Din barndoms julklappar - hur minns du dem?

Enda gången jag blivit riktigt besviken var nog när jag hett, hett hade önskat mig en My Little Pony. Spelade ingen roll vilken för jag hade ingen sen innan, och så får jag rosa plasthäst som var så fin med lång lila man, som bara är helt fel! Stackars mormor!

Annars minns jag mest att jag och mina syskon fick sitta och vänta och vänta medan paket efter paket delades ut till mina kusiner. Familjerna hade lite olika ekonomiska förutsättningar och det märktes väl egentligen inte förutom på julafton.
 
Den enda negativa känslan jag har från ett julklappsscenario från när jag var liten, var när min "syster" (mammas sambos dotter) som var lika gammal som mig, fick en superfin jacka.

Och jag fick en eltandborste.

Då var jag så besviken att jag ville gråta. Hur kul är en tandborste liksom? :rofl:

När vi skulle skaffa hund passade mamma och mormor på att planera in det så att vi kunde få hunden i julklapp - då blev vi så glada att det blev gråtkalas i en hel timme. Det är nog den mest överraskande och positiva julklapp jag varit med om.
 
Själv kommer jag för alltid att minnas julafton det år jag var 12.
Grannarna (som hade turridning) skulle komma över på fika på förmiddagen. När de kom hade de med sig min "sköthäst", med röda band och rött glitter i manen o svansen.... Han skulle säljas för att han inte passade som turhäst, och mina föräldrar hade köpt honom till mig i julklapp!:love:
Jag minns att jag övertalade min pappa att skjutsa mig till stallet på kvällen för att säga godnatt till hästen :o:p

12 år senare och min gammelman har hunnit bli 21. Still going strong, med glimten i ögat och för alltid världens bästa julklapp!!!:love::love::love:
 
Jag har inga direkta påtagliga minnen alls faktiskt. Det skulle ju kunna bero på att jag alltid fick vad jag önskade, men jag tror faktiskt inte det (jag har betydligt fler minnen av saker jag sparade till och köpte själv för egna pengar; t ex Barbies afghanhund med tillbehör och en skottehund som kunde "gå" när man drog den i kopplet).

Jag minns dock min reaktion gällande en kusin som blev riktigt besviken och jättearg på sin mamma när hon var i tidig tonår (jag är 3 år äldre) och istället för den dyra fina märkesparfymen fick ett paket med Date-deo och Cologne. Hon tjurade hela kvällen över det. Anledningen hon fick det var att hennes mamma faktiskt inte hade råd att lägga flera hundra på en dyr parfym och köpte något billigare. Min reaktion var att jag tyckte det var oerhört konstigt att bli besviken på en julklapp även om det inte var exakt det man önskade sig.

Som vuxen har vi ibland fått dyra julklappar/presenter (t ex en ny säng till min lägenhet) av våra föräldrar, ibland en pocketbok och inget mer. Jag har aldrig känt att jag fått "fel" presenter.

Jag vet ju inte, men jag inbillar mig att jag helt enkelt blivit på något sätt "fostrad" i att tycka att det faktiskt är tanken som räknas. Inte att det ska vara "rätt" present. Eller så är jag inte så kräsen vad gäller presenter. Jag minns EN gång jag blivit besviken (men inte visat); det var när jag var 12 år och fick en t-tröja av min farmor med en applikation i form av en blomma. Den kändes barnslig, omodern och var dessutom för liten.

Med min kusin så tror jag det handlade om en hel massa annat (en del har jag fått veta när vi blivit vuxna); en känsla av att inte vara älskad överlag.... en avundsjuka mot ett yngre syskon (ganska förståeligt dessutom) mm. Dessutom har jag ju för inte så många år sedan hört mamman ifråga "klaga" på presenter hon fått själv....
 
Jag minns också känslan av att komma hem, sätta mig för mig själv med vad jag fått, och få ro att uppskatta dem. För mig var nog folksamlingen på julafton ganska jobbigt och stressigt, så mycket känslor och förväntningar och saker jag inte förstod. Jag kunde nog inte ta in vad det var jag öppnat förrän jag fick lugn och ro...

