En nervös väntan

Nu startar jag en dagbokstråd. För nu måste jag ha nånstans att skriva av mig, för att inte explodera av nervositet.

Efter att ha samlat mod i 4,5 månader så ringde jag till slut "det där viktiga telefonsamtalet". Det gäller min hälsa, och tyvärr så är mina erfarenheter av att ha kontakt med sjukvården väldigt negativa - några få erfarenheter har varit så pass negativa att de gett mig trauman för livet. Det första telefonsamtalet gick dock bra den här gången! Nu väntar jag på att en distriktssköterska ska ringa mig under dagen, för att boka tid för ett hembesök. Men jag har ingen aning om vilken tid hon ska ringa, vilket är så stressande att jag håller på att kräkas av nervositet.

Om allt går bra när sköterskan ringer, och vi hittar en tid som passar, så kommer det att bli en enorm lättnad för stunden. Då har jag kommit två steg framåt. Men sedan väntar den verkliga utmaningen - själva hembesöket. Och i väntan på hembesöket så kommer jag verkligen att behöva den här tråden: som ett stöd och en ventil för paniken. Jag kan inte berätta om de trauman som jag har varit med om inom sjukvården, eftersom det är för privat. Men tro mig - det handlar om riktigt allvarliga saker, som jag inte kommer att glömma så länge jag lever.

Snälla Gud, gör så att hembesöket inte blir ännu ett trauma. Jag vill aldrig bli förnedrad och skrämd på det sättet igen.

 

[saltakatten]

@Fjordfrälst & @Otherside

 

[saltakatten]

Jag hade hoppats att distriktssköterskan skulle ringa så tidigt som möjligt, så att jag skulle få rycka dagens andra plåster så fort som möjligt. Men hon har inte ringt än. Nu har jag i alla fall samlat mig tillräckligt för att värma lite ravioli. Det skulle inte förvåna mig om hon ringer precis när jag äter. Det vore så himla typiskt.

 

[saltakatten]

@manda & @Crossline

 

[saltakatten]

@Bilburen

 

[saltakatten]

De ringde kl 14.00, efter att jag hade suttit som på nålar i sex timmar. Under de sex timmarna så försökte jag att peppa mig själv att samtalet kommer att gå bra. Men det gjorde det inte. Jag är helt förkrossad, än en gång.

 

[saltakatten]

@Lyan

 

[saltakatten]

Tack snälla för alla hjärtan! Om ni visste hur mycket er medkänsla värmer.

 

[saltakatten]

Kliniken ringde idag (tis), men jag vågade inte svara. Samtal nr 2 i måndags gick så dåligt att jag tappade självförtroendet. Så när de ringde idag hade jag inget mod kvar. Jag satsade allt mod jag kunde klämma fram under måndagen, och efter det gick luften och självförtroendet ur mig.

Jag ska försöka att samla mod igen imorgon (ons), och ringa upp dem. Jag har en dålig magkänsla och är skiträdd för att prata med dem igen. Men jag vill vara säker på att jag har provat alla vägar att få hjälp. Så jag ska försöka våga ringa dem imorgon. Skulle det bli ännu ett ”dåligt samtal” så har jag i alla fall gjort allt jag kunnat, och kan fokusera på att leta vidare efter hjälp någon annanstans.

 

[saltakatten]

Jag vågade ringa. Fick sitta i telefonkö i en timme. Det var väldigt utmattande att vara fokuserad och redo under så lång tid. Man fick inte veta sitt nummer i kön, så jag fick vara 100% fokuserad och ”på tårna” i 60 min.

Men det var en trevlig kvinna den här gången, och samtalet gick snabbt. Jag har bokat en tid i nästa vecka. Men jag har en känsla av att den här kliniken inte är vad jag söker. Det har varit för många varningsflaggor + att jag har läst en del recensioner nu, som bekräftar min dåliga magkänsla. Det kanske låter konstigt att det är en så stor grej för mig med ett hembesök av en sjuksköterska. Men p.g.a. mina tidigare erfarenheter så är det en på gränsen till omöjlig utmaning för mig. Och då krävs det att man har tillit till personen som ska komma hem till en.

Jag ska nog fokusera på att leta vidare efter en annan klinik/läkare, som inger lite mer trygghet och hopp. Hoppas att det finns nånstans därute.

