Drabbade mig för någon vecka sedan.
Tänkte på hur snabbt ett år går nu för tiden. Som en blinkning typ. Och det man minns är, det var lite jobbigt då, jag mådde dåligt för det här och det här, men visst hade vi några fina stunder också? När William fiskade krabbor i somras, när vi var ute och red i skogen den där fina höstdagen, när vi bakade pepparkakor eller vad det nu var. Men mycket gnagande ångest och känsla av otillräcklighet i vardagen.
Och då började jag tänka såhär. Ett år bara passerar. TJOFF! Ett år äldre, ungen några centimeter längre, jag får några fler grå hårstrån och bekymmersrynkan mellan ögonbrynen blir mer och mer permanent. Säg att jag blir gammal. Att jag får leva ett långt liv. Att jag blir en sisådär 90 bast. Det är ingenting ju! Det är så himla, himla kort tid egentligen. Jag antar att man inte känner så om/när man väl blir 90, men jag kan ändå inte släppa känslan av att dom här åren går så himla fort. Man var barn en hel evighet och nu känns livet som ett skenande tåg.
Tänkte på hur snabbt ett år går nu för tiden. Som en blinkning typ. Och det man minns är, det var lite jobbigt då, jag mådde dåligt för det här och det här, men visst hade vi några fina stunder också? När William fiskade krabbor i somras, när vi var ute och red i skogen den där fina höstdagen, när vi bakade pepparkakor eller vad det nu var. Men mycket gnagande ångest och känsla av otillräcklighet i vardagen.
Och då började jag tänka såhär. Ett år bara passerar. TJOFF! Ett år äldre, ungen några centimeter längre, jag får några fler grå hårstrån och bekymmersrynkan mellan ögonbrynen blir mer och mer permanent. Säg att jag blir gammal. Att jag får leva ett långt liv. Att jag blir en sisådär 90 bast. Det är ingenting ju! Det är så himla, himla kort tid egentligen. Jag antar att man inte känner så om/när man väl blir 90, men jag kan ändå inte släppa känslan av att dom här åren går så himla fort. Man var barn en hel evighet och nu känns livet som ett skenande tåg.
