Dottern rädd efter fallx2. Vad gör jag?

[Österled]

Hej!
(det kanske är fel tråd men hoppas att det är ok)

Min dotter har vid två tillfällen denna termin ramlat av en häst som har skenat(från galopp) under ridlektionen. Första gången kom hon upp i sadeln igen men andra gången hade hon ont och ville verkligen inte. Hon är snart 10 och har ridit i ca. 3-4 år och sköter om hästen innan själv, men har absolut en viss otrygghet. Dock är det hennes val att rida och hon älskar hästarna och pratar bara positivt om ridningen. Galopp, trav och mindre hinder har avklarats.

Efter att hon trillade av andra gången så har hon ont i magen innan varje ridning och klarar inte att hantera hästen själv även om det inte är i galopp. Jag måste gå bredvid varje ridning och får inte släppa en sekund. Jag gör det i ex. skritt för att visa att hon faktiskt kan men även då blir hon rädd. Oturligt nog har gruppen haft nya tränare varje gång då ordinarie är skadad vilket gör att det blir som en omstart för alla och lite rörigt. Men det är såklart svårt att få till och alla gör sitt bästa.

Som förälder försöker jag på alla pedagogiska och till sist opedagogiska sätt att hjälpa till men jag räcker verkligen inte till. Jag har skrivit till ridskolan och frågat vad man kan göra mer men i väntan på svar så ställer jag frågan här.
Löser jag det här själv? Ska vi bara ge upp? Jag tvingar verkligen inte henne att fortsätta rida men att något så kul bara abrupt blir hemskt och hon känner sig misslyckad känns ju supertråkigt. Jag tänker att det är andra barn och vuxna som har trillat av tidigare och vad gör man då? Det funkar såklart inte lika för alla men någon kanske har något tips.

Vänligen
Österled

 

[cewe]

Finns det någon ponny hon känner sig mer trygg på än andra?

 

[Kruma]

Om det finns någon ponny hon känner sig mer trygg på än andra kanske hon kan få ha bara den några gånger? Finns det någon ungdom i stallet som hon känner som skulle kunna gå med och leda på lektionen istället för dig? Inte för att jag tror att hon känner sig otrygg med dig. Utan för att jag vet att min egen dotter i en period av osäkerhet blev lite "mammig" med mig och ville att jag skulle vara med precis hela tiden, men med någon av stalltjejerna som hon ser upp till så vågade hon mer.
Om ridskolan erbjuder privatlektioner kanske det skulle kunna funka att boka en sån, om det känns lättare för henne när det inte är en massa andra ekipage runt omkring och ridläraren bara kan fokusera på henne.

 

[Österled]

Tack för svar Kruma och cewe!
Jag tänker helt klart att stalltjejerna hade varit mer rätt än vad jag är! Men jag vet inte vad som "ligger på föräldern" och vad man kan be om från ridskolan. Ibland är det med äldre stalltjejer vid ridningen och ibland inte.
Tidigare har det varit svårt att få privatlektioner men jag ska fråga om det igen!

 

[Hoarfrost]

Jag hade pratat med ridläraren. Ofta förstår de hur de ska göra.

Gällande om ni ska ge upp, så kan nog bara ni avgöra det. Ni och eran dotter, det är viktigt att även hon får säga vad hon vill tycker jag.
Kan dela med mig av min "historia".

När jag var yngre hände det några incidenter där jag skadade mig kopplat till galopp. Det resulterade i att jag blev rädd för galopp.
Jag galopperade inte på nästan 4 år. Jag var inne i mitten och grät i panik över att bara se andra galoppera. Mina föräldrar förklarade flera gånger för mig att jag får sluta rida om jag ville. Av någon anledning ville jag inte, jag vet inte om det berodde på att jag är tjurskallig eller om jag bara älskade hästarna trots rädslan. Mina föräldrar pratade med ridläraren och undrade vad de tyckte men de var helt på det klara med att jag inte skulle sluta, och att "tro mig det kommer att komma... ni och hon kommer att ångra er annars"
Efter 4 år försökte jag galoppera. Jag fick någon form av blackout av rädslan i fattningen och ramlade av två gånger.
Sedan försökte jag inte igen på två månader, sommaren kom och riduppehåll, och sedan kom jag tillbaka. För sluta vägrade jag.