Känner igen det du beskriver med vår äldsta. Han är 7 år och även i år (ja, vi har tjuvfirat med min halva av släkten redan idag) så öppnade han några paket, men gick sen ifrån och spelade på datorn och några paket var oöppnade. Vi har tolkat det som att han faktiskt inte är så intresserad av paketen; han är inte vansinnigt förtjust i några leksaker egentligen. Han gillar nog mer tanken på dem; när de finns i verkligheten så leker han lite med dem ett fåtal gånger och sen ligger de bara där. Kanske är det lite samma för honom som du beskriver (i alla fall när han var ännu yngre; nu börjar han snappa upp mer "sociala koder"); det finns en massa förväntningar att öppna paket och en massa förväntningar på att bli glad och han vill(e) ägna mer tid åt varje klapp innan han öppnade nästa (öppna paketet, bygga ihop, leka).
 
Jag och min lillasyster fick ofta samma saker och visst lyckades mamma och pappa köpa sånt vi önskade oss ibland :)
men värsta traumat är ändå när jag var 7-8 år och de glömde bort min födelsedag.
Nämen fy!
Jag tänkte det efter jag skrev mitt inlägg; att det enda som skulle göra mig besviken (idag) är om mamma och pappa helt skulle glömma bort att säga grattis på min födelsedag. Presenter brukar jag säga att jag inte alls behöver/vill ha, men nog skulle jag bli besviken om de inte kom ihåg mig alls. Och då är jag ändå 45 nu.....
 
Mina föräldrar har alltid försökt vara extremt rättvisa gentemot mig och min syster (hon är 5 år yngre än jag) och när jag var 11 och fick en radio/kassettbandspelare som jag hade haft högt upp på listan länge och min syster fick en likadan, fast hon inte alls önskat det, så tyckte jag att de var extremt orättvisa. :D Egentligen var de ju rättvisa, men jag tyckte ju att syrran kunde önska sig en länge, innan hon fick en, det hade ju jag fått göra...

Annars är det att vi sov över hos mormor och gemenskapen jag minns bäst. Vi önskade oss nästan alltid något brädspel, som sedan de flesta var med och spelade. Det är en tradition som lever kvar än idag. :love:
 
Jag har inga direkta påtagliga minnen alls faktiskt. Det skulle ju kunna bero på att jag alltid fick vad jag önskade, men jag tror faktiskt inte det (jag har betydligt fler minnen av saker jag sparade till och köpte själv för egna pengar; t ex Barbies afghanhund med tillbehör och en skottehund som kunde "gå" när man drog den i kopplet).

Jag minns dock min reaktion gällande en kusin som blev riktigt besviken och jättearg på sin mamma när hon var i tidig tonår (jag är 3 år äldre) och istället för den dyra fina märkesparfymen fick ett paket med Date-deo och Cologne. Hon tjurade hela kvällen över det. Anledningen hon fick det var att hennes mamma faktiskt inte hade råd att lägga flera hundra på en dyr parfym och köpte något billigare. Min reaktion var att jag tyckte det var oerhört konstigt att bli besviken på en julklapp även om det inte var exakt det man önskade sig.

Som vuxen har vi ibland fått dyra julklappar/presenter (t ex en ny säng till min lägenhet) av våra föräldrar, ibland en pocketbok och inget mer. Jag har aldrig känt att jag fått "fel" presenter.

Jag vet ju inte, men jag inbillar mig att jag helt enkelt blivit på något sätt "fostrad" i att tycka att det faktiskt är tanken som räknas. Inte att det ska vara "rätt" present. Eller så är jag inte så kräsen vad gäller presenter. Jag minns EN gång jag blivit besviken (men inte visat); det var när jag var 12 år och fick en t-tröja av min farmor med en applikation i form av en blomma. Den kändes barnslig, omodern och var

Med min kusin så tror jag det handlade om en hel massa annat (en del har jag fått veta när vi blivit vuxna); en känsla av att inte vara älskad överlag.... en avundsjuka mot ett yngre syskon (ganska förståeligt dessutom) mm. Dessutom har jag ju för inte så många år sedan hört mamman ifråga "klaga" på presenter hon fått själv....

Jag skulle inte få för mig att klaga eller visa sura miner, men känslan av besvikelse är svår att förklara. Att de inte förstod hur viktigt det var att ha samma saker som gänget. Vi hade en begränsad ekonomi det var jag mycket medveten om, men jag hade gladeligen avstått alla andra klappar bara jag fått en enda som jag önskade så hett. Jag hade accepterat med ett leende om de förklarat att den var så dyr att där inte blev till fler.
 
