Din barndoms julklappar - hur minns du dem?

[sussisus]

Inga minnen av att ha blivit väldigt besviken bortsett från att jag fyller år veckan innan jul och ofta fick något kombinerat jul/födelsedag . Visserligen lite dyrare men änså så var det tråkigt att fylla år innan jul

Det skriver jag under på, speciellt när man får presenter inslagna i julklappspapper...

Jag blev skrämd av en julklapp en gång.
Det stod en oinslagen kartong på golvet vid mina fötter och helt plötsligt lät det från kartongen och den rörde på sig - och helt plötsligt stack det upp ett kaninhuvud ur lådan! Det var mitt första möte med en väldigt speciell vädurskanin vid namn Kurt, som kom när jag ropade hans namn, som gick att ha lös i trädgården, som rymde en enda gång för att han skulle leta reda på mig.

Annars har vi ju den där då jag fick två likadana CD-skivor av två olika personer, den ena skivan togs tillbaka för att bytas och jag har fortfarande inte fått något annat istället...

Nu för tiden är det roligare att ge än att få, även om det fortfarande pirrar av besvikelse när man inte får något av det där lilla man önskat sig.
I år inbillar jag nog mig att jag inte bryr mig lika mycket om julklapparna då jag i födelsedagspresent fick det där presentkortet på IKEA jag ville ha och kunde fixa färdigt där jag bor.

 

[Billy]

Jag avskydde julen som barn men jag hoppades och drömde alltid om en bullerbyjul. Oavsett vad jag önskade mig så fick jag aldrig det. Det var alltid bråk, skrik, stress, slagen haglade och en evig väntan på julklapparna som ändå var en besvikelse när de väl delades ut sent på kvällen. Någon tomte hade vi inte för min pappa hade blivit skrämd av tomten en gång som liten så något sådant skulle vi inte ha vilket jag tyckte var jättesorgligt. Sedan skulle alltid pappa jobba på natten (han är präst eller var nu är han pensionär) och ofta skulle mamma jobba natt och vi tvingades oftast med på midnattsmässa fast vi var dödströtta och sen upp på julotta dagen efter och man var så trött så man ville spy.

Jag insåg faktiskt först som vuxen när min sambo frågade mig varför jag hade sagt till min mamma att jag önskade mig ett fotbad i julklapp varför jag hade sagt det till henne om jag nu verkligen ville ha ett för det visste jag ju att om jag önskade mig något av henne så skulle jag absolut inte få det. Jag protesterade först men sedan insåg jag att han hade rätt. Jag har aldrig fått något som jag har önskat mig av mina föräldrar. Jag fick självklart inte fotbadet i julklapp av mamma då heller men min älskade sambo mindes det och gav mig exakt det fotbadet jag önskade mig ett halvår senare när jag fyllde år trots att jag inte hade nämnt det mer.

Det kan låta bortskämt att skriva att jag aldrig fick vad jag ville ha och då får det låta så för bortskämd var det minsta jag var men jag var en drömmare och jag hoppades. Jag hade förmodligen inte reagerat så mycket på det om det hade varit lika för alla oss syskon men så var det inte. När någon i efterhand frågade mina syskon vad de hade fått så kunde de läsa innantill på sina önskelistor + en heldel saker till medans jag inte hade fått något alls som stod på min önskelista. Jag minns såväl en jul när jag som trettonåring önskade mig en kassettbandspelare. Det var det enda jag hade önskat mig. När julafton kom så fick min tre år yngre bror den bandspelare jag hade önskat mig och han lyssnade inte ens på musik. När jag rakt ut i min besvikelse frågade varför så fick jag som svar att jag hade ju redan en. Sanningen var den att jag hade hittat en gammal trasig bandspelare i ett uthus som jag hade lyckats laga såpass att den gick att lyssna på hjälpligt. Det gick inte att spola bandet för då hoppade en grej av på baksidan så att jag fick skruva isär den och laga den igen och högtalaren var sprucken på den så det lät inte särskilt bra men de tyckte att den dög åt mig Min bror ville inte ens ha bandspelaren som han fick utan den blev stående i flera år oanvänd.

