- Svar: 9
- Visningar: 2 647
“Känner du ingen i den här staden?”, frågade mina kollegor undrande när jag för ca 2 veckor sedan precis hade börjat på mitt nya jobb i en för mig helt ny stad. Nej, det gjorde jag ju inte. De verkade nog ändå tycka att det var lite konstigt - eller så la jag själv in den värderingen i det hela. För det är kanske inte det vanligaste att en medelålders gift kvinna med hus och jobb utanför Stockholm helt plötsligt söker jobb i en helt annan - för henne okänd - stad där hon inte känner en kotte, och lämnar både man, hund och hus och hyr in sig i en stuga mitt i ingenstans på landet…. Då kanske man undrar varför. För en sån åtgärd borde det väl ligga något ganska stort bakom?
Men jag har inte kunnat ge någon riktigt bra förklaring. Jag har sagt att jag var trött på Stockholmsområdet - vilket är sant! - och att jag ville jobba på en högskola igen, och därför kollade runt i olika städer. Men låter det som skäl nog?
Jag är själv lite förvånad över hur det blev. “Vad var det egentligen som hände?...”
Och det var väl egentligen en hel radda av orsaker som ledde hit. Mitt favoritjobb lades ner på grund av slut på finansiering, och jag blev överflyttad till en verksamhet där det inte fanns nån användning för mig alls, så jag gick omkring på ett jobb där jag var helt jävla överflödig om dagarna - med full lön. Det kanske skulle tilltala någon, men jag är inte lagd åt det hållet utan krisade lite i värdelöshetskänslor och insåg ganska snart att jag måste bort bort bort. Så jag sökte lite både det ena och det andra och hamnade på ett ställe som var helt skruvat - en helt galen parallellvärld utan dess like. Återigen krisade jag ihop över att jag kände mig så fruktansvärt fel person på fel plats och vantrivdes enormt.
Nånstans där började jag inse att det var av största vikt att jag hamnade “rätt” nästa gång jag bytte jobb, och trots att jag panikartat gärna ville bort från Kafka AB så snabbt som möjligt för att jag verkligen mådde helt uruselt där, så tillät jag mig att vara ytterst selektiv med vad jag sökte. Jag funderade igenom vad jag verkligen ville jobba med och i vilken miljö. Jag visualiserade för mig själv hur jag ville att det skulle vara, och struntade i att söka jobb där jag hade de minsta tveksamheter över att de skulle matcha mina trivselkrav. Men då blev det inte särskilt många jobb kvar att söka.
Samtidigt hade jag under de senaste ÅREN vantrivts i mitt 17-åriga förhållande. Försökt gå till parterapi, vara särbo på prov, jobbat med mig själv och min inställning och på alla möjliga och omöjliga sätt försökt vrida och vända på situationen för att försöka hitta en lösning. Lagom till mitt favoritjobb skulle läggas ner var jag egentligen klar att lämna förhållandet, men jag orkade inte det där och då. Det tog för mycket på krafterna med allt jobbstök. Det blev dock svårare och svårare att stå ut och må bra, och jag vantrivdes bara allt mer och mer. Tillslut kände jag mig tvungen att tala om att jag ville separera. Bara det att min man inte ville höra på det örat. Och jag hade för lite energi över för att slåss för min sak i den frågan. Jag bestämde mig för att fokusera på att lösa min jobbsituation först.
Men bara för att man rent logiskt bestämmer sig för en sak så betyder ju inte det att känslorna tar paus för det. Det är ju inte direkt så att de sätter sig tillrätta, lutar sig tillbaks och säger “jamen då så - då vilar vi ett tag tills allt det praktiska löst sig, så återkommer vi senare”.... Det blev bara allt svårare för mig att stå ut hemma, och jag mådde bara allt sämre och blev allt mer desperat. Nånstans där dök tanken på att utvidga mitt jobbsökande till andra städer upp. Det var kanske ett drastiskt drag, men jag var alldeles för emotionellt pressad och ville bara hitta en väg ut från all vantrivsel.
Och tänk - så fick jag napp! Plötsligt fick jag jobb i en helt annan stad. Och allting blev med ens väldigt konkret.
Jag kan inte låta bli att tänka på liknelsen att om man klämmer på en kaviartub alldeles för hårt från alla håll och kanter så brister den tillslut nånstans, även om locket är åtskruvat.
Tillslut bara måste man ta vägen nånstans.
- Och jag hamnade här.