Enda gången jag blivit riktigt besviken var nog när jag hett, hett hade önskat mig en My Little Pony. Spelade ingen roll vilken för jag hade ingen sen innan, och så får jag rosa plasthäst som var så fin med lång lila man, som bara är helt fel! Stackars mormor!

Annars minns jag mest att jag och mina syskon fick sitta och vänta och vänta medan paket efter paket delades ut till mina kusiner. Familjerna hade lite olika ekonomiska förutsättningar och det märktes väl egentligen inte förutom på julafton.[/QUOT

Jo, det var ju lite åt det hållet men det var min bästa kompis som alltid fick "rätt" saker.
 
Mitt värsta julklappsminne är fakiskt från när jag var 23-24 sådär. Jag jobbade i stall och hade en himla otursfågel till häst, och mina tjocka stallvantar sjöng på sista versen. De var bara några billiga från Statoil eller liknande, men de var såå sköna i stallet! Men hästen åt alla mina pengar och jag ville bara ha ett par nya stallvantar innan jag förfrös händerna. Dessa vantar stod högst upp på en väldigt kort önskelista, och jag hade pratat om dem flera gånger för att verkligen förklara vad jag ville ha för vantar.

Vad får jag? Ett par fina, svindyra skinhandskar... som var totalt värdelösa i stallet. Jag var så besviken så det var inte klokt. :p Använde dem i stallet ett par veckor ändå för jag jag kunde verkligen inte gå utan vantar, och de blev totalförstörda. Kändes så himla dumt med handskar för typ 1500 kr när allt jag ville ha var vantar från Statoil för 150kr.
 
Jag har minnen från mina tonårsjular, när vi flyttat från pappa. De är bra jular, men i en familj med 7 barn och två vuxna och två hundar som det var då (med mammas nya sambo och två barn) så var jag rätt trött på allt. Ljudnivån var hög alltid och småbarn som grät eller bråkade (jag är näst äldst i skaran) och huvudvärken kom lika troget på eftermiddagen varje år.
Jag fick ofta en del jag önskat mig, aldrig dyra julklappar men bra, roliga och praktiska. Jag har aldrig varit bortskämd utan alltid nöjd med vad jag fått. Jul och födelsedagar var trots allt enda gångerna vi fick några presenter och liknande.

Pappa var alkoholist så jularna med honom och mamma minns jag som otroligt dämpade och tysta, han söp mycket sällan på julafton för mamma hade lyckats pränta i honom att det är barnens högtid, men när han gjorde det höll han sig undan från oss (jag misstänker att minnet spelar mig ett litet spratt för vad jag minns är att han sällan var med och att vi skulle vara väldigt lugna och tysta för att inte störa honom =han var full och kunde om han bli störd komma och bråka och slå på mamma).

Jag minns ett år när jag fick Lego. Det var en av mina favoritleksaker, böcker och bilar var de andra två. Men mer minns jag inte, minns faktiskt inte mycket positivt från åren då pappa levde.

Men jag minns när jag fyllde 8 år och vaknade på morgonen och fick en radiostyrd mini cooper. Den kunde backa och snurra runt och stegra. Gud vad jag älskade den bile och alltid lekte med den. Och jag grät fruktansvärt mycket när den faktiskt gick sönder till slut. Den där bilen har varit det allra bästa jag någonsin fått i presentväg i mitt liv och jag minns än i dag hur förkrossande det var när mamma ville slänga bilen när den gått sönder. Motorn i den slutade funka. Jag har kvar bilen än i dag, den står här i bokhyllan. Den är en av mina mest värdefulla saker här i hemmet.

Mamma har berättat om en jul när jag var 1,5 år och min bror fick en bil och jag fick en docka. Mamma trodde att jag som tjej skulle tycka om dockan men jag gick fram och knyckte min brors bil hela tiden. Ett år senare fick jag en dockvagn och då uppskattade jag både den och dockan. Dockan hade jag kvar länge, fram tills i somras när ena sonen drog sönder huvudet och jag inte kunde laga den. Men jag lekte nästan aldrig med dockor som barn. Det var lego och bilar. Pappa var mekaniker och hade verkstad och jag var där med honom med mina bilar. När han lackerat en bil och väntade på att den skulle torka så fick min bil ny färg, på samma vis som den riktiga bilen.

