Det är ungefär så jag har känt också, och har dessutom under hela graviditeten skjutit upp tanken på att barnet ska ut samma väg som storasystern.... Det har inte funnits ork eller energi till att ens tänka på förlossning.. (haft överjävlig graviditet som totalt sugit ur den sista energin som fanns lagrad).
Önskar att jag mått bättre och kunnat ta itu med detta tidigare.
Så även om det känns panikartat att tänka på förlossningen redan nu, gör det och börja bena ut vad som är jobbigt/panik och ta sen upp det med BM.
Grattis förresten (eller ska vi ta grattiset när liten är ute och alla lever och mår bra?)!
Jag orkar inte med grattis och att folk blir glada när jag berättar att jag är gravid, så illa är det just nu... Vi tar grattiset sen
Jag tycker hittills att det är fruktansvärt att vara gravid, spyr och mår illa hela dagarna och går på resorb. Är snart i vecka 11 och hoppas så innerligt att jag kommer må bättre om några veckor. Känner att jag behöver samla kraft i både kroppen och sinnet, och har som tur är fått remiss till Viktoriaverksamheten (typ aurora) för samtal och hjälp. Min spontana reaktion på det här med förlossning är att jag inte vill vara med på den. Är inte rädd för smärtan, men däremot att bli förstörd, känna mig hjälp- och maktlös och ensam. Känner inte att det ska bli häftigt eller spännande alls, vill bara inte vara där.
Det här med att folk säger att det är fantastiskt och underbart och regnbågar och änglakörer att vara gravid – vad i helvete är det för snack och falsk marknadsföring!? Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu, varken fysiskt eller psykiskt.
Ska göra NUPP nästa vecka och hoppas verkligen att jag blir lite mer positivt inställd till hela grejen i och med det, om det visar att allt är som det ska.
