- Svar: 5
- Visningar: 774
Min son pratar mycket om döden just nu. Han ska fylla fem i sommar och var på sin gammelfarmors begravning rätt nyligen. Efter detta handlar allting om döden, att farmor ligger begravd under marken osv. Min sambo, och sonens pappa, har även en bror som dog i leukemi som barn och vi har lite bilder på honom hemma och har förklarat vem han är. Sonen är alltså införstådd i att även barn kan dö även om vi såklart försökt förklara att det är väldigt ovanligt.
Allt detta prat om döden har gjort att jag drabbats av dödsångest precis innan jag ska somna. Dagarna är ju fullspäckade med jobb, barn och djur så då hinner man inte fundera så mycket. Men när jag lägger mig för att natta sonen kommer ångesten krypande i mörkret. Hur kommer jag att dö? När kommer jag att dö?
Jag börjar räkna minuter, timmar, dagar, veckor - år. Som bara går. Slurp säger det så har en dag passerat. Nyss var det jul men snart är det påsk. Det är en sån märklig känsla som intar min kropp. Jag vet ju rent logiskt att det antagligen är skitlångt kvar tills jag trillar av pinn, jag är ju bara några år över 30. Ändå känns det som att jag kan vakna upp imorgon och vara 85.
Min sambo säger att jag alltid har varit besatt av tid. Tid som förflutit och tid som ligger framför mig. Och det stämmer nog, kanske. Men jag börjar känna att livet är så himla kort. Min farsa fyller exemplelvis 70 i år, vad hände där? När vi pratar om framtiden kan han säga saker som ”ja om jag lever då förstås, det vore kul att se W ta studenten” och liknande. Får absolut panik när han säger sånt.
Allt detta prat om döden har gjort att jag drabbats av dödsångest precis innan jag ska somna. Dagarna är ju fullspäckade med jobb, barn och djur så då hinner man inte fundera så mycket. Men när jag lägger mig för att natta sonen kommer ångesten krypande i mörkret. Hur kommer jag att dö? När kommer jag att dö?
Jag börjar räkna minuter, timmar, dagar, veckor - år. Som bara går. Slurp säger det så har en dag passerat. Nyss var det jul men snart är det påsk. Det är en sån märklig känsla som intar min kropp. Jag vet ju rent logiskt att det antagligen är skitlångt kvar tills jag trillar av pinn, jag är ju bara några år över 30. Ändå känns det som att jag kan vakna upp imorgon och vara 85.
Min sambo säger att jag alltid har varit besatt av tid. Tid som förflutit och tid som ligger framför mig. Och det stämmer nog, kanske. Men jag börjar känna att livet är så himla kort. Min farsa fyller exemplelvis 70 i år, vad hände där? När vi pratar om framtiden kan han säga saker som ”ja om jag lever då förstås, det vore kul att se W ta studenten” och liknande. Får absolut panik när han säger sånt.