En tillfrisknande (?) hypokondriker i en sjuk värld.

Det är ju ganska ironiskt egentligen.
Hur jag, fylld av dödsångest, tog mina först stapplande steg till en psykolog förra hösten.
Jag tog det lugnt i trappen på väg upp. Får inte öka pulsen. Hur är mina andetag? Hur känns hjärtat?
Får ju inte bli andfådd och överanstränga mig. Då kan hjärtat stanna.

Hon tar emot mig. Jag slår mig ner i fåtöljen mitt emot henne trots både rädsla och misstro.
Jag synar henne upp och ner. Hon har vänliga ögon. Ett snällt leende. Jag fylls genast av hån.
Men kära någon, tror du verkligen att du skulle kunna hjälpa mig? Du sitter där och har ingen aning.
Ingen aning.

Men jag får hjälp. Sakta men säkert, så mår jag lite bättre.
Ångesten som funnits i magen i flera år börjar lätta.
Extraslagen blir allt färre och färre.
Jag vågar till och med kontakta VC.
Får höra att inget är fel. Allt ser bra ut.
Jag gråter i bilen på vägen hem.
Sakta men säkert så tystnar rösterna.

Mina undvikande beteenden blir färre. Jag slutar tänka på att behöva ta det lugnt i trappor.
Kan lyfta tungt utan att ångesten slår till mig i bakhuvudet och utan rösten som skriker "MEN TÄNK PÅ HJÄRTAT HERREGUD?!?!!!". Jag börjar till och med på gym. Går med i en viktklubb och går ner 12 kilo. Från fetma till övervikt.
Jag vågar ta i. Jag vågar bli andfådd. Även om ångesten ibland är med mig, så vågar jag.
Herregud, jag börjar till och med att jogga.

Terapin fortsätter. Ett par gånger vågar jag gråta.
Vågar? Fanns ingen annan utväg för då skulle jag förmodligen ha exploderat i små atomer.

Men mitt i allt det här så kommer en pandemi.
Däri ligger ironin. Var jag än vänder mig så står det om sjukdom. Om dödstal. Om riskgrupper. Om en ung sjuksköterska drabbad av covid-19 som hittas död hemma. Adam Alsing går bort. "Oj, han var ju så ung. Och tränad åh grejer. Det kan verkligen hända vem som helst!!" säger folk runtomkring. Jag kommer inte undan. Våren går okej. Sommaren går bra. Jag får bakslag på joggningen; pressar mig för hårt, som vanligt, och vågar inte längre. Min coach på gymmet slutar. Efter ett hårt styrkepass får jag ett extraslag i mataffären tjugo minuter senare. Reptilhjärnan sätter igång. Vill inte längre. Hösten kommer och det sociala sammanhang jag hade hoppats att få på universitetet byts till distans. Jahopp. Jag mår ändå okej. Eller försöker jag hålla skenet uppe? Det har ju gått så bra, alltihop.
Men kanske lite snabbt. Som vanligt.

Det går allt längre tid mellan terapibesöken. Från en gång i veckan, till två gånger i månader. Nu en och en halv månad emellan. Vi pratar om att börja runda av. Ett avslut. Jag mår ju bra.

Det är som att pratet om att börja avsluta terapin, klara mig själv, sätter igång något. Eller så är det stress. Jag har återigen tagit på mig lite för mycket, lite för snabbt. Eller så är det corona. Men mest troligt en kombination, antar jag. För nu tar jag återigen steg bakåt. Och det går fort. För fort. Alla pratar om jul, distans, sjukdom, död. Min syster blir sjuk. Det kryper nära. Jag känner hur jag ett par kvällar fokuserar på mina hjärtslag. Går de för fort? Gör det ont? Hjälper sambon med betongsäckar. Borde jag lyfta så tungt? Fyfan. Är jag där igen?

Jag är trött. Det är svårt att komma igång på morgonen.
Dricker kaffe framför Fawlty Towers och slöscrollar genom telefonen.
PANG! Där är det. En rubrik och en ingress. En långtidssjuk flicka drabbad av covid-19 och som dessutom fick hjärtmuskelinflammation ska nu ingå i en grupp som ska behandlas på Astrid Lindgrens sjukhus.

Hjärtmuskelinflammation.

Mina fingrar jobbar av sig själva. Så som de gärna gör när ångesten tar över. Huvudet hinner knappt registrera informationen. Tur i oturen, en låst artikel. Jag lägger ner telefon. Stirrar mig omkring. Hur lång tid kommer det ta? När drabbar covid-19 mig och när kommer hjärtat att sluta slå? Kommer jag vara ensam? Min sambo. Hur kommer det gå för honom? Borde jag ordna mina papper? Skriva ner instruktioner till den redan färdiga begravningen jag burit med mig i mitt huvud men som jag trodde var undanstoppat i ett djupt hörn i det svarta hål jag tidigare befunnit mig i?