Jag slutade fira jul med min födslofamilj när mina barn var små för jag ville inte att de skulle behöva uppleva samma hemska jular som jag hade fått göra. Vi tre skapade istället en egen jul som vi kunde älska och längta till med en tomte som kom med klappar som de önskade och ville ha. Jag har alltid varit enormt noga med att ge mina barn vad de vill ha inom rimliga gränser. Har det varit något de har önskat som varit fullkomligt omöjligt för mig att uppfylla så har jag sagt det till dem genast och noga förklarat varför deras önskan



varit omöjlig för mig att uppfylla så att de har sluppit bli besvikna på julafton.
Min sambo är enormt noga med att jag ska få exakt det jag önskar mig för ännu sitter det kvar i mig att jag får sitta där och titta på de andra när de lyckligt öppnar och ser att det var det de önskade sig medans jag sitter där med någon duk, ett par handdukar och en bok som jag inte ville ha fast jag hade önskat mig en annan. Han är så noga att han idag ringde hem innan han åkte ifrån jobbet och skamset berättade att min julklapp inte hade kommit som den skulle. Företaget hade schabblat till det och först skickat fel färg och sedan hade det blivit något strul så den som de hade lovat skulle kommit i torsdags hade inte kommit än. Han undrade vad jag önskade mig istället och jag sa att den kommer ju sen, jag får den ju bara lite senare och att han inte behövde köpa något istället men han framhärdade så jag fick snabbt komma på något. Behöver jag säga att min sambo är så bäst Likaså är mina barn enormt noga med att jag ska få det jag önskar och jag uppskattar det något så enormt. Det brukar sluta med att jag sitter där på julafton och lipar av glädje över mina underbara barn och sambo som ger mig exakt det jag önskar och behöver ha Lika mycket som jag avskydde julen förr älskar jag den nu

Ja, detta med jul är som jag skrev i min tråd fylld av trauman för många som sedan präglar vuxenlivet. Min man har samma erfarenhet. Alla kusiner med familjer skulle alltid fira jul ihop hos hans mormor. Min svärmor var ensamstående och arbetade som lokalvårdare, så alla kan ju räkna ut att där fanns inte utrymme för några större utsvävningar. Mormorn hade väl typ 15 barnbarn så därifrån blev inget särskilt. Men de andra kusinernas familjer hade de ganska välbärgat och min man och hans bror fick sitta där med strumpor och kalsonger och någon bok trots att ingen av dem någonsin läste en bok., medan de andra packade upp bilbanor, ishockeyspel och andra roliga saker. När våra barn var små åkte vi ofta på skidsemester över julen för att komma från denna hets som jag upplevde i min mans släkt. Men än idag går han bananas vid jul och om inte jag stoppar honom så köper han hela leksaksaffären till barnbarnen trots att de är tre syskon och inga andra barn finns med på julafton.

 

[sussisus]

Nämen fy!
Jag tänkte det efter jag skrev mitt inlägg; att det enda som skulle göra mig besviken (idag) är om mamma och pappa helt skulle glömma bort att säga grattis på min födelsedag. Presenter brukar jag säga att jag inte alls behöver/vill ha, men nog skulle jag bli besviken om de inte kom ihåg mig alls. Och då är jag ändå 45 nu.....

Samma här.
Det hände dessutom alldeles nyligen, för mindre än en vecka sedan då mina brorsbarn inte sade grattis eller någonting annat och då satt vi ändå på en julbordskryssning för att gemensamt fira min och min storebrors födelsedagar (jag fyllde den 17:e och han den 20:e).
Det enda jag vet är att brorsan betalade min biljett och jag hans.

 

[TinyWiny]

Vad bra att ni kunnat bygga en egen underbar jul själva!
Men om du inte har något emot att jag undrar (i så fall så strunta bara i frågan), dina syskon då? Var de en del av det jobbiga? Jag fattar att de blev behandlade annorlunda av någon anledning, men var de själva en del av det också?