Presenter som egentligen inte var presenter, men som jag fick av pappa i verkstaden minns jag också med glädje. Små metallkulor. Jag kommer inte ihåg var de kommer ifrån men har ett svagt minne av kugghjul. Finns det metallkulor i sådana? Eller en grej man kunde snurra på, med en platta med spets under till och längre spets ovanpå. Jag minns dem med glädje.
 
Jag skulle inte få för mig att klaga eller visa sura miner, men känslan av besvikelse är svår att förklara. Att de inte förstod hur viktigt det var att ha samma saker som gänget. Vi hade en begränsad ekonomi det var jag mycket medveten om, men jag hade gladeligen avstått alla andra klappar bara jag fått en enda som jag önskade så hett. Jag hade accepterat med ett leende om de förklarat att den var så dyr att där inte blev till fler.

Jag kan i och för sig förstå känslan av att få just fel FÄRG på t ex en hjälm. Det blir ju lite som att de inte lyssnat/hört vad man sagt riktigt. Att de inte varit uppmärksamma på en sådan sak utan liksom tyckt att det kvittar med färgen (eller valt en färg som de själva tycker är snyggare).

En liten parallell kan jag ha; min farsa köpte i en massa år alltid hem Fanta till mig och brorsan när vi skulle få läsk. Brorsan gillade Fanta en kort period när han gick på lågstadiet, sen var det alltid Cola som var favorit för oss båda (för mig var det Cola hela tiden). Ändå fortsatte farsan komma med Fanta i flera år; långt upp i tonåren. Och vi sa "Men... vi vill ju ha COLA" och han svarade "Va? Ni har ju alltid druckit Fanta!". Nu ser jag det mer som en rolig anekdot, men litegrann blev ju känslan att farsan liksom inte egentligen lyssnade/brydde sig.

*KL delvis* - några skriver om sina önskningar om en häst, en kanin mfl och besvikelsen när man inte fick det. Och du skriver nu också om att om du fått förklaring att något blev så dyrt så hade du förstått. Jag blir förvånad som förälder. Vår grabb har i år sagt att han önskar sig en hundvalp och när vi fick höra det första gången har vi förklarat att vi förstår hans önskan och att vi (främst jag) också skulle tycka det vore roligt med en hund, men att han inte kommer att få det, eftersom vi inte kan ha en hund (pga arbetstider mm). Jag fick själv samma förklaring de åren jag skrev "en häst" överst på önskelistan. Jag fortsatte skriva min önskan, men förstod ju att jag inte skulle få en och varför jag inte kunde få en häst. Jag blir så förvånad att man inte förklarar en sådan sak för sitt barn, redan när önskan kommer upp.
 
Jag har inga direkta påtagliga minnen alls faktiskt. Det skulle ju kunna bero på att jag alltid fick vad jag önskade, men jag tror faktiskt inte det (jag har betydligt fler minnen av saker jag sparade till och köpte själv för egna pengar; t ex Barbies afghanhund med tillbehör och en skottehund som kunde "gå" när man drog den i kopplet).

Jag minns dock min reaktion gällande en kusin som blev riktigt besviken och jättearg på sin mamma när hon var i tidig tonår (jag är 3 år äldre) och istället för den dyra fina märkesparfymen fick ett paket med Date-deo och Cologne. Hon tjurade hela kvällen över det. Anledningen hon fick det var att hennes mamma faktiskt inte hade råd att lägga flera hundra på en dyr parfym och köpte något billigare. Min reaktion var att jag tyckte det var oerhört konstigt att bli besviken på en julklapp även om det inte var exakt det man önskade sig.

Som vuxen har vi ibland fått dyra julklappar/presenter (t ex en ny säng till min lägenhet) av våra föräldrar, ibland en pocketbok och inget mer. Jag har aldrig känt att jag fått "fel" presenter.

Jag vet ju inte, men jag inbillar mig att jag helt enkelt blivit på något sätt "fostrad" i att tycka att det faktiskt är tanken som räknas. Inte att det ska vara "rätt" present. Eller så är jag inte så kräsen vad gäller presenter. Jag minns EN gång jag blivit besviken (men inte visat); det var när jag var 12 år och fick en t-tröja av min farmor med en applikation i form av en blomma. Den kändes barnslig, omodern och var dessutom för liten.

