C
cruella
Åh jag måste verkligen skriva av mig lite!
Jag har nu i 30 minuter haft en diskussion på nätet med två kompisar som tycker att man inte ska kastrera katter. Jag blev så upprörd att jag fick lov att gå därifrån.
Kompis nr 1 har haft katt i hela sitt liv typ. Hans familj har alltid haft många huskatter (alla okastrerade) och dom får flera kullar per år. Flera år har pappan i familjen dödat kattungar (hur vill jag inte ens skriva här, så hemskt är det) dom inte blivit av med. Mina katter kommer från denna familj (typ impuls"köp") men det var innan jag hörde om hur de beter sig. Förra sommaren då mina katter föddes hade de 3 honor, en gammal hona på över 15 år som fick en unge, två yngre honor som fick typ 3-4 ungar var (de lyckades ge bort alla ungar utom 1). När sommaren var slut dödade dom de två yngre honorna (de tyckte nämligen att de hade lite väl många kattungar) och behöll den gamla honan och en av kattungarna (hona). När jag idag frågade om dom hade kastrerat kattungen än svarade kompisen att nej, vi kastrerar aldrig våra katter. Då satte diskussionen igång. Hans argument till att inte kastrera katterna var för att dom tycker att det är taskigt mot katter att kastrera dom och att katter bör leva ett sånt fritt liv som möjligt. Han sa också att de aldrig råkat ut för inavel (hur vet dom det egentligen, bara för att katten kommer ut "normal" kan det väl hända att den är inavel?).
Jag försökte förklara att det kan vara ganska jobbigt för en hona att springa runt och löpa hela tiden och få kullar flera gånger om året, nej det var inget problem enligt honom. Tilläggas bör att hans honor knappt gick att klappa för att dom var så skygga, är det verkligen kul att ha en sån katt? Jag skulle kunna rabbla upp många fler värdelösa argument han sa men jag blir så upprörd bara jag tänker på vad han sagt.
Denna diskussionen ledde hur som helst inte nånstans eftersom personen i fråga blev väldigt upprörd av mina åsikter (svarade varje mening om att han inte orkade lyssna på mitt jävla skitsnack och "vi gör vad vi vill med våra katter, era hade inte funnits om vi hade kasterat våra") och stack surt därifrån (trampade jag på en öm tå kanske?).
Kompis nummer 2 har en innekatt (kastrerad) men tycker att utekatter bör vara okastrerade eftersom "hanar behöver testosteron för att bygga upp muskler" (då har han inte sett mammas muskelberg oliver som är en väldigt kastrerad och lycklig utekatt), han ansåg också att okastrerade katter har lättare för att inte bli dödad av grävlingar (huh?). Efter mycket argumenterande hit och dit ansåg han att det bästa kanske vore att kastera alla hanar eller alla honor, men att kastrera så lite som möjligt då katter enligt honom förlorar mkt frihet om dom är kastrerade.
Tyder detta på att mina kompisar har dålig kunskap om katter eller är det jag som är för "fjompig"? // En trött och upprörd Karin
Jag har nu i 30 minuter haft en diskussion på nätet med två kompisar som tycker att man inte ska kastrera katter. Jag blev så upprörd att jag fick lov att gå därifrån.
Kompis nr 1 har haft katt i hela sitt liv typ. Hans familj har alltid haft många huskatter (alla okastrerade) och dom får flera kullar per år. Flera år har pappan i familjen dödat kattungar (hur vill jag inte ens skriva här, så hemskt är det) dom inte blivit av med. Mina katter kommer från denna familj (typ impuls"köp") men det var innan jag hörde om hur de beter sig. Förra sommaren då mina katter föddes hade de 3 honor, en gammal hona på över 15 år som fick en unge, två yngre honor som fick typ 3-4 ungar var (de lyckades ge bort alla ungar utom 1). När sommaren var slut dödade dom de två yngre honorna (de tyckte nämligen att de hade lite väl många kattungar) och behöll den gamla honan och en av kattungarna (hona). När jag idag frågade om dom hade kastrerat kattungen än svarade kompisen att nej, vi kastrerar aldrig våra katter. Då satte diskussionen igång. Hans argument till att inte kastrera katterna var för att dom tycker att det är taskigt mot katter att kastrera dom och att katter bör leva ett sånt fritt liv som möjligt. Han sa också att de aldrig råkat ut för inavel (hur vet dom det egentligen, bara för att katten kommer ut "normal" kan det väl hända att den är inavel?).
Jag försökte förklara att det kan vara ganska jobbigt för en hona att springa runt och löpa hela tiden och få kullar flera gånger om året, nej det var inget problem enligt honom. Tilläggas bör att hans honor knappt gick att klappa för att dom var så skygga, är det verkligen kul att ha en sån katt? Jag skulle kunna rabbla upp många fler värdelösa argument han sa men jag blir så upprörd bara jag tänker på vad han sagt.
Denna diskussionen ledde hur som helst inte nånstans eftersom personen i fråga blev väldigt upprörd av mina åsikter (svarade varje mening om att han inte orkade lyssna på mitt jävla skitsnack och "vi gör vad vi vill med våra katter, era hade inte funnits om vi hade kasterat våra") och stack surt därifrån (trampade jag på en öm tå kanske?).
Kompis nummer 2 har en innekatt (kastrerad) men tycker att utekatter bör vara okastrerade eftersom "hanar behöver testosteron för att bygga upp muskler" (då har han inte sett mammas muskelberg oliver som är en väldigt kastrerad och lycklig utekatt), han ansåg också att okastrerade katter har lättare för att inte bli dödad av grävlingar (huh?). Efter mycket argumenterande hit och dit ansåg han att det bästa kanske vore att kastera alla hanar eller alla honor, men att kastrera så lite som möjligt då katter enligt honom förlorar mkt frihet om dom är kastrerade.
Tyder detta på att mina kompisar har dålig kunskap om katter eller är det jag som är för "fjompig"? // En trött och upprörd Karin