Ja iallafall min storasyster. Hon var alltid avundsjuk och vi har inte pratat med varandra sedan jag var fem år. Jag hade lånat hennes cykel när hon var i skolan och lärt mig cykla före henne som är två år äldre. Det var så hemskt för henne att hon slutade prata med mig och hon har sedan dess behandlat mig som något som katten släpat in. Hon var väl inte snäll mot mig innan heller eftersom mina föräldrar verkligen gjorde allt för att främja svartsjuka mellan oss istället för tvärtom men då slutade hon prata med mig.
Mina yngre bröder förstod såklart inte så mycket när de var små (de är tre respektive åtta år yngre än jag) men jag har ingen kontakt med dem idag.
Jag vet inte om man egentligen kan säga att de var endel av det utan det var väl så att de blev fostrade till att se ner på mig och då gjorde de det.

 

[Billy]

Kanske är det samma för honom.
Jag hade dock aldrig klarat att gå ifrån paketen oöppnade (hade inte fått heller, så det kan väl vara en del av det också), just för att det var en sådan förväntan på ens reaktion när man öppnade. Jag minns pressen att reagera "rätt" (utan att riktigt veta vad det var som var "rätt"), hålla koll på vem paketet var ifrån och möta blicken från rätt person och tacka och vara glad (hopplöst innan jag själv kunde läsa namnen på paketen, rätt hopplöst även senare eftersom ibland gick lapparna sönder när man öppnade - fast jag öppnade sååååååååå försiktigt, inget rivet papper här inte! - och ibland hade någon "skojat" till det och inte skrivit sitt riktiga namn på paketet utan något slags tomte eller liknande ), hålla koll på vad alla andra fått i sina paket och visa uppskattning för det, hålla koll på när någon öppnade ett paket från mig (något mamma köpt då, när jag var yngre) och ta emot uppskattningen från dem (var de verkligen glada, ville de verkligen ha det där, mådde de som jag inombords? ), osv.

Jag blir lite ledsen när jag tänker tillbaka på det där. Det var verkligen jättejobbigt för mig, och jag tog något slags ansvar för att alla skulle vara glada (på jul måste man vara glad!), och hade närmast ångest över om alla andra fått rätt saker i julklapp... Men det var ju inte bara hemskt! Jag minns farmor och farfars otroligt utsmyckade gran, de hade alltid en jättevacker gran som farfar sett ut långt (ibland flera år) i förväg (vi hade skog, inga grantjuvar här jag lovar ), och klädde den med flaggor och popcorn! Den var jätterolig varje år.

Och när vi var hos mormor minns jag hur mörkt och mysigt hennes vardagsrum var, att jag inte förstod hälften av vad morfar sa (han hade en grooooov dialekt från nånstans på fjället ) och att jag måste låtsas att sockerbitar med vademecumdroppar var jättegott godis, och kanske mest av allt att där var jag inte minst! På den sidan hade jag yngre kusiner, men på pappas sida var jag sist i min generation.

Så förväntningarna på julklapparna var jättejobbiga tyckte jag, men andra saker med julen var trevliga ibland.

Och jag blir väldigt glad av att läsa att ni låter er son dra sig undan om han vill, istället för att pressa honom att vara artig och öppna alla paketen.

Jo, dessa förväntningar är ganska jobbigt.

 

[pretsco]

För det mesta tyckte jag nog julklapparna var bra. Men det enda jag egentligen minns är när jag blev jätteledsen.

Var kanske 8-10 år, och läste mycket hästböcker. Öppnade ett paket, fick en bok som jag redan hade hemma. Blev lite besviken men ja, sånt händer, jag hade ju så många så hur skulle alla kunna hålla koll. Så öppnade jag ett till paket och så var det samma bok. Så fick låtsas tycka det var roligt eller så sen när det gick över gick jag iväg och grät för mig själv. Jag visste att ingen skulle hjälpa mig byta böckerna, därför var det extra hemskt. Hade jag haft en "vanlig" familj som klarade av att byta presenter skulle det nog inte varit lika jobbigt.

 

[avslutat medlemskap]

Min barndoms jular är utsuddade ur mitt minne, det såg en häst till att göra när han klappade bakhoven i mitt nylle och gjorde "delete" på det mesta i hjärnan. Kanske lika bra det för det jag fått återberättat är inget att stå efter.

 

[lil-sis]

Jag minns typ min röda brandbil morfar åkte och köpte på julafton när jag var jätteliten.

