Sv: Dressyrhäst utan framåtbjudning
Jag har ridit en sån en häst. Den ville ärligt talat ingenting. Jättesnäll på alla sätt, men det enda han verkligen tyckte var roligt var att stå still i hagen och skritta i skogen. Annars var det en ganska fin häst, med lätt för sig i både hoppning och dressyr, men den hade helt enkelt inte mycket till vilja. Den sa iofs aldrig nej till nånting, men aldrig ja eller. Den gjorde som den blev ombedd, utan entusiasm. Ägaren tyckte jättemycket om den för vad hon tyckte var hästens fina temperament, men jag tyckte den var hemsk. I samma veva red jag en gammal travare, som inte hade hälften så lätt för sig, men den ville åtminstone nånting! På gott och ont, förståss, den sa ifrån ibland också, men den hade ju en vilja, när den sa ja! så gjorde den sitt bästa, och när den sa nej! så var den lika tydlig med det. För mig var den hästen otroligt mycket roligare att rida.
Givet att hästen inte har ont eller är sjuk, så tror jag det rätt mycket är en personlighetsfråga. En del hästar vill mycket, andra är som tjuren ferdinand. En del vill jobba, andra vore lyckligast ifall de kunde tillbringa sitt liv i hagen eller på lugna skogspromenader. Tittar man på hur elitryttare beskriver sina hästar, så brukar ju en återkommande egenskap vara just att hästen har mycket energi, vill jobba jämt, osv. Vill man träna mycket, så är en sån häst förståss bra, men den kan ju bli rätt jobbig ifall man kanske vill ta det lugnare, inte rida varje dag, osv. Don efter person, helt enkelt.
Jag har ridit en sån en häst. Den ville ärligt talat ingenting. Jättesnäll på alla sätt, men det enda han verkligen tyckte var roligt var att stå still i hagen och skritta i skogen. Annars var det en ganska fin häst, med lätt för sig i både hoppning och dressyr, men den hade helt enkelt inte mycket till vilja. Den sa iofs aldrig nej till nånting, men aldrig ja eller. Den gjorde som den blev ombedd, utan entusiasm. Ägaren tyckte jättemycket om den för vad hon tyckte var hästens fina temperament, men jag tyckte den var hemsk. I samma veva red jag en gammal travare, som inte hade hälften så lätt för sig, men den ville åtminstone nånting! På gott och ont, förståss, den sa ifrån ibland också, men den hade ju en vilja, när den sa ja! så gjorde den sitt bästa, och när den sa nej! så var den lika tydlig med det. För mig var den hästen otroligt mycket roligare att rida.
Givet att hästen inte har ont eller är sjuk, så tror jag det rätt mycket är en personlighetsfråga. En del hästar vill mycket, andra är som tjuren ferdinand. En del vill jobba, andra vore lyckligast ifall de kunde tillbringa sitt liv i hagen eller på lugna skogspromenader. Tittar man på hur elitryttare beskriver sina hästar, så brukar ju en återkommande egenskap vara just att hästen har mycket energi, vill jobba jämt, osv. Vill man träna mycket, så är en sån häst förståss bra, men den kan ju bli rätt jobbig ifall man kanske vill ta det lugnare, inte rida varje dag, osv. Don efter person, helt enkelt.
