Min sjukskrivning går ut om en månad. Sen vet jag inte alls vad som händer. I september ska jag ju göra NP-utredningen. Vad det kommer att leda till har jag ingen aning om. Jag undrar om det som kommer fram hos arbetsterapeuten räknas in i den utredningen?
Igår var jag hos arbetsterapeuten för andra gången. Uppgiften för den här gången är att ta rätt på den hög med papper som ligger i ett hörn i sovrummet. Det tar emot. Jag hatar att sortera papper.
Eftersom sjukskrivningen går mot sitt slut så kan jag ju inte låta bli att fundera på vad som kommer sen. Det stressar mig lite. Men kanske förlängs sjukskrivningen ett par månader till? Men det kan ju ändå inte fortsätta i evigheter utan jag måste ju hitta en lösning för vad jag ska göra sen. Så jag funderar på vad jag kan tänkas kunna/vilja jobba med eller om jag vill studera något.
Mitt i det här så märker jag att jag liksom inte har något driv att göra något egentligen. Jag är rätt likgiltigt inför det mesta. Idag red jag medishästen. Det är en vecka sedan sist, men jag hade inget sug att rida. Det var mer att jag tog mig i kragen och gjorde det ändå. Vi övade vidare på våra övergångar och halter. Några halter blev betydligt bättre än tidigare. Förut har han alltid intagit giraff-läge i halterna men det gjorde han inte varje gång idag, utan behöll formen vid några tillfällen. Så på så sätt är det positivt att det går lite framåt, men ändå så fattas det lust och drivkraft.
Hemma bryr jag mig inte om trädgården heller. När jag är hemma sitter jag mest inomhus och gör ingenting.
I helgen var jag i alla fall iväg till Tiveden. Första kvällen gick jag en kort runda. Dagen efter hyrde jag en kajak och paddlade runt sjön i nationalparken. Efter paddlingen gick jag en annan kort runda. Sista dagen vimsade jag runt på en längre runda där markeringen för leden var något luddig. Plötsligt upphörde markeringarna och det var bara stigen som fortsatte. Jag blev nervös och vände. Jag tänkte gå tillbaka samma väg som jag kom, men plötsligt så befann jag mig vid kanten av en sjö. Den sjön hade jag inte passerat på ditvägen. Det visade sig att jag på något märkligt sätt hade hamnat på ledens norra halva utan att jag fattat hur det gick till. Så jag kom ju rätt trots allt. Men tänk om jag hade fortsatt på stigen där markeringarna upphörde? Vart hade jag hamnat då?
Båda nätterna som jag var ute på vift tillbringade jag på en ställplats vid en båtklubb. Det var ett trevligt ställe med kök där man kunde diska och värma sitt kaffevatten. Både ställplatsen och de varor de sålde i klubbhuset var det självbetjäning på. Första natten hade jag kupevärmaren igång. Det blev dock för varmt. Dessutom vaknade jag vid 4-tiden av en mardröm och efterföljande ångest. Lyckligtvis löste det sig ganska kvickt med ett toabesök och ett par lugnande tabletter. Andra natten gick det bättre.
Men när jag är ute på såna här grejer så saknar jag sällskap. Visst kan jag resa själv, det är liksom inget problem egentligen, men jag saknar att göra det tillsammans med någon.
Så jag är ensam med mina aktiviteter, ensam med trädgården och ensam i mina funderingar över hur jag ska gå vidare i livet efter sjukskrivningen. Är det därför jag tappat min drivkraft? Det är som om jag bara existerar, men jag lever inte. Det känns grått och likgiltigt.
Igår var jag hos arbetsterapeuten för andra gången. Uppgiften för den här gången är att ta rätt på den hög med papper som ligger i ett hörn i sovrummet. Det tar emot. Jag hatar att sortera papper.
Eftersom sjukskrivningen går mot sitt slut så kan jag ju inte låta bli att fundera på vad som kommer sen. Det stressar mig lite. Men kanske förlängs sjukskrivningen ett par månader till? Men det kan ju ändå inte fortsätta i evigheter utan jag måste ju hitta en lösning för vad jag ska göra sen. Så jag funderar på vad jag kan tänkas kunna/vilja jobba med eller om jag vill studera något.
Mitt i det här så märker jag att jag liksom inte har något driv att göra något egentligen. Jag är rätt likgiltigt inför det mesta. Idag red jag medishästen. Det är en vecka sedan sist, men jag hade inget sug att rida. Det var mer att jag tog mig i kragen och gjorde det ändå. Vi övade vidare på våra övergångar och halter. Några halter blev betydligt bättre än tidigare. Förut har han alltid intagit giraff-läge i halterna men det gjorde han inte varje gång idag, utan behöll formen vid några tillfällen. Så på så sätt är det positivt att det går lite framåt, men ändå så fattas det lust och drivkraft.
Hemma bryr jag mig inte om trädgården heller. När jag är hemma sitter jag mest inomhus och gör ingenting.
I helgen var jag i alla fall iväg till Tiveden. Första kvällen gick jag en kort runda. Dagen efter hyrde jag en kajak och paddlade runt sjön i nationalparken. Efter paddlingen gick jag en annan kort runda. Sista dagen vimsade jag runt på en längre runda där markeringen för leden var något luddig. Plötsligt upphörde markeringarna och det var bara stigen som fortsatte. Jag blev nervös och vände. Jag tänkte gå tillbaka samma väg som jag kom, men plötsligt så befann jag mig vid kanten av en sjö. Den sjön hade jag inte passerat på ditvägen. Det visade sig att jag på något märkligt sätt hade hamnat på ledens norra halva utan att jag fattat hur det gick till. Så jag kom ju rätt trots allt. Men tänk om jag hade fortsatt på stigen där markeringarna upphörde? Vart hade jag hamnat då?
Båda nätterna som jag var ute på vift tillbringade jag på en ställplats vid en båtklubb. Det var ett trevligt ställe med kök där man kunde diska och värma sitt kaffevatten. Både ställplatsen och de varor de sålde i klubbhuset var det självbetjäning på. Första natten hade jag kupevärmaren igång. Det blev dock för varmt. Dessutom vaknade jag vid 4-tiden av en mardröm och efterföljande ångest. Lyckligtvis löste det sig ganska kvickt med ett toabesök och ett par lugnande tabletter. Andra natten gick det bättre.
Men när jag är ute på såna här grejer så saknar jag sällskap. Visst kan jag resa själv, det är liksom inget problem egentligen, men jag saknar att göra det tillsammans med någon.
Så jag är ensam med mina aktiviteter, ensam med trädgården och ensam i mina funderingar över hur jag ska gå vidare i livet efter sjukskrivningen. Är det därför jag tappat min drivkraft? Det är som om jag bara existerar, men jag lever inte. Det känns grått och likgiltigt.
