FirstYellow
Trådstartare
Vad ska man göra när man planerat livet efter ETT barn och ett till knackar på?
Misstänker att jag är gravid. Vi har skyddat oss med kondom pga olika anledningar sen vårt barn föddes för fyra år sen så hur det gått till vet jag inte riktigt men ja, troligtvis har något hänt.
Det är rejält tabubelagt men jag verkligen avskydde småbarnstiden. Det var hemskt. Inget blev som jag räknat med eller som alla andra sagt. Jag fick en förlossningsdepression strax efter förlossningen. Något som jag aldrig trodde att JAG skulle få då jag själv ser mig som en stark person som klarar det mesta. Men småbarn, där var det helt annorlunda.
Självklart förstod vi att livet skulle bli helt annorlunda. Vi hade i princip aldrig bråkat innan vi fick barn och nu blir det bråk om småsaker som ligger och gnager och till slut kommer ut tillsammans.
Min man har inte varit världens bästa pappa, det är hans egna ord. Han verkar ofta ha ångest över att han ser sig som en dålig pappa. Han är en bra pappa när han väl känner för det.
Han kan om han vill, men oftast känns det som att vi bara är en belastning som är i vägen för hans liv. Men han kan inte se ett liv utan oss säger han.
Han har flertalet gånger sagt när han sett att någon fått tvillingar eller trillingar att om det skulle hända oss skulle vi inte hålla ihop. Hur då undrar jag? Det klassiska att mannen drar och lämnar barnen med mamman? Inget svar har han på påståendet de gånger jag tagit upp det som en fråga vad han menar då.
Han säger sig själv ha någon form av depression för att han känner sig låst hemma, att tillvaron är tråkig. Att det kan vara rörigt med en trotsig fyraåring som går honom på nerverna och liknande.
Han vill inte söka hjälp för han tror att han bara kommer få antidepressiva utskrivna.
Han vill bara ha ett barn.
Jag vet inte om jag orkar fler barn. Jag har alltid sagt att jag bara vill ha ett barn men på senare tid känt att det skulle vara trevligt med ett syskon till vårt barn då jag själv räknas som ensambarn (har två halvsyskon som är många år äldre så vi känns mest som kusiner) och ibland saknade att alltid ha ett syskon närvarande.
Boendemässigt är det inga problem med ett eller tre barn till, mer mannens intresse som får flytta på sig då men det har han själv sagt.
Men jag vet inte om jag orkar? Hur orkar man?
Det känns alltid som allt är rosenskimrande och fantastiskt att vara uppe var tredje timme dygnet runt första månaderna och så vidare. Det känns som det bara är jag som tycker det var jobbigt?
Självklart förstår jag att man inte pratar öppet hur jobbigt det oftast känns för det är ju ganska tabubelagt. Allt ska ju vara fantastiskt?!
Jag älskar vårt barn och gör allt för hen, men ja - det är väldigt jobbigt ibland.
Vi har ingen släkt i närheten och vi vill absolut inte flytta från vårt boende eller område då vi älskar allt. Men vi har ju inte heller någon avlastning mer än några pensionärer som bor i närheten som hjälper till om något absolut krisar.
De gångerna vi haft besök eller besökt folk med små barn så har det oftast känts som någon konstig lättnad att få åka därifrån för att man själv slipper ta hand om de där små barnen som är så beroende.
Men samtidigt så är det en sån enormt kort tid av ens liv, som en graviditet ungefär.
Vid tio månaders ålder kände jag att allt blev lättare när vårt barn blev mer självständig.
Alla är på oss att "klart ni måste ha ett syskon" eller "man vill ju ha minst två..." och så vidare.
Ingen förstår hur vi bara kan vilja ha ett barn. Jag har sen jag varit liten sett mig som mamma till ett barn, men kanske med någon liten unds förhoppning långt inne nu på senare tid att kanske ha ett syskon till barnet.
Jag brukar tänka på framtiden. Tänk OM något händer och man går skilja vägar. Jag vill kunna berika mitt barns liv med den lönen jag får som ensamstående. Går det med två barn? Läser ofta om ensamstående till fler barn som inte har råd att köpa födelsedagspresenter till barnen eller liknande. Så vill jag inte ha det om något skulle hända.
Jag är mest ute och spånar men tänker mycket framför mig vad som kan hända och har plan B och C för att inte kasta mig ut för okända sluttningar om ni förstår?
Jag förstår att förändringen ett barn till två är mycket mindre än inget barn till ett.
Jag har som sagt räknat med att bara ha ett barn och gjort mig av med allt som man behöver till en början.
Känslan att börja om liksom när lättnaden släppt att "vi klarade första fyra åren...".
