G
Gisburne
I 1½ år nu har jag funderat på om jag handlade rätt när mitt fullblodssto skadade sig i hagen och blev långtidskonvalescent. Jag valde att fortsätta kämpa när veterinären var redo att ge upp, men jag har ju inte gjort det värsta jobbet, det har ju hästen gjort. Så hur kunde jag bestämma att hon skulle fortsätta ha ont och att hon skulle stå i en 5x5 meter stor hage i nästan 2 månader? Var det rätt av mig? Är det någonsin rätt att göra ett sådant val åt sin häst? Hon blev ju frisk, och är idag fri från besvär av skadan, men hur hade ni gjort? Jag antar att jag behöver en bekräftelse på att jag handlade rätt, som inte valde avlivning när veterinären sa "Jag kan inte göra mer nu"... Men om ni tycker att jag gjorde fel, säg det så jag vet om något liknande händer igen! Vill aldrig orsaka lidande hos mina älsklingar, och det är kanske därför jag fortfarande ältar det som hänt, trots att allt gick bra till slut.
Lite bakgrund:
Veckan innan julafton 2004 hade jag några kvällsinsläpp i stallet, och en kväll kom min häst in på 3 ben med ett djupt men litet sår över det inre kotsenbenet på vänster bak. Mycket blod och ett väldigt svullet ben, men när hon stått i spolspiltan ett tag och tvättats av ordentligt så syntes ingenting förutom svullnaden och ett litet sår, stort som en 10-öring. Rådfrågade flera i stallet med lång erfarenhet av häst, och de tyckte att jag bara skulle tvätta och bandagera utomhus (lerig hage blandat med snö) till en början.
Det gick en tid, och trots upprepade spritomslag så läkte inte såret ihop, (men svullnaden gick ner) och hon var märkbart loj vid ridning. Stallveterinären kollade på henne och sa att det skulle nog bara behövas bli omlindat när jag red, så inte snön skar mot såret. Men ytterligare ett par veckor senare (red inte, tyckte att hon verkade ha för ont) fick hon feber och slutade äta. Fick akuttid på ATG i Täby och på röntgen och u-ljud syntes ett hål rakt in i kotsenbenet och en svullen senskida. Ingen fraktur, och ingen spricka heller, utan kotsenbenet hade typ blivit "pulveriserat" där hålet var. Eftersom hålet gick från huden och hela vägen in så var det såklart en miljon bakterier i skelettvävnaden. Började behandling med penicillin och butta, men det sistnämna vägrade hon äta. (Provade ALLT!) Fick i henne kanske 2-3 påsar av 10. Fick gå i sjukhage en bit ifrån de andra, något som hon mådde märkbart dåligt av psykiskt.
Återbesök på kliniken - ingen förändring, förutom att hon hade tappat enorma mängder vikt och såg väldigt glåmig ut. Åt bra med hösilage och halm, men vissa dagar ratade hon kraftfodret, så jag misstänker att hon hade magsår. Fick återigen penicillin (totalt 28 dagar) och vad-det-nu-heter som är detsamma som butta men lite smakligare. Det åt hon!
Började ett träningsprogram med skritt vid hand 5 minuter per dag och sedan stegrande. Trots penicillinet och allt det andra så blev hon bara sämre, såret läkte aldrig ihop utan blödde och vätskade hela tiden, (vissa dagar kunde det komma ut en halv deciliter var!) och jag började på allvar fundera om det inte var dags att ge upp. Kollade upp olika avlivningsmetoder och vad de skulle kosta och så vidare, och framförallt klandrade jag mig själv för att jag inte tog skadan på större allvar från början. (Men veterinären i stallet kollade ju och han hittade ingen anledning till oro...)
Och så plötsligt en dag, efter cirka 2 månader i sjukhage och veckor av oro, gråt och ånger så började hon bli bättre. Vid det sista återbesöket på kliniken hade hon gått upp lite i vikt och såret började stänga sig i kanterna. Veterinären sa att hon kanske kunde hålla för hård träning (fälttävlan, jakt, m.m) i framtiden, men han visste inte säkert. Men allt vände väldigt fort och 4 juni var hon helt igångsatt och var med på ett litet tornerspel.
Nu har det gått ett år sedan hon blev helt friskförklarad, och hon har gått dräktig hos en fodervärd, men har under någon period resorberat eller kastat fostret, så något föl blev det inte. Men skadan är helt utläkt, benet är kallt och svullnaden som förut var ganska stor (fick förklarat att den kotan antagligen alltid kommer vara lite större) är nu minimal. Vet man inte att benet varit skadat så ser man det inte. Så det blev ett lyckligt slut i alla fall, men som jag skrev ovan så kan jag inte släppa att jag kanske utsatte henne för extra lidande för att jag själv inte var stark nog att ge upp...?