Och en bergsprängare men det beror nog mest på att jag fick den när jag var med mormor och morfar i Härjedalen. Fick en skiva med Pontus och Amerikanarna också

 

[gul_zebra]

Jag minns att jag brukade få en massa olika paket. Mycket småsaker, typ pennor, sudd, sånadär billiga parfymflaskor med godisdoft, sånt. Och varje år fick jag och syrrorna en varsin almanacka så jag öppnade gärna det fyrkantiga platta paketet först för där visste jag ju vad det var Speciellt dyra klappar fick vi inte, med undantag av tre år när vi fick en massa smått och en större klapp var - första året en varsin hamster, året därpå en varsin stereo, tredje året en varsin tv. Tvns år var 15 år sen nu och min är med än, det var en liten 14-tummare som funkar klockrent än och således är bra att ha som reserv eller så Kan inte minnas att jag någonsin varit missnöjd över mina klappar, det är mest klappar från farmor jag inte brukar uppskatta, och det mest för att hon gör det så uppenbart att hon inte är intresserad av att ge en julklappar ändå, mina kusiner är favoriserade av henne. Är mest glad över att det inte var lika uppenbart när jag var barn och brukade få en bok varje år. I min värld är det tanken som räknas och från farmor är tanken bara ett måste.

Annars tyckte jag mest att julklappsöppningen var skitjobbig. Jag visste aldrig hur jag skulle bete mig, skulle jag riva upp paketen eller öppna försiktigt, öppna direkt eller vänta, vänta på att få paket tilldelade eller hämta själv, och tänk om jag kollar under granen bland alla paket så är det inget mer till mig, oj vad det skulle kännas dumt! För att inte tala om när man väl öppnat, vad gör man då, lägger undan och öppnar nästa så man verkar otacksam eller stannar på den nyöppnade ett tag så folk blir otåliga eller ja... Och tänk om man får nånting som ligger i tex en dammsugarkartong, då kanske det verkar som om man vill ha nåt annat om man öppnar kartongen och kollar vad som är i, för det KAN ju vara den där dammsugaren!
Dessutom var jag på den tiden väldigt begränsad i mina aniktsuttryck och såg konstant sur ut. Det var ett evigt tjat om att jag skulle se lite glad ut men det gick inte alls och jag kände mig konstant som en besvikelse som var tråkig att köpa julklappar åt för att jag inte uppskattade de, när jag visst gjorde det men inte kunde visa det. Nu i efterhand vet jag att det till stor del var min Asperger-diagnos som ställde till det men det visste jag inte då, och tyvärr är svårigheterna kring att öppna klappar bland folk nånting jag har kvar än idag.

 

[gul_zebra]

För övrigt förståååår jag inte det en del skriver om hur kusiner odyl fick fler klappar och sådär, tänker inte föräldrar på sånt innan? I min familj firade vi hos farmor med kusiner och att deras familj var mer välbeställd var aldrig något vi ungar märkte av. Varför? För att alla föräldrar kommit överens om att ta med sig 5 julklappar/unge så alla skulle få lika mycket, svårare var det inte. Övriga julklappar öppnades hemma på julaftonsmorgonen eller hos mormor där vi svängde förbi en snabbis på vägen hem.

 

[Monstermom]

Annars tyckte jag mest att julklappsöppningen var skitjobbig. Jag visste aldrig hur jag skulle bete mig, skulle jag riva upp paketen eller öppna försiktigt, öppna direkt eller vänta, vänta på att få paket tilldelade eller hämta själv, och tänk om jag kollar under granen bland alla paket så är det inget mer till mig, oj vad det skulle kännas dumt! För att inte tala om när man väl öppnat, vad gör man då, lägger undan och öppnar nästa så man verkar otacksam eller stannar på den nyöppnade ett tag så folk blir otåliga eller ja... Och tänk om man får nånting som ligger i tex en dammsugarkartong, då kanske det verkar som om man vill ha nåt annat om man öppnar kartongen och kollar vad som är i, för det KAN ju vara den där dammsugaren!
Dessutom var jag på den tiden väldigt begränsad i mina aniktsuttryck och såg konstant sur ut. Det var ett evigt tjat om att jag skulle se lite glad ut men det gick inte alls och jag kände mig konstant som en besvikelse som var tråkig att köpa julklappar åt för att jag inte uppskattade de, när jag visst gjorde det men inte kunde visa det. Nu i efterhand vet jag att det till stor del var min Asperger-diagnos som ställde till det men det visste jag inte då, och tyvärr är svårigheterna kring att öppna klappar bland folk nånting jag har kvar än idag.