Hjälp, jag vet inte vad jag ska göra, tänka eller känna...
Misstänker att jag är gravid. Vi har skyddat oss med kondom pga olika anledningar sen vårt barn föddes för fyra år sen så hur det gått till vet jag inte riktigt men ja, troligtvis har något hänt.
Det är rejält tabubelagt men jag verkligen avskydde småbarnstiden. Det var hemskt. Inget blev som jag räknat med eller som alla andra sagt. Jag fick en förlossningsdepression strax efter förlossningen. Något som jag aldrig trodde att JAG skulle få då jag själv ser mig som en stark person som klarar det mesta. Men småbarn, där var det helt annorlunda.
Självklart förstod vi att livet skulle bli helt annorlunda. Vi hade i princip aldrig bråkat innan vi fick barn och nu blir det bråk om småsaker som ligger och gnager och till slut kommer ut tillsammans.
Min man har inte varit världens bästa pappa, det är hans egna ord. Han verkar ofta ha ångest över att han ser sig som en dålig pappa. Han är en bra pappa när han väl känner för det.
Han kan om han vill, men oftast känns det som att vi bara är en belastning som är i vägen för hans liv. Men han kan inte se ett liv utan oss säger han.
Han har flertalet gånger sagt när han sett att någon fått tvillingar eller trillingar att om det skulle hända oss skulle vi inte hålla ihop. Hur då undrar jag? Det klassiska att mannen drar och lämnar barnen med mamman? Inget svar har han på påståendet de gånger jag tagit upp det som en fråga vad han menar då.
Han säger sig själv ha någon form av depression för att han känner sig låst hemma, att tillvaron är tråkig. Att det kan vara rörigt med en trotsig fyraåring som går honom på nerverna och liknande.
Han vill inte söka hjälp för han tror att han bara kommer få antidepressiva utskrivna.
Han vill bara ha ett barn.
Jag vet inte om jag orkar fler barn. Jag har alltid sagt att jag bara vill ha ett barn men på senare tid känt att det skulle vara trevligt med ett syskon till vårt barn då jag själv räknas som ensambarn (har två halvsyskon som är många år äldre så vi känns mest som kusiner) och ibland saknade att alltid ha ett syskon närvarande.
Boendemässigt är det inga problem med ett eller tre barn till, mer mannens intresse som får flytta på sig då men det har han själv sagt.
Men jag vet inte om jag orkar? Hur orkar man?
Det känns alltid som allt är rosenskimrande och fantastiskt att vara uppe var tredje timme dygnet runt första månaderna och så vidare. Det känns som det bara är jag som tycker det var jobbigt?
Självklart förstår jag att man inte pratar öppet hur jobbigt det oftast känns för det är ju ganska tabubelagt. Allt ska ju vara fantastiskt?!
Jag älskar vårt barn och gör allt för hen, men ja - det är väldigt jobbigt ibland.
Vi har ingen släkt i närheten och vi vill absolut inte flytta från vårt boende eller område då vi älskar allt. Men vi har ju inte heller någon avlastning mer än några pensionärer som bor i närheten som hjälper till om något absolut krisar.
De gångerna vi haft besök eller besökt folk med små barn så har det oftast känts som någon konstig lättnad att få åka därifrån för att man själv slipper ta hand om de där små barnen som är så beroende.
Men samtidigt så är det en sån enormt kort tid av ens liv, som en graviditet ungefär.
Vid tio månaders ålder kände jag att allt blev lättare när vårt barn blev mer självständig.
Alla är på oss att "klart ni måste ha ett syskon" eller "man vill ju ha minst två..." och så vidare.
Ingen förstår hur vi bara kan vilja ha ett barn. Jag har sen jag varit liten sett mig som mamma till ett barn, men kanske med någon liten unds förhoppning långt inne nu på senare tid att kanske ha ett syskon till barnet.
Jag brukar tänka på framtiden. Tänk OM något händer och man går skilja vägar. Jag vill kunna berika mitt barns liv med den lönen jag får som ensamstående. Går det med två barn? Läser ofta om ensamstående till fler barn som inte har råd att köpa födelsedagspresenter till barnen eller liknande. Så vill jag inte ha det om något skulle hända.
Jag är mest ute och spånar men tänker mycket framför mig vad som kan hända och har plan B och C för att inte kasta mig ut för okända sluttningar om ni förstår?
Jag förstår att förändringen ett barn till två är mycket mindre än inget barn till ett.
Jag har som sagt räknat med att bara ha ett barn och gjort mig av med allt som man behöver till en början.
Känslan att börja om liksom när lättnaden släppt att "vi klarade första fyra åren...".
Hjälp, jag vet inte vad jag ska göra, tänka eller känna...