Lite bakgrund:
Veckan innan julafton 2004 hade jag några kvällsinsläpp i stallet, och en kväll kom min häst in på 3 ben med ett djupt men litet sår över det inre kotsenbenet på vänster bak. Mycket blod och ett väldigt svullet ben, men när hon stått i spolspiltan ett tag och tvättats av ordentligt så syntes ingenting förutom svullnaden och ett litet sår, stort som en 10-öring. Rådfrågade flera i stallet med lång erfarenhet av häst, och de tyckte att jag bara skulle tvätta och bandagera utomhus (lerig hage blandat med snö) till en början.
Det gick en tid, och trots upprepade spritomslag så läkte inte såret ihop, (men svullnaden gick ner) och hon var märkbart loj vid ridning. Stallveterinären kollade på henne och sa att det skulle nog bara behövas bli omlindat när jag red, så inte snön skar mot såret. Men ytterligare ett par veckor senare (red inte, tyckte att hon verkade ha för ont) fick hon feber och slutade äta. Fick akuttid på ATG i Täby och på röntgen och u-ljud syntes ett hål rakt in i kotsenbenet och en svullen senskida. Ingen fraktur, och ingen spricka heller, utan kotsenbenet hade typ blivit "pulveriserat" där hålet var. Eftersom hålet gick från huden och hela vägen in så var det såklart en miljon bakterier i skelettvävnaden. Började behandling med penicillin och butta, men det sistnämna vägrade hon äta. (Provade ALLT!) Fick i henne kanske 2-3 påsar av 10. Fick gå i sjukhage en bit ifrån de andra, något som hon mådde märkbart dåligt av psykiskt.
Återbesök på kliniken - ingen förändring, förutom att hon hade tappat enorma mängder vikt och såg väldigt glåmig ut. Åt bra med hösilage och halm, men vissa dagar ratade hon kraftfodret, så jag misstänker att hon hade magsår. Fick återigen penicillin (totalt 28 dagar) och vad-det-nu-heter som är detsamma som butta men lite smakligare. Det åt hon!
Började ett träningsprogram med skritt vid hand 5 minuter per dag och sedan stegrande. Trots penicillinet och allt det andra så blev hon bara sämre, såret läkte aldrig ihop utan blödde och vätskade hela tiden, (vissa dagar kunde det komma ut en halv deciliter var!) och jag började på allvar fundera om det inte var dags att ge upp. Kollade upp olika avlivningsmetoder och vad de skulle kosta och så vidare, och framförallt klandrade jag mig själv för att jag inte tog skadan på större allvar från början. (Men veterinären i stallet kollade ju och han hittade ingen anledning till oro...)Och så plötsligt en dag, efter cirka 2 månader i sjukhage och veckor av oro, gråt och ånger så började hon bli bättre. Vid det sista återbesöket på kliniken hade hon gått upp lite i vikt och såret började stänga sig i kanterna. Veterinären sa att hon kanske kunde hålla för hård träning (fälttävlan, jakt, m.m) i framtiden, men han visste inte säkert. Men allt vände väldigt fort och 4 juni var hon helt igångsatt och var med på ett litet tornerspel.
Nu har det gått ett år sedan hon blev helt friskförklarad, och hon har gått dräktig hos en fodervärd, men har under någon period resorberat eller kastat fostret, så något föl blev det inte. Men skadan är helt utläkt, benet är kallt och svullnaden som förut var ganska stor (fick förklarat att den kotan antagligen alltid kommer vara lite större) är nu minimal. Vet man inte att benet varit skadat så ser man det inte. Så det blev ett lyckligt slut i alla fall, men som jag skrev ovan så kan jag inte släppa att jag kanske utsatte henne för extra lidande för att jag själv inte var stark nog att ge upp...?
Men jag kommer aldrig att glömma känslan av att ha varit så oförsvarligt blåst, som när jag såg röntgenplåtarna och såg hålet som fanns i kotsenbenet. Jag trodde ju som alla andra, att det bara var ett litet sår... Kommer nog alltid känna skuld för att jag lät henne gå med det från jul till mitten på januari, tills hon fick hög feber och magsår på grund av matvägran. (Antagligen på grund av smärtan.) Önskar att det kunde få bli ogjort, så jag slipper känna att hon fick lida på grund av mina beslut.