Med min kusin så tror jag det handlade om en hel massa annat (en del har jag fått veta när vi blivit vuxna); en känsla av att inte vara älskad överlag.... en avundsjuka mot ett yngre syskon (ganska förståeligt dessutom) mm. Dessutom har jag ju för inte så många år sedan hört mamman ifråga "klaga" på presenter hon fått själv....
Jag tror inte heller jag blivit riktigt besviken på någon present eller klapp jag fått. Visst, när jag var några år gammal bara och önskade mig en riktig häst och fick en gunghäst så var jag kanske inte översvallande skitlycklig, men jag var glad för den ändå. Jag är fostrad sådan och jag älskar än i dag att få något av något. Känslan av att någon har tänkt på mig och givit mig något- köpt, fixat- fått, ja vad som helst det varit. Jag sörjer att jag inte lyckats lära barnen samma tankar.

Nu förtiden får vi inga klappar av mamma eller syskon utan det är presenter vi får på födelsedag, då får vi alltid något vi önskar och det tycker jag är jättebra. Jag flyttade hemifrån som 17 åring och önskade mig en hushållsmaskin, vad det nu kallas, och i kombinerad födelsedagspresent och julklapp fick jag den. Den har jag kvar ännu och vårdar ömt.
 
Jag har minnen från mina tonårsjular, när vi flyttat från pappa. De är bra jular, men i en familj med 7 barn och två vuxna och två hundar som det var då (med mammas nya sambo och två barn) så var jag rätt trött på allt. Ljudnivån var hög alltid och småbarn som grät eller bråkade (jag är näst äldst i skaran) och huvudvärken kom lika troget på eftermiddagen varje år.
Jag fick ofta en del jag önskat mig, aldrig dyra julklappar men bra, roliga och praktiska. Jag har aldrig varit bortskämd utan alltid nöjd med vad jag fått. Jul och födelsedagar var trots allt enda gångerna vi fick några presenter och liknande.

Pappa var alkoholist så jularna med honom och mamma minns jag som otroligt dämpade och tysta, han söp mycket sällan på julafton för mamma hade lyckats pränta i honom att det är barnens högtid, men när han gjorde det höll han sig undan från oss (jag misstänker att minnet spelar mig ett litet spratt för vad jag minns är att han sällan var med och att vi skulle vara väldigt lugna och tysta för att inte störa honom =han var full och kunde om han bli störd komma och bråka och slå på mamma).

Jag minns ett år när jag fick Lego. Det var en av mina favoritleksaker, böcker och bilar var de andra två. Men mer minns jag inte, minns faktiskt inte mycket positivt från åren då pappa levde.

Men jag minns när jag fyllde 8 år och vaknade på morgonen och fick en radiostyrd mini cooper. Den kunde backa och snurra runt och stegra. Gud vad jag älskade den bile och alltid lekte med den. Och jag grät fruktansvärt mycket när den faktiskt gick sönder till slut. Den där bilen har varit det allra bästa jag någonsin fått i presentväg i mitt liv och jag minns än i dag hur förkrossande det var när mamma ville slänga bilen när den gått sönder. Motorn i den slutade funka. Jag har kvar bilen än i dag, den står här i bokhyllan. Den är en av mina mest värdefulla saker här i hemmet.

Mamma har berättat om en jul när jag var 1,5 år och min bror fick en bil och jag fick en docka. Mamma trodde att jag som tjej skulle tycka om dockan men jag gick fram och knyckte min brors bil hela tiden. Ett år senare fick jag en dockvagn och då uppskattade jag både den och dockan. Dockan hade jag kvar länge, fram tills i somras när ena sonen drog sönder huvudet och jag inte kunde laga den. Men jag lekte nästan aldrig med dockor som barn. Det var lego och bilar. Pappa var mekaniker och hade verkstad och jag var där med honom med mina bilar. När han lackerat en bil och väntade på att den skulle torka så fick min bil ny färg, på samma vis som den riktiga bilen.

Presenter som egentligen inte var presenter, men som jag fick av pappa i verkstaden minns jag också med glädje. Små metallkulor. Jag kommer inte ihåg var de kommer ifrån men har ett svagt minne av kugghjul. Finns det metallkulor i sådana? Eller en grej man kunde snurra på, med en platta med spets under till och längre spets ovanpå. Jag minns dem med glädje.