Nej. Jag kan inte låta detta ta mig. Jag tänker inte börja om. Mina rutiner måste fortsätta.
Jag stänger av TVn, blåser ut ljusen, stapplar in i badrummet. Blicken är tom. Jag känner igen den.
Varmt, varmt vatten strilar ner över min kropp. Jag känner hur det kryper i skinnet. Jag känner igen det också.
Får sätta mig ner på huk. Balanserar på mina tår, vilar huvudet i mina händer. Tappar balansen, får sätta ner en häl.
Det kan inte bli såhär igen.

Går upp till kontoret, sätter på mig hörlurarna och "You" av Keaton Henson. Tappar det och gråter men hör mina hjärtslag börja rusa i hörlurarna som reaktion. Måste sluta omgående. Vågar jag yoga idag?

Ironiskt indeed.

 

[Crossline]

Jag känner igen mig i vissa delar, det är ett helvete det där.
Och du skriver fantastiskt

 

[Daff]

Det är ju ganska ironiskt egentligen.
Hur jag, fylld av dödsångest, tog mina först stapplande steg till en psykolog förra hösten.
Jag tog det lugnt i trappen på väg upp. Får inte öka pulsen. Hur är mina andetag? Hur känns hjärtat?
Får ju inte bli andfådd och överanstränga mig. Då kan hjärtat stanna.

Hon tar emot mig. Jag slår mig ner i fåtöljen mitt emot henne trots både rädsla och misstro.
Jag synar henne upp och ner. Hon har vänliga ögon. Ett snällt leende. Jag fylls genast av hån.
Men kära någon, tror du verkligen att du skulle kunna hjälpa mig? Du sitter där och har ingen aning.
Ingen aning.

Men jag får hjälp. Sakta men säkert, så mår jag lite bättre.
Ångesten som funnits i magen i flera år börjar lätta.
Extraslagen blir allt färre och färre.
Jag vågar till och med kontakta VC.
Får höra att inget är fel. Allt ser bra ut.
Jag gråter i bilen på vägen hem.
Sakta men säkert så tystnar rösterna.

Mina undvikande beteenden blir färre. Jag slutar tänka på att behöva ta det lugnt i trappor.
Kan lyfta tungt utan att ångesten slår till mig i bakhuvudet och utan rösten som skriker "MEN TÄNK PÅ HJÄRTAT HERREGUD?!?!!!". Jag börjar till och med på gym. Går med i en viktklubb och går ner 12 kilo. Från fetma till övervikt.
Jag vågar ta i. Jag vågar bli andfådd. Även om ångesten ibland är med mig, så vågar jag.
Herregud, jag börjar till och med att jogga.

Terapin fortsätter. Ett par gånger vågar jag gråta.
Vågar? Fanns ingen annan utväg för då skulle jag förmodligen ha exploderat i små atomer.

Men mitt i allt det här så kommer en pandemi.
Däri ligger ironin. Var jag än vänder mig så står det om sjukdom. Om dödstal. Om riskgrupper. Om en ung sjuksköterska drabbad av covid-19 som hittas död hemma. Adam Alsing går bort. "Oj, han var ju så ung. Och tränad åh grejer. Det kan verkligen hända vem som helst!!" säger folk runtomkring. Jag kommer inte undan. Våren går okej. Sommaren går bra. Jag får bakslag på joggningen; pressar mig för hårt, som vanligt, och vågar inte längre. Min coach på gymmet slutar. Efter ett hårt styrkepass får jag ett extraslag i mataffären tjugo minuter senare. Reptilhjärnan sätter igång. Vill inte längre. Hösten kommer och det sociala sammanhang jag hade hoppats att få på universitetet byts till distans. Jahopp. Jag mår ändå okej. Eller försöker jag hålla skenet uppe? Det har ju gått så bra, alltihop.
Men kanske lite snabbt. Som vanligt.

Det går allt längre tid mellan terapibesöken. Från en gång i veckan, till två gånger i månader. Nu en och en halv månad emellan. Vi pratar om att börja runda av. Ett avslut. Jag mår ju bra.