Av någon anledning fattade min ridlärare att exakt den dagen var det läge att peppa mig. Det hade hon inte gjort innan utan innan var det helt på eget initiativ.
Hon peppade mig till att lova ett galoppsprång. Jag fick inte till det med galoppen. Var spänd och rädd och ängslig. Men så till slut fattade ponnyn ändå galopp, jag räknade ett språng, och saktade av och gick in på mitten.
Lovar att min puls låg på 380. Jag kunde knappt andas resten av lektionen och jag var snustorr i munnen.
Efteråt fick jag massor med pepp från ridläraren som förklarade att hon var så glad över att få den äran att se mig ta ett galoppsprång!
Sen rullade det på. Små förbättringar varje gång och några bakslag.
Det tog 3 år för mig att för första gången fatta utan att hålla i manen. Efter det fattade jag utan att hålla i manen på hästar jag verkligen litade på.
Jag har fortfarande en kroppslig respons på när det ska fattas galopp som gör att kroppen spänner sig. Hjärnan tycker galopp är kul nu. Jag jobbar vidare på min egen kropps reaktion.

För min del är jag så tacksam för att föräldrarna lyssnade, och för ridlärarens enorma tålamod och fantastiska tajming. Jag kan inte se mig själv utan hästarna, och resan jag gjorde med min rädsla gjorde att jag gick från en ängslig och ganska rädd unge, till en person som tycker det är kul att prova nytt och inte längre är rädd för att saker inte ska bli perfekta första gången jag testar.
Jag är inte heller rädd för min egen rädsla längre.
Kort och gott var det bra för min utveckling.

Långt kanske, men jag har ofta peppat barnen som har någon rädsla kring ridningen på ridskolan. De verkar uppskatta att någon äldre visat att de verkligen fattar och att det går att övervinna rädslan.

 

[Dorinda]

Leta efter någon liten verksamhet i närheten? Kanske en islandshäst ridskola eller så? Så kan ni skritta ut tillsammans och bara andas?

 

[lytesout95]

Vi har nyss haft samma bekymmer på ridskoleponnyer, men med lyxen att vi även har en egen gudomligt snäll ponny hemma.

Jag bestämde att vi tar vår egen ponny på lektionerna vilket innebär en himla massa trixande med arbetstider för att jag ska hinna hem för att göra iordning hästen och köra till stan igen.

Jag har sprungit bredvid i skritt och trav (hon går in till mitten när de andra galopperar) sedan i januari och fram till slutet av april när hon en dag sa att hon ville rida själv.

Annars håller jag med Kruma om att ifall det finns någon häst hon känner sig tryggare på är att kolla om hon får ha den några gånger för att komma igång igen.

 

[WS6]

Jag har ingen erfarenhet av ämnet och jag har inga barn.. men kanske kan det vara en trygghet att få ha en rem att kunna hålla i? Antingen en halsrem eller en sån man sätter i sadeln, hjälphandtag/sadelhandtag? Lägger in lånad bild på det jag menar. Är ju dessutom smidigt att fixa själva.

 

[Österled]

Tack för era svar! Jag ska se över det där med rem också.

Väntar fortfarande på svar från ridskolan men jag funderar över rimligheten att ridskolan inte alls har agerat. Jag har nog varit naiv nog och tänkt att jag gör min del hemma, och vid ridningen, men att ridläraren, i sin roll som lärare, har tankar och strategier.
Jag är själv tränare i handboll och jobbar i skolans värld och hade nog förväntat mig annat agerande. Därmed inte sagt att jag som förälder inte ska vara delaktig.

