet!
Jag råkade höra några på jobbet som stod och gjorde sig lustiga över mig, i vad jag antar att dom trodde var min frånvaro. Och jag var verkligen inte beredd på det.
Först blev jag jättebesviken på mig själv för att jag inte tidigare hade förstått att dessa personer tycker illa om mig. Tog upp min gamla fundering över om jag saknar någon förmåga att förstå när folk tycker bra om mig eller tycker illa om mig – vilket jag har funderat över tidigare, eftersom tidigare erfarenheter i mitt liv har pekat åt att jag faktiskt har svårt för att fatta/märka det. Sen skämdes jag väldigt mycket över mig själv som har gått omkring och betett mig ”som vanligt” mot dessa personer. För om man vet att någon tycker illa om en så beter man sig ju vanligtvis lite annorlunda mot den personen – man pratar kanske inte med den eller vänder sig till den i lika stor utsträckning. Det är ju av ren hänsyn – om någon tycker illa om mig så behöver jag ju inte frottera upp mig i ansiktet på den personen, utan kan åtminstone försöka hålla mig på avstånd, som en artighetsgest. För man FÅR tycka illa om mig. Det är helt OK, och egentligen inte mitt problem tycker jag. Jag VET att jag är en väldigt annorlunda människa (det har ju till och med en erfaren hjärnskrynklare sagt till mig, och då kan man ju bara spekulera över hur många nötter en person i hans ställning har mött i sitt yrkesliv...
Men irritationen och skammen över att jag inte tidigare hade förstått att just dessa personer störde sig på mig steg mig lite över huvudet. Plötsligt kände jag mig bara vansinnigt alienerad – ”ALLA tycker att jag är dum i huvudet!”... Och så fastnade jag i den tanken, och världen blev en rutten plats att vara på för ett tag...
Sen kom jag på vad jag lärt mig på en av mina favoritkurser – det är det som jag fokuserar på som blir mitt liv. Dvs: fokuserar jag på problem och på människor som inte tycker om mig, så fylls mitt liv av problem och människor som inte tycker om mig. Och det finns ju faktiskt några som tycker om mig också. Så varför inte fokusera på dom istället?... (ibland glömmer jag bort det där enkla
Men hur många gånger ska jag egentligen behöva cykla ner i samma grop innan jag lär mig? När ska jag kunna hantera att folk tycker illa om mig, utan att behöva göra en sån stor grej av det? När ska min självkänsla bli så stark att den inte rubbas av sånahär händelser?
Jag tror att en av de viktigaste sakerna att ha med sig in i ålderdomen är ett problemfritt socialt gränssnitt mot sina medmänniskor. Att leva i kärlek, oavsett om det finns andra som inte gör det. DET är livskvalitet!