Det är som att pratet om att börja avsluta terapin, klara mig själv, sätter igång något. Eller så är det stress. Jag har återigen tagit på mig lite för mycket, lite för snabbt. Eller så är det corona. Men mest troligt en kombination, antar jag. För nu tar jag återigen steg bakåt. Och det går fort. För fort. Alla pratar om jul, distans, sjukdom, död. Min syster blir sjuk. Det kryper nära. Jag känner hur jag ett par kvällar fokuserar på mina hjärtslag. Går de för fort? Gör det ont? Hjälper sambon med betongsäckar. Borde jag lyfta så tungt? Fyfan. Är jag där igen?

Jag är trött. Det är svårt att komma igång på morgonen.
Dricker kaffe framför Fawlty Towers och slöscrollar genom telefonen.
PANG! Där är det. En rubrik och en ingress. En långtidssjuk flicka drabbad av covid-19 och som dessutom fick hjärtmuskelinflammation ska nu ingå i en grupp som ska behandlas på Astrid Lindgrens sjukhus.

Hjärtmuskelinflammation.

Mina fingrar jobbar av sig själva. Så som de gärna gör när ångesten tar över. Huvudet hinner knappt registrera informationen. Tur i oturen, en låst artikel. Jag lägger ner telefon. Stirrar mig omkring. Hur lång tid kommer det ta? När drabbar covid-19 mig och när kommer hjärtat att sluta slå? Kommer jag vara ensam? Min sambo. Hur kommer det gå för honom? Borde jag ordna mina papper? Skriva ner instruktioner till den redan färdiga begravningen jag burit med mig i mitt huvud men som jag trodde var undanstoppat i ett djupt hörn i det svarta hål jag tidigare befunnit mig i?

Nej. Jag kan inte låta detta ta mig. Jag tänker inte börja om. Mina rutiner måste fortsätta.
Jag stänger av TVn, blåser ut ljusen, stapplar in i badrummet. Blicken är tom. Jag känner igen den.
Varmt, varmt vatten strilar ner över min kropp. Jag känner hur det kryper i skinnet. Jag känner igen det också.
Får sätta mig ner på huk. Balanserar på mina tår, vilar huvudet i mina händer. Tappar balansen, får sätta ner en häl.
Det kan inte bli såhär igen.

Går upp till kontoret, sätter på mig hörlurarna och "You" av Keaton Henson. Tappar det och gråter men hör mina hjärtslag börja rusa i hörlurarna som reaktion. Måste sluta omgående. Vågar jag yoga idag?

Ironiskt indeed.

Jag har inte upplevet det du gör men känner igen ångesten Fy fan för ångest!

Kan du få en snabb tid hos psykologen och berätta hur det känns? Har du möjlighet att säga att du vill skjuta upp eventuellt utfasande till våren?

 

[monster1]

Det är ju ganska ironiskt egentligen.
Hur jag, fylld av dödsångest, tog mina först stapplande steg till en psykolog förra hösten.
Jag tog det lugnt i trappen på väg upp. Får inte öka pulsen. Hur är mina andetag? Hur känns hjärtat?
Får ju inte bli andfådd och överanstränga mig. Då kan hjärtat stanna.

Hon tar emot mig. Jag slår mig ner i fåtöljen mitt emot henne trots både rädsla och misstro.
Jag synar henne upp och ner. Hon har vänliga ögon. Ett snällt leende. Jag fylls genast av hån.
Men kära någon, tror du verkligen att du skulle kunna hjälpa mig? Du sitter där och har ingen aning.
Ingen aning.

Men jag får hjälp. Sakta men säkert, så mår jag lite bättre.
Ångesten som funnits i magen i flera år börjar lätta.
Extraslagen blir allt färre och färre.
Jag vågar till och med kontakta VC.
Får höra att inget är fel. Allt ser bra ut.
Jag gråter i bilen på vägen hem.
Sakta men säkert så tystnar rösterna.

Mina undvikande beteenden blir färre. Jag slutar tänka på att behöva ta det lugnt i trappor.
Kan lyfta tungt utan att ångesten slår till mig i bakhuvudet och utan rösten som skriker "MEN TÄNK PÅ HJÄRTAT HERREGUD?!?!!!". Jag börjar till och med på gym. Går med i en viktklubb och går ner 12 kilo. Från fetma till övervikt.
Jag vågar ta i. Jag vågar bli andfådd. Även om ångesten ibland är med mig, så vågar jag.
Herregud, jag börjar till och med att jogga.

Terapin fortsätter. Ett par gånger vågar jag gråta.
Vågar? Fanns ingen annan utväg för då skulle jag förmodligen ha exploderat i små atomer.