 

[JohannaB]

Till dig som förälder, det är väldigt vanligt att bli rädd för hästar och ridningen även om man älskar det.
Jag var livrädd som liten Just den där åldern när man förstår att man kan slå sig och dö, och att man inte kan lita på en häst (för det kan man ju inte, så de där löftena med ”det kommer gå bra” hjälper ju inte) är en jobbig period för många barn.
MEN det är okej att vara rädd var det jag ville komma till!
Det kommer gå över, och så länge man är rädd får man försöka göra de saker man törs göra och strunta i att pressa sig till att testa det som känns omöjligt.

Jag upplever också att många föräldrar har svårare än barnen i dessa situationer, det är synd om barnen (och det är det ju) och föräldrarna vill så gärna se en positiv utveckling (både att man slutar vara rädd men också att man ”klarar” fler saker och blir duktigare). Försök ta bort den känslan är mitt största tips, det blir en tillbakagång nu men ge det tid och tålamod så kommer den här uppförsbacken vara över en dag och då kommer ett utvecklingssprång.

 

[Roheryn]

Tack för era svar! Jag ska se över det där med rem också.

Väntar fortfarande på svar från ridskolan men jag funderar över rimligheten att ridskolan inte alls har agerat. Jag har nog varit naiv nog och tänkt att jag gör min del hemma, och vid ridningen, men att ridläraren, i sin roll som lärare, har tankar och strategier.
Jag är själv tränare i handboll och jobbar i skolans värld och hade nog förväntat mig annat agerande. Därmed inte sagt att jag som förälder inte ska vara delaktig.

Alltså - ur ridskolans perspektiv är det "business as usual" att elever ramlar av. Det man måste och ska agera på är ju om någon skadar sig eller liknande, men jag kan inte riktigt se rimligheten i att ridskolan på något sätt ska agera varje gång en elev ramlar av och blir rädd? Givetvis är det viktigt med omhändertagande i stunden, men vad ska ridskolan göra sedan? Peppa och stötta möjligen, men en av lärdomarna med ridning kanske också är att lära sig se sin egen rädsla i vitögat och "bli vän" med den. För det ÄR vanligt med ofrivilliga avsittningar under tiden man lär sig rida och det är också vanligt att man blir mer eller mindre rädd efteråt (man måste inte ens ramla av för att bli rädd, kan vara annat som ger rädsla också). Jag tror på att göra det så odramatiskt som möjligt och låta dottern ta det hela i sin takt. Behöver hon ledare ett tag så behöver hon, liksom. Det kan vara det som behövs för att bygga upp tryggheten och självförtroendet igen. Men det måste också få vara okej att vara rädd. Börjar man rida tidigt i livet när man fortfarande är ganska obrydd och utan större konsekvenstänk så är det lätt att den där insikten kommer efter några år när man mognat lite och det dessutom hänt något: "shit - jag är inte odödlig, saker kan gå riktigt illa!" Och det är okej att få den insikten och att ta ställning till om man vill fortsätta rida eller inte. Väldigt många vill det, och väldigt många gör det fastän de är rädda. Rädsla är inget nederlag, den är "bara" en känsla.

Jag har ridit i 45 år, varav de första 18 på ridskola. Och jag har periodvis haft rädslor, både som barn och som vuxen, även om jag känner mig helt trygg i ridningen nu sedan rätt många år. Jag kan såhär i efterhand tycka att ridskolans och mina föräldrars agerande - eller snarare icke-agerande - i samband med avramlingar och annat var ganska bra. Det handlade om att komma upp på benen, kolla så man inte var skadad, andas lite och så upp i sadeln igen. Jag VAR rädd många gånger men också fast besluten att klara av det och att fortsätta rida. Kärleken till hästarna och ridningen var alltid mycket större än rädslan, så rädslan fick aldrig "vinna".