Jag är faktiskt som lite förälskad i mitt nya liv. Det känns jättebra! Jag är jätteförtjust i min nya stad där jag jobbar! Det är en väldigt vacker och trevlig stad, och det är roligt att ha nånting helt nytt och okänt att utforska. Det känns coolt att lilla jag befinner mig där. Och jobbet är hittills både roligt, trevligt och socialt. När känslorna svänger (vilket de självklart gör vid en sånhär drastisk förändring) och jag dippar nån kväll, så kommer jag till jobbet nästa dag och möter mina kollegor och blir glad igen. Det är ju helt underbart. Precis så jag vill ha det. Och den lilla stugan på landet som jag hyr ligger så himla fint mitt i absolut ingenstans på överkomligt bilpendlingsavstånd till jobbet, och jag känner mig fortfarande exalterad över att jag faktiskt bor här nu - i ett jättevackert område som är så intetsägande att ingen vet var det ligger ens när jag försöker förklara.
Det är som en blank fläck på kartan (även bokstavligt talat när det gäller mobiltäckningen… ). Så coolt!
Jag är än så länge veckopendlare, och har kvar mitt hus utanför Sthlm (=fattig som en kyrkråtta, eftersom jag betalar för dubbelt boende och dessutom gick ner en hel del i lön, men det får det vara värt). Det var det steget jag orkade ta gällande förhållandet - än så länge, i alla fall. Den mest akuta vantrivseln har släppt nu när jag bara är hemma på helgerna. Och nånstans sörjer jag fortfarande jättemycket, och har svårt att acceptera att det verkligen inte går att rädda...
Det som är jobbigast är att kommunikationen i förhållandet har gått totalt i baklås sedan länge, så jag kan inte prata om hur jag tycker och tänker och känner (för jag klarar inte av att hantera reaktionerna som blir på det och det går ändå inte fram hos mottagaren). Jag har därför i flera års tid nu bara försökt hålla tyst och spela oberörd, men jag orkar inte det längre. Enligt min moral så är det min man som jag ska prata först med om jag upplever problem i förhållandet. Men när det inte finns någon mottagare där, så blir jag ställd. Det känns fel för mig att “gå bakom ryggen” på honom och prata med andra om hur jag mår i förhållandet. Problemet blir då att jag inte har nånstans där jag kan vara ärlig med vad jag tycker och tänker, utan måste hela tiden försöka spela en roll och låtsas som att allt är bra. Och jag orkar inte det längre. Jag måste få vara sann och ärlig med vad jag tycker och tänker och känner. Det känns som att det handlar om att stå upp för mig själv och den jag är. Jag måste få göra det. Och jag känner mig styrkt av mitt nya liv i att göra det!
Men jag har inte kunnat ge någon riktigt bra förklaring. Jag har sagt att jag var trött på Stockholmsområdet - vilket är sant! - och att jag ville jobba på en högskola igen, och därför kollade runt i olika städer. Men låter det som skäl nog?
Jag är själv lite förvånad över hur det blev. “Vad var det egentligen som hände?...”
Och det var väl egentligen en hel radda av orsaker som ledde hit. Mitt favoritjobb lades ner på grund av slut på finansiering, och jag blev överflyttad till en verksamhet där det inte fanns nån användning för mig alls, så jag gick omkring på ett jobb där jag var helt jävla överflödig om dagarna - med full lön. Det kanske skulle tilltala någon, men jag är inte lagd åt det hållet utan krisade lite i värdelöshetskänslor och insåg ganska snart att jag måste bort bort bort. Så jag sökte lite både det ena och det andra och hamnade på ett ställe som var helt skruvat - en helt galen parallellvärld utan dess like. Återigen krisade jag ihop över att jag kände mig så fruktansvärt fel person på fel plats och vantrivdes enormt.
Nånstans där började jag inse att det var av största vikt att jag hamnade “rätt” nästa gång jag bytte jobb, och trots att jag panikartat gärna ville bort från Kafka AB så snabbt som möjligt för att jag verkligen mådde helt uruselt där, så tillät jag mig att vara ytterst selektiv med vad jag sökte. Jag funderade igenom vad jag verkligen ville jobba med och i vilken miljö. Jag visualiserade för mig själv hur jag ville att det skulle vara, och struntade i att söka jobb där jag hade de minsta tveksamheter över att de skulle matcha mina trivselkrav. Men då blev det inte särskilt många jobb kvar att söka.
