En av mina hundar opererades akut för diskbråck i augusti. Hon skrek till och fick vansinnigt ont, inom en timme hade hon noll kontroll och känsel i sina bakben.
Ilfart till djursjukhuset, självklart på jourtid mitt i natten. Där gavs smärtis och togs en röntgen som visade att det var diskbråck. De behöll henne över natten och remitterade mig till Strömsholm dagen efter.
Fick några dagar senare hämta hem en mkt medtagen liten krake med helt oviss framtid. Hon kunde inte röra sina bakben och hade nästan ingen känsel.
I det läget började jag fundera på om det verkligen var värt det för hundstackaren, men hon verkade inte ha ont så det var ju bra.
Närmaste månaderna väntade MASSOR med pyssel för att få igång hennes bakben igen. I början (ganska lång tid, minns inte men säkert två månader iaf) fick hon gå med bakdelen i en liten sele på korta promenader (typ 5 minuter, ett varv runt gräsmattan). Hon kunde inte stå, än mindre gå. Hon fick väldigt begränsad yta i övrigt så att hon inte skulle "lära sig" att hon kunde dra med sig bakdelen istf att försöka stå och gå. Rehabpersonalen var mkt noga med att påpeka att om hon lärde sig "enklare" vägar än att använda kroppen som hon skulle så var det nästan kört att få henne tillbaka till normalen.
Inget umgänge med de andra hundarna men hon var såklart i samma rum, bakom kompostgaller.
Ståträning en gång i timmen helst, massera och stretcha för att hålla igång musklerna tre-fyra gånger om dagen.
SIMTRÄNING är helt överlägset!!
Min hund som hade noll koll kunde faktiskt stå några sekunder med en hjälpande han under magen efter att hon flutit en stund i vattnet (med flytväst). Inga tecken på att simma men bara att vara i vattnet stimulerade musklerna mkt positivt. Nu har jag turen att ha en liten hund som ryms i badkaret så vi körde simträning varannan dag direkt från början när hon kom hem. Jag tror att det var mkt bidragande till att hon öht kom på benen igen.
Vi var även in på rehab-träning på veterinärkliniken varannan vecka. Hade jag inte kunnat bada hemma hade vi fått åka MKT oftare!
Sakta men säkert kom hon tillbaka, vingligt och svagt men hon kunde gå.
Man får vara noga med att hon inte blir kall om ryggen, då blir hon sämre med en gång. Hon är fortfarande inte riktigt bra och kommer nog aldrig att bli det heller men nu busar hon med de andra och använder bägge bakbenen nästan lika mkt. Svagare i det ena dock.
Hon är absolut inte tillbaka så att hon kan gå på några längre promenader men hon blir stadigt bättre. Hon får dessutom absolut inte härja med de andra hundarna så att hon kan bli knuffad eller hoppad på. Ingen brottning eller hoppande. Man får begränsa det mesta och verkligen passa så att de inte hittar på nåt som äventyrar läkningen/riskerar att det går upp igen.
Att släppa henne i skogen på jakt kommer aldrig att ske igen =( Så bra kommer hon nog inte att bli även fast hon fortfarande blir bättre och bättre.
Det är fortfarande ett väldigt pass, ABSOLUT inget hoppande upp och ner i möbler, gå i trappor el dyl, det är bara att bära! Har släppt lite på det där och nu får hon skutta de tre trappstegen upp och nerför bron för att komma in och ut i huset men i alla andra lägen bär jag henne, även där om jag hinner med =)
Hon är pigg och glad, trivs som fisken med sitt nya liv som soffpotatis som får färdtjänst i trapporna och service till sängen...
Lever som vanligt tillsammans med de andra hundarna, sitter lite i hundgården på dagarna och går kortare promenader.
Vi tränar hela tiden och hon blir fortfarande bättre och bättre, simmar i badkaret några dagar i veckan, går med viktmanschetter på benen och åker på rehabträning var tredje vecka hos veterinären och går i vattentrasken.
Vad jag har hört och upplevt så kommer väldigt få hundar tillbaka fullt ut till riktigt aktiva liv efter en operation. Däremot bir de oftast så bra att de fungerar till "vanliga" hundliv utan jätteaktivitet. Men det tar TID innan de är tillbaka och det kräver MKT av ägaren och MÅNGA besök på rehab så det blir dyrt också.
Om jag inte haft ett jobb som innebär att jagär hemma och kan styra min egen tid så hade jag nog aldrig lyckats rehabilitera min hund, det kräver verkligen massor av tid och engagemang!
Nu har ju inte din hund blivit såpass dålig att den behöver operation ännu men jag vill berätta så att du vet lite vad som väntar OM det blir aktuellt.
Jag vet faktiskt inte om jag skulle göra det igen... Jag är otroligt glad att jag gjorde det och att det faktiskt gick bra. Hunden verkar inte ha haft ont under rehabtiden och har varit nöjd och glad hela tiden.
Däremot så skulle jag inte genomföra en sån operation på en hund som jag vet har ett jättestort aktiveringsbehov. Chansen att den kommer igen så att den kan leva ett superaktivt liv igen är inte så stor. Däremor kan de få ett fullgott "pensionärsliv" och vet man att hunden fungerar med det och trivs med livet iaf så är det såklart bara att tuta och köra och hoppas att det går vägen.
