cambodia
Trådstartare
Sitter här och är förkyld och uttråkad, så tänkte se vad ni har för syn på den här saken.
Jag har haft egen häst, ett hästköp som egentligen blev fel från början och resulterade i att jag nästan tröttnade på hästeriet helt och hållet. Kort och gott köpte jag ett föl och sålde som 3-åring.
Innan dess har jag ridit på ridskola, haft sköthästar, gått gymnasie inriktning körning med häst, jobbat i trav- och galoppstall och "halvblodsstall" med avelsinriktning.
Det jag brinner för är föl och fölhantering samt pyssla med dräktiga ston.
Men det kryllar det ju inte av häromkring.
Jag är nu medryttare på en stor travare med taskiga knän. Han ska få sin "dom" på måndag. Han är jättesnäll och mysig, men jag törs inte rida... det bara låser sig. Vi promenerar istället, och han ska ju inte göra så mycket för sina knän heller.
Men jag VILL rida igen, jag tycker ju om det, men jag har blivit skrämd och törs inte längre. Det gör mig inget att bara promenera med hästen som en hund, men vill ju rida också även fast jag inte alltid erkänner det.
Jag är liten och ganska lätt, så skulle kunna ha en ponny. Och tror det är det jag vill ha, trots att jag mest hanterat storhästar. En C- eller D-ponny. Vill egentligen ha en shettis också, men som sagt, jag vill ju iaf ha möjligheten att rida.
Så frågan är, är det dumt att skaffa egen häst igen? Jag har kunskapen, även om jag är feg. Jag tänker mig en äldre, rutinerad, snäll ponny. Jag kan tycka det rätt skönt att vara medryttare, men det gäller ju att hitta rätt häst och ägare. Det är skönt att inte ha det "riktiga" ansvaret, men samtidigt jobbigt att man inte får göra allt på "sitt sätt".
Jag blir lätt nojjig och orolig för saker, speciellt när jag är trött eller nervös och tänker då att det blir fel att ta på sig ansvaret med egen häst. Att det är bättre att ha tillsammans med nån. Men å andra sidan så blev jag ju mest sådär med min förra för att allt blev så fel, för jag var rädd för henne och hon tog all min ork och glädje ifrån mig för jag inte klarade av henne...
Åh, det är så svårt!
Utan häst klarar jag inte att vara, eller snarare, det gick att vara utan häst när jag förträngde det och inte tänkte på det alls, men när jag väl fick hästlukt i näsan igen så kände jag direkt hur mycket jag saknat det!!
Som sagt, detta är nu skrivet i ett uttråkat tillstånd med viss feber och förkylning i kroppen men kom gärna med tankar och synpunkter!
Jag är för övrigt 26 år, är 155 cm och väger 55 kg, har lång hästvana, fast jobb och har råd att ha häst
Jag har haft egen häst, ett hästköp som egentligen blev fel från början och resulterade i att jag nästan tröttnade på hästeriet helt och hållet. Kort och gott köpte jag ett föl och sålde som 3-åring.
Innan dess har jag ridit på ridskola, haft sköthästar, gått gymnasie inriktning körning med häst, jobbat i trav- och galoppstall och "halvblodsstall" med avelsinriktning.
Det jag brinner för är föl och fölhantering samt pyssla med dräktiga ston.
Men det kryllar det ju inte av häromkring.
Jag är nu medryttare på en stor travare med taskiga knän. Han ska få sin "dom" på måndag. Han är jättesnäll och mysig, men jag törs inte rida... det bara låser sig. Vi promenerar istället, och han ska ju inte göra så mycket för sina knän heller.
Men jag VILL rida igen, jag tycker ju om det, men jag har blivit skrämd och törs inte längre. Det gör mig inget att bara promenera med hästen som en hund, men vill ju rida också även fast jag inte alltid erkänner det.
Jag är liten och ganska lätt, så skulle kunna ha en ponny. Och tror det är det jag vill ha, trots att jag mest hanterat storhästar. En C- eller D-ponny. Vill egentligen ha en shettis också, men som sagt, jag vill ju iaf ha möjligheten att rida.
Så frågan är, är det dumt att skaffa egen häst igen? Jag har kunskapen, även om jag är feg. Jag tänker mig en äldre, rutinerad, snäll ponny. Jag kan tycka det rätt skönt att vara medryttare, men det gäller ju att hitta rätt häst och ägare. Det är skönt att inte ha det "riktiga" ansvaret, men samtidigt jobbigt att man inte får göra allt på "sitt sätt".
Jag blir lätt nojjig och orolig för saker, speciellt när jag är trött eller nervös och tänker då att det blir fel att ta på sig ansvaret med egen häst. Att det är bättre att ha tillsammans med nån. Men å andra sidan så blev jag ju mest sådär med min förra för att allt blev så fel, för jag var rädd för henne och hon tog all min ork och glädje ifrån mig för jag inte klarade av henne...
Åh, det är så svårt!
Utan häst klarar jag inte att vara, eller snarare, det gick att vara utan häst när jag förträngde det och inte tänkte på det alls, men när jag väl fick hästlukt i näsan igen så kände jag direkt hur mycket jag saknat det!!
Som sagt, detta är nu skrivet i ett uttråkat tillstånd med viss feber och förkylning i kroppen men kom gärna med tankar och synpunkter!
Jag är för övrigt 26 år, är 155 cm och väger 55 kg, har lång hästvana, fast jobb och har råd att ha häst