Men mitt i allt det här så kommer en pandemi.
Däri ligger ironin. Var jag än vänder mig så står det om sjukdom. Om dödstal. Om riskgrupper. Om en ung sjuksköterska drabbad av covid-19 som hittas död hemma. Adam Alsing går bort. "Oj, han var ju så ung. Och tränad åh grejer. Det kan verkligen hända vem som helst!!" säger folk runtomkring. Jag kommer inte undan. Våren går okej. Sommaren går bra. Jag får bakslag på joggningen; pressar mig för hårt, som vanligt, och vågar inte längre. Min coach på gymmet slutar. Efter ett hårt styrkepass får jag ett extraslag i mataffären tjugo minuter senare. Reptilhjärnan sätter igång. Vill inte längre. Hösten kommer och det sociala sammanhang jag hade hoppats att få på universitetet byts till distans. Jahopp. Jag mår ändå okej. Eller försöker jag hålla skenet uppe? Det har ju gått så bra, alltihop.
Men kanske lite snabbt. Som vanligt.

Det går allt längre tid mellan terapibesöken. Från en gång i veckan, till två gånger i månader. Nu en och en halv månad emellan. Vi pratar om att börja runda av. Ett avslut. Jag mår ju bra.

Det är som att pratet om att börja avsluta terapin, klara mig själv, sätter igång något. Eller så är det stress. Jag har återigen tagit på mig lite för mycket, lite för snabbt. Eller så är det corona. Men mest troligt en kombination, antar jag. För nu tar jag återigen steg bakåt. Och det går fort. För fort. Alla pratar om jul, distans, sjukdom, död. Min syster blir sjuk. Det kryper nära. Jag känner hur jag ett par kvällar fokuserar på mina hjärtslag. Går de för fort? Gör det ont? Hjälper sambon med betongsäckar. Borde jag lyfta så tungt? Fyfan. Är jag där igen?

Jag är trött. Det är svårt att komma igång på morgonen.
Dricker kaffe framför Fawlty Towers och slöscrollar genom telefonen.
PANG! Där är det. En rubrik och en ingress. En långtidssjuk flicka drabbad av covid-19 och som dessutom fick hjärtmuskelinflammation ska nu ingå i en grupp som ska behandlas på Astrid Lindgrens sjukhus.

Hjärtmuskelinflammation.

Mina fingrar jobbar av sig själva. Så som de gärna gör när ångesten tar över. Huvudet hinner knappt registrera informationen. Tur i oturen, en låst artikel. Jag lägger ner telefon. Stirrar mig omkring. Hur lång tid kommer det ta? När drabbar covid-19 mig och när kommer hjärtat att sluta slå? Kommer jag vara ensam? Min sambo. Hur kommer det gå för honom? Borde jag ordna mina papper? Skriva ner instruktioner till den redan färdiga begravningen jag burit med mig i mitt huvud men som jag trodde var undanstoppat i ett djupt hörn i det svarta hål jag tidigare befunnit mig i?

Nej. Jag kan inte låta detta ta mig. Jag tänker inte börja om. Mina rutiner måste fortsätta.
Jag stänger av TVn, blåser ut ljusen, stapplar in i badrummet. Blicken är tom. Jag känner igen den.
Varmt, varmt vatten strilar ner över min kropp. Jag känner hur det kryper i skinnet. Jag känner igen det också.
Får sätta mig ner på huk. Balanserar på mina tår, vilar huvudet i mina händer. Tappar balansen, får sätta ner en häl.
Det kan inte bli såhär igen.

Går upp till kontoret, sätter på mig hörlurarna och "You" av Keaton Henson. Tappar det och gråter men hör mina hjärtslag börja rusa i hörlurarna som reaktion. Måste sluta omgående. Vågar jag yoga idag?

Ironiskt indeed.

Ja tala om KBT-träning för hypokondrin just nu . Men du har kommit långt och du kommer komma dit igen.

 

[Fruentimber]

Jag har inte upplevet det du gör men känner igen ångesten ❤ Fy fan för ångest!

Kan du få en snabb tid hos psykologen och berätta hur det känns? Har du möjlighet att säga att du vill skjuta upp eventuellt utfasande till våren?

Ja, vi pratade om det sist, så vi har skjutit upp det och satt in en tid tidigare. Tack och lov så har jag medel till att gå privat så hon finns tillgänglig på sms.

 

[Fruentimber]

Och så vill jag bara säga tack och att det är gulligt av er att kommentera! Jag förstår att sånt här är svårt att ta på men Buke är så smidigt att skriva av sig på emellanåt.

 

[Daff]

Ja, vi pratade om det sist, så vi har skjutit upp det och satt in en tid tidigare. Tack och lov så har jag medel till att gå privat så hon finns tillgänglig på sms.