Med allt detta sagt så måste det OCKSÅ vara okej att sluta rida för att man inte vill vara rädd längre. Det är en hel del barn som gör det och det är inte heller något nederlag. Har du frågat din dotter vad hon vill?

 

[Österled]

Jag visste väl att det var klokt att skriva här vilken bra input. Med ridskolans agerande så tänkte jag kanske några snabba ord av läraren innan ridningen, en av de äldre tjejerna som hjälper till eller ett "bra att du var med" efter. Inga större insatser än så. Hon gråter sig genom lektionen.

Med det är tänkvärt med att det är ok med rädslan. Vi jobbar på det

Är tacksam för all er input!

 

[Ainon]

Hej!
(det kanske är fel tråd men hoppas att det är ok)

Min dotter har vid två tillfällen denna termin ramlat av en häst som har skenat(från galopp) under ridlektionen. Första gången kom hon upp i sadeln igen men andra gången hade hon ont och ville verkligen inte. Hon är snart 10 och har ridit i ca. 3-4 år och sköter om hästen innan själv, men har absolut en viss otrygghet. Dock är det hennes val att rida och hon älskar hästarna och pratar bara positivt om ridningen. Galopp, trav och mindre hinder har avklarats.

Efter att hon trillade av andra gången så har hon ont i magen innan varje ridning och klarar inte att hantera hästen själv även om det inte är i galopp. Jag måste gå bredvid varje ridning och får inte släppa en sekund. Jag gör det i ex. skritt för att visa att hon faktiskt kan men även då blir hon rädd. Oturligt nog har gruppen haft nya tränare varje gång då ordinarie är skadad vilket gör att det blir som en omstart för alla och lite rörigt. Men det är såklart svårt att få till och alla gör sitt bästa.

Som förälder försöker jag på alla pedagogiska och till sist opedagogiska sätt att hjälpa till men jag räcker verkligen inte till. Jag har skrivit till ridskolan och frågat vad man kan göra mer men i väntan på svar så ställer jag frågan här.
Löser jag det här själv? Ska vi bara ge upp? Jag tvingar verkligen inte henne att fortsätta rida men att något så kul bara abrupt blir hemskt och hon känner sig misslyckad känns ju supertråkigt. Jag tänker att det är andra barn och vuxna som har trillat av tidigare och vad gör man då? Det funkar såklart inte lika för alla men någon kanske har något tips.

Vänligen
Österled

Jag var själv i en period när jag var barn rädd efter att ha drattat av ordentligt.
Det som hjälpte för mig var framförallt TID men även att jag på lektionerna en tid fick rida en och samma (!) ponny, en som var trygg och den jag hade mest förtroende för. Finns det någon ponny på ridskolan det känns lite bättre med så kanske du kan prata med ridläraren om möjlighet att bara få rida denna i en period. Privatlektioner på favoritponnyn där det inte finns någon press eller utpekning av att inte kunna göra samma som lektionskompisarna är bra om man har tid/råd/möjlighet, annars i ordinarie ridgrupp.

Vågar hon bli longerad kanske det är ett sätt att komma framåt?
Eller kanske pröva ponnytrav för att byta kontext? Här har de iaf fin verksamhet för barn/ungdomar med sommarläger och kurser på alla nivåer.

Inget fel heller att sluta rida eller ta en paus.

 

[Islandshästryttare]

Jag visste väl att det var klokt att skriva här vilken bra input. Med ridskolans agerande så tänkte jag kanske några snabba ord av läraren innan ridningen, en av de äldre tjejerna som hjälper till eller ett "bra att du var med" efter. Inga större insatser än så. Hon gråter sig genom lektionen.

Med det är tänkvärt med att det är ok med rädslan. Vi jobbar på det

Är tacksam för all er input!

