En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

[fjutten]

Det skulle betyda mycket för mig och många andra om ni ville titta på den här filmen och kommentera utifrån ert eget perspektiv, vare sig det gäller pinschern eller någon annan ras.

Läs även beskrivningen under filmen så slipper jag bli så långrandig här

Svarar gärna på frågor om det finns sådana.

Länk till filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=sMwncfR4tFc

 

[Migo]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Initiativet är lovvärt och jag beklagar er förlust.

Alltid tragiskt när uppfödare och domare struntar i de grundläggande egenskaperna hos hundarna, det är många liv som påverkas av avel på mentalt dåliga hundar/hundar som säljs till fel hem. Även om det inte går så långt som till fysiska skador.

/Migo

 

[MiniLi]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet


Så himla ledsamt, jag gråter fortfarande..

Jag hade ingen aning om att mentaliteten var ett så stort problem bland pinchrarna. Visst att jag sett många mesiga dvärgpinchrar men inte mer. Men så är det heller inte någon ras jag ofta kommer i kontakt med.

Jag tyckte videon var väldigt fin. I början blev jag förvirrad över vad den egentligen handlade om men på slutet blev det tydligt.
Ett vackert sätt att prata om något viktigt.

 

[Kibani]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Men usch jag borde inte se på sånna filmer de berör litet för mycket

Jag mer eller mindre växte upp med 2 hundar som jag nu i efterhand kan se att båda egentligen kan passa under benämningen problemhundar fast i varsin ände av skalan kan man säga. Hade de varit stora hundar hade inte någon av dem levt så länge som de nu gjorde. Pomeranianen var rädd och nervös (som i slutänden ledde till ett slags självskadebeteenden), men för Kooikerhondjen var det reservation som slog över i aggression. Med tanke på hur de sista åren med dem var så har jag insett att de mest troligtvis var understimulerade speciellt då Kooikern.

Ytterst få människor accepterade han och ännu färre fick ens klappa honom. Honom hade jag vrålandes i knävecken varje gång jag gick in i köket, viftade man en gnutta på tårna under matbordet anföll han. "Stackars" tanterna som ignorerade vår varning om att den söta lilla hunden inte ville bli klappad för "men alla hundar gillar ju mig" skrämde han ordentligt. Han bet dock aldrig så det blev blodvite, ont och blåmärken blev det dock. Han var dessutom en hund som inte morrade innan han anföll men jag lärde mig läsa hans egentligen tydliga kroppsspråk med den stela hållningen och de darrande läpparna som var hans enda varningar.

På hans ålders höst (8år + kraftigt överviktig) fick jag upp ögonen för agility. Envis (och kanske dum) som man var tog jag med båda hundarna för att träna och inte bara den mer lätthanterliga Pommen. Men det var bland det bästa jag kunnat göra för åh så de sken upp varje gång vi åkte till bhk. De tyckte det var så roligt att de sprang hindrena själva bara man var i närheten av dem Det gick ju aldrig fort eller blev speciellt avancerat men Kooikerns sista två år var nog tragiskt nog bland hans bästa. För i och med den lilla ökade träningen det innebar att träna lite agility med mig och inte bara gå promenader förändrade honom. Han kom att acceptera mig tom söka upp mig för att få en klapp. Klippa klor var inget roligt och jag var den enda i familjen som kunde/vågade göra det de sista åren. Jag hann se en glimt av den härliga hund han skulle varit om vi bara gjort rätt tidigare.

Nu blev det visst en halv roman men trots att det är över 4 år sedan vi tog bort honom pga fysisk sjukdom lipar jag som om det vore igår när jag tänker på dem och på hur tragiskt det känns att vi på grund av okunskap lät allt bli så fel. Senare har mina föräldrar berättat att det krypit fram att vår hunds far nedärvde dåligt humör, vilket säkert var en bidragande orsak men okunskap var ändå det stora felet. Jag har lärt mig nu att Kooikerhondjen är en arbetande ras som faktiskt inte nöjer sig med promenader utan måste få jobba med skallen - oavsett hur lik den mildare cavalieren de är. Det är bara så synd att det förekommer sådan ignorans och okunskap som det gör i hundvärlden

 

[Belethien]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Du har PM

 

[Ravishing]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Usch, tårar i ögonen. Har min egna Vicke alldeles för färskt i minnet för att detta inte ska kännas. Den smärta det innebär att avliva ett djur, även omd et är pga. fysiska problem eller psykiska är alldeles för stor för att avel på dåliga hundar ska vara värd smärtan. Egoistiska djävla skituppfödare det finns. (förlåt för min brutalitet, men jag blir uppriktigt förbannad.).

 

[fjutten]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Tack så mycket för era svar, det är väldigt uppskattat att ni kommenterar!

Filmen är skapad med tanke på just pinschern, men den kan appliceras på många fler raser, tyvärr. Vi gjorde filmen & hoppades att det skulle kunna bli en start på något större, som jag tyvärr inte kan skriva så mycket om då det är mycket i gång samtidigt

Alla infallsvinklar, egna erfarenheter osv är viktiga & det ger mycket att läsa, Tack igen!

 

[Fragile]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Oj vilken fin film, tårarna rann.
Synd att man ska behöva ta det beslutet.

DSG har en tveksam mentalitet de med har jag märkt. Min tjejja bet en gång. Sen dess drog vi oss undan lite och jag satte henne inte i situationer hon inte klarade av. Nu har vi kommit jättelångt men ensam utan uppsikt med barn skulle jag aldrig lämna henne.

Måste tillägga: Tycker det är beundransvärt att man ser allvaret och tar till sig detta. Jättebra med en film. Många tar det personligt som om det skulle vara dålig uppfostran när det ligger mycket i aveln. Och aveln som ändå vi styr över!? Synd att det ska behöva bli såhär.
Mycket starkt av ägarna!

 

[Zewz]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Alla dessa vackra hundar som inte fungerar, usch vad tråkigt. Hade inte heller fattat hur stort problemet var förrän ganska nyligen. Har själv en gudasnäll pinscher, och inser nu att jag ska vara mer än glad för det.

 

[dpmatte]

Sv: En film om en för mig älskad ras & mentalitet i allmänhet

Tyvärr kan det bli så när en antalsmässigt liten ras blir för populär. När det händer är det många som ser sin chans att tjäna pengar och antingen inte bryr sig om mentaliteten eller så har man helt fel inställning till vad bra mentalitet är. Eller så parar man fel hundar, t ex 2 korade hundar med höga poäng på korningen kan tillsammans få helt ohanterbara valpar. 2 hundar med olika rädslor kan nedärva alla sina rädslor till valparna. När detta händer kan det sluta med att även de uppfödare som verkligen värnar om mentaliteten och väljer sina avelshundar med omsorg får svårt att sälja sina valpar.

Tyvärr är det inte endast pinschern som har drabbats. Även dvärgpinscher ser man ofta med dålig mentalitet. Rapportkod A på utställning var inte vanlig för några år sedan, men idag händer det oftare att våra raser får denna rapportkod som betyder att de har morrat åt eller försökt bita eller har bitit domaren eller annan funktionär på en tävling/utställning.

Det är alltid lättare att tas med en liten hund än en stor, men det är aldrig roligt att ha en hund man inte kan lita på. För det mesta beror det på rädsla, och det är det absolut svåraste som finns att träna bort. Ofta reagerar hundägare helt fel när hunden morrar/biter/nafsar av rädsla och då blir det ännu värre.

Tillägg: Starkt av er som ägare att ta ansvar och ta bort hundarna istället för att låta dem bli vandringspokaler, som det ofta blir av hundar med olika problem.