Jag går hos en privat psykolog (eller psykoterapeut kanske?) och är så glad och tacksam att jag har möjlighet att betala för det... Om jag skulle gå genom vården var det 10 besök som gällde och jag kände mig direkt stressad av tanken på att måsta vara klar till ett visst datum. Min hjärna pallar inte det.

Du har säkert fått en massa tips redan men kan du undvika medierna och därigenom nyheterna om Covid -19? Och kan du undvika att sätta sig i situationer där dom här tankarna dyker upp tills du har haft nästa möte och förhoppningsvis fått lite hjälp att styra upp det igen?

 

[Fruentimber]

Jag går hos en privat psykolog (eller psykoterapeut kanske?) och är så glad och tacksam att jag har möjlighet att betala för det... Om jag skulle gå genom vården var det 10 besök som gällde och jag kände mig direkt stressad av tanken på att måsta vara klar till ett visst datum. Min hjärna pallar inte det.

Du har säkert fått en massa tips redan men kan du undvika medierna och därigenom nyheterna om Covid -19? Och kan du undvika att sätta sig i situationer där dom här tankarna dyker upp tills du har haft nästa möte och förhoppningsvis fått lite hjälp att styra upp det igen?

Ja, det är jag också väldigt tacksam över.

Att undvika är ju jättesvårt. Det skulle t ex kräva att jag helt slutar med sociala medier. Just nyhetssidorna i sig undviker jag redan, men artiklar, förslag och liknande dyker ju upp ändå. Till och med här på Buke så dyker det upp (vilket förstås inte är så konstigt).

Jag processar också information väldigt snabbt. Att "scrolla vidare" som vissa tycker att man ska göra - det funkar inte. Finns där text hinner ögonen dit och jag har redan processat texten innan jag hinner reflektera över innehållet. Jag suger åt mig som en svamp på det sättet.

 

[Mineur]

Har inte mycket vettigt att komma med men ville bara säga herregud så bra och gripande du skriver! Jag lider så med dig och hoppas att det lättar lite snart, på något sätt.

 

[Fruentimber]

Idag har jag haft mitt avslut.
Det var egentligen inte planerat, men de senaste sessionerna har främst bestått av boostning av hur långt jag kommit, de vägar jag tagit och hur jag har och kan jobba med min stress och ångest. Det har mer varit vänskapliga samtal, än egentlig terapi. Men välbehövligt.

När jag förstod att vårt samtal idag verkligen skulle bli det sista, så ångrade jag mig nästan. Jag ville ju vara där, med henne, inte säga hejdå genom video. Det känns inte som att jag ens fick fram hälften av allt jag ville säga henne. Allt jag har att tacka henne för. Allt jag har fått upptäcka. Istället fick jag sitta framför datorskärmen och hålla emot tårarna medan vi vinkade till varandra och sa hejdå. Kanske på återseende, kanske inte. Men hejdå för nu.

Det känns lite svindlande. Lite stapplande, lite trevande.
Som en nykläckt Fruentimber som nu ska försöka ta sig an världen.
"Frisk" kanske jag aldrig blir. Men jag är tillräckligt bra för att kunna lägga kryckan åt sidan just nu.

 

[Malibu_Stacy]

Idag har jag haft mitt avslut.
Det var egentligen inte planerat, men de senaste sessionerna har främst bestått av boostning av hur långt jag kommit, de vägar jag tagit och hur jag har och kan jobba med min stress och ångest. Det har mer varit vänskapliga samtal, än egentlig terapi. Men välbehövligt.

När jag förstod att vårt samtal idag verkligen skulle bli det sista, så ångrade jag mig nästan. Jag ville ju vara där, med henne, inte säga hejdå genom video. Det känns inte som att jag ens fick fram hälften av allt jag ville säga henne. Allt jag har att tacka henne för. Allt jag har fått upptäcka. Istället fick jag sitta framför datorskärmen och hålla emot tårarna medan vi vinkade till varandra och sa hejdå. Kanske på återseende, kanske inte. Men hejdå för nu.

Det känns lite svindlande. Lite stapplande, lite trevande.
Som en nykläckt Fruentimber som nu ska försöka ta sig an världen.
"Frisk" kanske jag aldrig blir. Men jag är tillräckligt bra för att kunna lägga kryckan åt sidan just nu.

Förstår verkligen hur det känns! Jag var inte heller beredd på att min terapi skulle vara slut när den väl var det.
Men det gick ju över förväntan och det har varit skönt att ändå veta att hon alltid finns där när jag skulle behöva henne.
När en nära anhörig blev sjuk i förra året bokade jag in ett samtal med henne och det räckte med ett enda samtal då!