- Svar: 8
- Visningar: 616
Nu startar jag en dagbokstråd. För nu måste jag ha nånstans att skriva av mig, för att inte explodera av nervositet.
Efter att ha samlat mod i 4,5 månader så ringde jag till slut "det där viktiga telefonsamtalet". Det gäller min hälsa, och tyvärr så är mina erfarenheter av att ha kontakt med sjukvården väldigt negativa - några få erfarenheter har varit så pass negativa att de gett mig trauman för livet. Det första telefonsamtalet gick dock bra den här gången! Nu väntar jag på att en distriktssköterska ska ringa mig under dagen, för att boka tid för ett hembesök. Men jag har ingen aning om vilken tid hon ska ringa, vilket är så stressande att jag håller på att kräkas av nervositet.
Om allt går bra när sköterskan ringer, och vi hittar en tid som passar, så kommer det att bli en enorm lättnad för stunden. Då har jag kommit två steg framåt. Men sedan väntar den verkliga utmaningen - själva hembesöket. Och i väntan på hembesöket så kommer jag verkligen att behöva den här tråden: som ett stöd och en ventil för paniken. Jag kan inte berätta om de trauman som jag har varit med om inom sjukvården, eftersom det är för privat. Men tro mig - det handlar om riktigt allvarliga saker, som jag inte kommer att glömma så länge jag lever.
Snälla Gud, gör så att hembesöket inte blir ännu ett trauma.
Jag vill aldrig bli förnedrad och skrämd på det sättet igen.
Efter att ha samlat mod i 4,5 månader så ringde jag till slut "det där viktiga telefonsamtalet". Det gäller min hälsa, och tyvärr så är mina erfarenheter av att ha kontakt med sjukvården väldigt negativa - några få erfarenheter har varit så pass negativa att de gett mig trauman för livet. Det första telefonsamtalet gick dock bra den här gången! Nu väntar jag på att en distriktssköterska ska ringa mig under dagen, för att boka tid för ett hembesök. Men jag har ingen aning om vilken tid hon ska ringa, vilket är så stressande att jag håller på att kräkas av nervositet.
Om allt går bra när sköterskan ringer, och vi hittar en tid som passar, så kommer det att bli en enorm lättnad för stunden. Då har jag kommit två steg framåt. Men sedan väntar den verkliga utmaningen - själva hembesöket. Och i väntan på hembesöket så kommer jag verkligen att behöva den här tråden: som ett stöd och en ventil för paniken. Jag kan inte berätta om de trauman som jag har varit med om inom sjukvården, eftersom det är för privat. Men tro mig - det handlar om riktigt allvarliga saker, som jag inte kommer att glömma så länge jag lever.
Snälla Gud, gör så att hembesöket inte blir ännu ett trauma.
Jag vill aldrig bli förnedrad och skrämd på det sättet igen.
Nu har jag i alla fall samlat mig tillräckligt för att värma lite ravioli. Det skulle inte förvåna mig om hon ringer precis när jag äter. 
Det vore så himla typiskt.