Samtidigt hade jag under de senaste ÅREN vantrivts i mitt 17-åriga förhållande. Försökt gå till parterapi, vara särbo på prov, jobbat med mig själv och min inställning och på alla möjliga och omöjliga sätt försökt vrida och vända på situationen för att försöka hitta en lösning. Lagom till mitt favoritjobb skulle läggas ner var jag egentligen klar att lämna förhållandet, men jag orkade inte det där och då. Det tog för mycket på krafterna med allt jobbstök. Det blev dock svårare och svårare att stå ut och må bra, och jag vantrivdes bara allt mer och mer. Tillslut kände jag mig tvungen att tala om att jag ville separera. Bara det att min man inte ville höra på det örat. Och jag hade för lite energi över för att slåss för min sak i den frågan. Jag bestämde mig för att fokusera på att lösa min jobbsituation först.
Men bara för att man rent logiskt bestämmer sig för en sak så betyder ju inte det att känslorna tar paus för det. Det är ju inte direkt så att de sätter sig tillrätta, lutar sig tillbaks och säger “jamen då så - då vilar vi ett tag tills allt det praktiska löst sig, så återkommer vi senare”.... Det blev bara allt svårare för mig att stå ut hemma, och jag mådde bara allt sämre och blev allt mer desperat. Nånstans där dök tanken på att utvidga mitt jobbsökande till andra städer upp. Det var kanske ett drastiskt drag, men jag var alldeles för emotionellt pressad och ville bara hitta en väg ut från all vantrivsel.
Och tänk - så fick jag napp! Plötsligt fick jag jobb i en helt annan stad. Och allting blev med ens väldigt konkret.
Jag kan inte låta bli att tänka på liknelsen att om man klämmer på en kaviartub alldeles för hårt från alla håll och kanter så brister den tillslut nånstans, även om locket är åtskruvat.
Tillslut bara måste man ta vägen nånstans.
- Och jag hamnade här.
Jag är faktiskt som lite förälskad i mitt nya liv. Det känns jättebra! Jag är jätteförtjust i min nya stad där jag jobbar! Det är en väldigt vacker och trevlig stad, och det är roligt att ha nånting helt nytt och okänt att utforska. Det känns coolt att lilla jag befinner mig där. Och jobbet är hittills både roligt, trevligt och socialt. När känslorna svänger (vilket de självklart gör vid en sånhär drastisk förändring) och jag dippar nån kväll, så kommer jag till jobbet nästa dag och möter mina kollegor och blir glad igen. Det är ju helt underbart. Precis så jag vill ha det. Och den lilla stugan på landet som jag hyr ligger så himla fint mitt i absolut ingenstans på överkomligt bilpendlingsavstånd till jobbet, och jag känner mig fortfarande exalterad över att jag faktiskt bor här nu - i ett jättevackert område som är så intetsägande att ingen vet var det ligger ens när jag försöker förklara.
Det är som en blank fläck på kartan (även bokstavligt talat när det gäller mobiltäckningen… ). Så coolt! Jag är än så länge veckopendlare, och har kvar mitt hus utanför Sthlm (=fattig som en kyrkråtta, eftersom jag betalar för dubbelt boende och dessutom gick ner en hel del i lön, men det får det vara värt). Det var det steget jag orkade ta gällande förhållandet - än så länge, i alla fall. Den mest akuta vantrivseln har släppt nu när jag bara är hemma på helgerna. Och nånstans sörjer jag fortfarande jättemycket, och har svårt att acceptera att det verkligen inte går att rädda...
Det som är jobbigast är att kommunikationen i förhållandet har gått totalt i baklås sedan länge, så jag kan inte prata om hur jag tycker och tänker och känner (för jag klarar inte av att hantera reaktionerna som blir på det och det går ändå inte fram hos mottagaren). Jag har därför i flera års tid nu bara försökt hålla tyst och spela oberörd, men jag orkar inte det längre. Enligt min moral så är det min man som jag ska prata först med om jag upplever problem i förhållandet. Men när det inte finns någon mottagare där, så blir jag ställd. Det känns fel för mig att “gå bakom ryggen” på honom och prata med andra om hur jag mår i förhållandet. Problemet blir då att jag inte har nånstans där jag kan vara ärlig med vad jag tycker och tänker, utan måste hela tiden försöka spela en roll och låtsas som att allt är bra. Och jag orkar inte det längre. Jag måste få vara sann och ärlig med vad jag tycker och tänker och känner. Det känns som att det handlar om att stå upp för mig själv och den jag är. Jag måste få göra det. Och jag känner mig styrkt av mitt nya liv i att göra det!