Har du frågat din dotter vilket eller vilka moment som är mest läskiga, har ni pratat om det? Kan du fråga henne vad hon skulle behöva för att det skulle kännas tryggare? Skulle det hjälpa henne att ni åker ut till ridskolan när hon inte ska rida och hon bara kan vara i stallet och rykta och gosa lite med en häst utan att känna pressen att hon behöver upp i sadeln de gångerna? Om hon har ont i magen varje gång ni ska till stallet är ju också risken att hon spänner sig i sadeln och det blir ännu mer pannkaka av ridningen om du förstår vad jag menar.

Att då få närma sig stallet och hästarna utan att det finns några krav på ridning kanske kan vara ett litet steg på vägen för att få spänningarna att släppa inför ridningen att det blir mer naturligt att nu åker vi till stallet . Kanske kan ni då också stanna och titta på någon lektion och prata lite under tiden om vad som känns mest jobbigt för henne. Annars håller jag med om att en privatlektion kan göra hjälpa till också. Går det inte att få privatlektion där ni rider så testa något annat ställe och var tydlig till ridläraren med din dotters rädsla.

 

[Mois]

Jag ramlade av som liten och bröt armen. Var rädd när det var dags att rida igen. Jag fick en egen supersnäll ponny då Förstår att det inte är lösningen för alla.
Har haft barn som varit livrädda och känt mig så maktlös. Men att få rida tryggaste ponnyn i stallet har hjälpt eller att hitta en medryttarponny som är supertrygg så man kan backa lite o få ta det i sin takt har också varit bra.

 

[Praeterea]

Jag ramlade av och blev rädd när jag var i ungefär den åldern. Jag fortsatte rida i några månader efter det, men sen tog jag faktiskt en ridpaus. Jag fortsatte dock att vara på ridskolan och i stallet, borstade och myste med hästarna.

Efter en tid, kanske ett halvår, så började jag rida igen, på en ponny jag gillade (han var kanske inte den tryggaste enligt alla, men jag gillade honom), med ledare. I början red jag bara i skritt och trav, innan jag vågade börja galoppera igen. Nyckeln för mig var att jag fick ta det i min takt, att jag kände hästarna och hade möjlighet att bara rida dem som jag var trygg med (och dessutom troligtvis lyssnade på ridlärarens instruktioner, så att jag mest kunde åka med och hitta tillbaka till min trygghet).

 

[Mirtai]

Bonusdottern var hysteriskt rädd när hon var yngre, kanske 8-9 år. Hon ville så gärna rida men var så rädd efter att ha blivit avbockad i galoppen.

Vi pausade ridningen ett tag, för även om hon ville rida så fanns det gränser för hur dåligt man ska må innan en aktivitet. Hon pausade i några månader innan hon bestämde sig för att testa igen. Vi hyrde en supersnäll ponny på ridskolan (enklare för oss kanske för jag har egen häst uppstallad där) och hon fick testa på lina med mig i mitten. När det kändes bra så började hon rida lektion igen och fick då rida den snällaste hästen som lotsade runt henne på ett så fint sätt. Idag är hon 16 och har haft egen ponny och är totalt orädd.

Jag tror det gäller att hitta gränsen mellan hur mkt man ska pusha och när det faktiskt är okej att pausa eller sluta för att man är för rädd

 

[mamman]

En av mina döttrar ramlade av och skadade armen, tredje lektionen tror jag det var. När hon var tillbaka i sadeln (var gipsad några veckor) var hon jätterädd men ville ändå rida. Resten av första terminen skrittade hon innanför spåret oavsett vad de andra gjorde på lektionen, tror t o m att hon grät för att hon var så rädd. Men rida ville hon. När termin två avslutades med en liten hopptävling så var hon med! Hon har nu ridit i nästan 25 år, på egen och andras hästar. Nyckeln var att hon fick ta det i sin egen takt. Ingen satte någon press och en jättebra ridlärare som lät henne skritta runt tills hon var mogen att delta fullt ut i lektionerna igen och som inte gjorde någon "affär" av det.