 

[saltakatten]

Usch vad jag är under isen. Har haft ännu fler motgångar med sjukvården nu i slutet av veckan. Det gör så ont att inte bli lyssnad på. Speciellt när man har varit med om det så otroligt många gånger. Jag vill bara att det ska finnas en ”trygg vuxen” som lyssnar och VILL förstå och hjälpa mig. Jag är själv vuxen ”på pappret”. Men p.g.a. min bakgrund så har jag inte fått chans att bli helt och hållet vuxen ännu. Jag är redan så sårbar, så det gör så ont att bli nekad hjälp gång på gång - och framför allt att inte bli bemött med empati och respekt av vården.

Jag ska försöka att ta nya tag på måndag. Min mormor brukar säga: ”Det kommer att lösa sig, för det MÅSTE det”. Mormor har oftast rätt. Jag hoppas att hon har det även den här gången.

 

[saltakatten]

Tack snälla @Viva & alla andra för stödet! Era hjärtan värmer som sagt otroligt mycket, och det är en stor tröst för mig att bli påmind om att det finns många fina och omtänksamma människor där ute (som en motvikt till läkarna).

 

[saltakatten]

Jag tog nya tag i måndags. Och fortsatte även under resten av veckan att jobba vidare på projektet att hitta en läkare som vill lyssna. Tyvärr har mina ansträngningar inte burit någon frukt den här veckan heller. Droppen var i fredags. På torsdagen fick jag kontakt med en läkare digitalt. Men det blev nåt problem när läkaren skulle ringa upp mig. Hon kom inte fram. Men jag VET att min telefon hade täckning hela dagen och att jag hade uppgett rätt nummer. Så hon måste ha slagit in fel nummer. Men läkaren var jättetrevlig och skrev att jag var varmt välkommen tillbaka dagen därpå (fredagen). Så jag gjorde precis som hon sa, och hörde av mig på fredagen. Då är det inte läkaren som svarar på mitt ärende, utan en sjuksköterska som skriver ett argt meddelande om att de inte kan hjälpa mig. Sedan stänger hon ärendet direkt, innan jag ens hann fråga vad som gick fel! Den här gången blev jag inte bara otrevligt bemött, utan är även TOTALT förvirrad över vad jag gjorde för fel? Jag fick ju inte en chans att fråga.

 

[saltakatten]

@Habina @Otherside & @Mia_R

 

[saltakatten]

Nu tar jag nya tag IGEN. Gud vad jag önskar att jag slapp, men jag har inget val. Så nu sitter jag och väntar i kö än en gång. Jag vägrar förlora hoppet. Kanske är det äntligen en empatisk läkare som svarar, och vill hjälpa mig?

 

[saltakatten]

Nu blev jag chockad! Det dök upp en otroligt vänlig och empatisk läkare. Tyvärr kunde han inte hjälpa mig p.g.a. regler på mottagningen som han måste följa. Men det gav lite hopp om att det finns nålar i höstacken.

 

[saltakatten]

Äntligen. Igår fick jag äntligen prata med en läkare som kunde hjälpa mig. Han gav ett lite ”strängt och fyrkantigt” intryck, sådär som lite äldre läkare kan göra. Förlåt om det är mina fördomar. Men han visade sig vara både trevlig och framför allt FÖRSTÅENDE när vi väl kom igång och pratade. Det handlade om ett tillfälligt möte med en läkare via videosamtal. Så jag visste redan på förhand att han inte skulle kunna hjälpa mig mer än tillfälligt. Men det han kunde hjälpa mig med innebar att jag nu kan ta ett stort steg framåt på min resa. Och för det är jag så OTROLIGT tacksam. Rom byggdes inte på en dag, och all hjälp på vägen är GULD värd. Äntligen ett steg framåt.

 

[saltakatten]

TACK snälla för alla hjärtan! Det stöd och den empati som era hjärtan förmedlar betyder mer för mig än vad ni kan ana.

Tyvärr så är jag och min man helt ensamma i vår kamp för att jag ska få rätt hjälp av vården.

Jag har hittills undvikit att skriva rakt ut vad det är för problem jag har med hälsan. Jag ville undvika att vara för privat. Men somliga av er har kanske redan anat att det handlar om psykisk ohälsa. Så jag kan lika bra skriva hela sanningen. Jag har allvarliga trauman bakom mig, som tyvärr fick pågå i väldigt många år. Jag har därför blivit svårt skadad, och vägen till läkning är lång och smärtsam.

Eftersom jag och min man är ensamma i detta så betyder era hjärtan extra mycket för mig.