Oj vad jag känner igen det där! Bortsett från begränsad mimik så är det verkligen total igenkänning här! Hade glömt hur jobbigt det var att inte veta när man skulle sluta öppna, skulle man stanna vid kartongen eller inte?!

 

[Oldie]

Dinky Toys modellbilar önskade jag mig och fick oftast också.
Gemenskap och familj fick jag också och all julmat som jag idag gör själv åt mig själv för att hålla
den traditionen levande. Jul var en underbar tid, ogillade dock julottan som vi alltid skulle bevista.
Konstigt, idag är det en höjdpunkt på julen, där ser man vad 50+ år gör med inställning till saker och ting.

 

[gul_zebra]

Oj vad jag känner igen det där! Bortsett från begränsad mimik så är det verkligen total igenkänning här! Hade glömt hur jobbigt det var att inte veta när man skulle sluta öppna, skulle man stanna vid kartongen eller inte?!

Hur jobbigt det var? Var?! Det är fortfarande skitjobbigt

 

[Monstermom]

Hur jobbigt det var? Var?! Det är fortfarande skitjobbigt

Haha, ja jag tänkte också på några hemska födelsedagspresenter i vuxen ålder då jag fått någon "skojpresent" av någon lustigkurre, och helt felreagerat genom att bli översvallande glad - inte fanken vet jag vad som självklart är ett skämt och inte!

 

[gul_zebra]

Haha, ja jag tänkte också på några hemska födelsedagspresenter i vuxen ålder då jag fått någon "skojpresent" av någon lustigkurre, och helt felreagerat genom att bli översvallande glad - inte fanken vet jag vad som självklart är ett skämt och inte!

Haha fy fan, sånt är sadistiskt!
Själv hade jag tur i år, en enda kartong och det var precis vad jag önskat mig och visste nästan säkert att jag skulle få så jag har inte ens behövt öppna den än En klapp återstår dock, så får se hur det går... Övriga klappar har jag fått öppna hemma på egen hand, fördelen med att vara sjuk och missa julfirandet

 

[Billy]

För övrigt förståååår jag inte det en del skriver om hur kusiner odyl fick fler klappar och sådär, tänker inte föräldrar på sånt innan? I min familj firade vi hos farmor med kusiner och att deras familj var mer välbeställd var aldrig något vi ungar märkte av. Varför? För att alla föräldrar kommit överens om att ta med sig 5 julklappar/unge så alla skulle få lika mycket, svårare var det inte. Övriga julklappar öppnades hemma på julaftonsmorgonen eller hos mormor där vi svängde förbi en snabbis på vägen hem.

Tyvärr inte!

 

[gul_zebra]

Tyvärr inte!

Tydligen! Herregud, jag har aldrig tänkt på att folk kanske inte gör så, det var alltid en sån självklarhet hos oss att det skulle vara rättvist.

 

[Nebraska]

Den jag minns med störst glädje idag var en stooor hemsnickrad låda full med hästborstar s0m jag fick av en älskad farbror. Försett med ett lås så att jag fick ha mina grejer i fred. Den hängde med så länge den höll ihop. Rödmålad med ett svart hästhuvud på locket. Idag är mina tävlingsfärger svart, rött och vitt. En liten omedveten hyllning till min farbror.

 

[Lilla]

Den jag minns med störst glädje idag var en stooor hemsnickrad låda full med hästborstar s0m jag fick av en älskad farbror. Försett med ett lås så att jag fick ha mina grejer i fred. Den hängde med så länge den höll ihop. Rödmålad med ett svart hästhuvud på locket. Idag är mina tävlingsfärger svart, rött och vitt. En liten omedveten hyllning till min farbror.

Vilken fantastisk present!

 

[Nebraska]

Vilken fantastisk present!

Ja, du förstår vilken stor lycka för en sexåring hästtjej!