Enya, som vanligt så uttrycker du dig så tydligt i skrift; så berörande, så nära. Det som berör i din text (i alla fall mig) är när du skriver om din pappa; först står det om alkoholen och du berör hur det påverkade familjen negativt. Och i slutet kommer så några små positiva minnen av din pappa; när du var med i verkstaden.
Att du också har den delen kvar i minnet gör mig glad.

(och jag tror det är parallellen till min egen mamma och hennes uppväxt i en ganska dysfunktionell familj; hon upplevde mycket negativt men har också som vuxen kunnat hålla fast vid de positiva saker som faktiskt fanns där också).
 
Jag har nog aldrig blivit besviken över en julklapp. Just julklappar var inte så speciella, jag fick alltid vad jag ville ha även om det inte var jul. Sa jag att jag ville ha en till häst så fick jag det (från att jag var 8 år då jag fick min första, som jag inte ens hann be om innan jag fick den). Känns som att det var en kompensation för att jag for så illa. Min mamma har sagt det i efterhand också, att hon förstod ju att jag mådde dåligt så hon ville ge mig hästar :banghead:
 
Jag avskydde julen som barn men jag hoppades och drömde alltid om en bullerbyjul. Oavsett vad jag önskade mig så fick jag aldrig det. Det var alltid bråk, skrik, stress, slagen haglade och en evig väntan på julklapparna som ändå var en besvikelse när de väl delades ut sent på kvällen. Någon tomte hade vi inte för min pappa hade blivit skrämd av tomten en gång som liten så något sådant skulle vi inte ha vilket jag tyckte var jättesorgligt. Sedan skulle alltid pappa jobba på natten (han är präst eller var nu är han pensionär) och ofta skulle mamma jobba natt och vi tvingades oftast med på midnattsmässa fast vi var dödströtta och sen upp på julotta dagen efter och man var så trött så man ville spy.

Jag insåg faktiskt först som vuxen när min sambo frågade mig varför jag hade sagt till min mamma att jag önskade mig ett fotbad i julklapp varför jag hade sagt det till henne om jag nu verkligen ville ha ett för det visste jag ju att om jag önskade mig något av henne så skulle jag absolut inte få det. Jag protesterade först men sedan insåg jag att han hade rätt. Jag har aldrig fått något som jag har önskat mig av mina föräldrar. Jag fick självklart inte fotbadet i julklapp av mamma då heller men min älskade sambo mindes det och gav mig exakt det fotbadet jag önskade mig ett halvår senare när jag fyllde år trots att jag inte hade nämnt det mer.

Det kan låta bortskämt att skriva att jag aldrig fick vad jag ville ha och då får det låta så för bortskämd var det minsta jag var men jag var en drömmare och jag hoppades. Jag hade förmodligen inte reagerat så mycket på det om det hade varit lika för alla oss syskon men så var det inte. När någon i efterhand frågade mina syskon vad de hade fått så kunde de läsa innantill på sina önskelistor + en heldel saker till medans jag inte hade fått något alls som stod på min önskelista. Jag minns såväl en jul när jag som trettonåring önskade mig en kassettbandspelare. Det var det enda jag hade önskat mig. När julafton kom så fick min tre år yngre bror den bandspelare jag hade önskat mig och han lyssnade inte ens på musik. När jag rakt ut i min besvikelse frågade varför så fick jag som svar att jag hade ju redan en. Sanningen var den att jag hade hittat en gammal trasig bandspelare i ett uthus som jag hade lyckats laga såpass att den gick att lyssna på hjälpligt. Det gick inte att spola bandet för då hoppade en grej av på baksidan så att jag fick skruva isär den och laga den igen och högtalaren var sprucken på den så det lät inte särskilt bra men de tyckte att den dög åt mig :( Min bror ville inte ens ha bandspelaren som han fick utan den blev stående i flera år oanvänd.

Jag slutade fira jul med min födslofamilj när mina barn var små för jag ville inte att de skulle behöva uppleva samma hemska jular som jag hade fått göra. Vi tre skapade istället en egen jul som vi kunde älska och längta till med en tomte som kom med klappar som de önskade och ville ha. Jag har alltid varit enormt noga med att ge mina barn vad de vill ha inom rimliga gränser. Har det varit något de har önskat som varit fullkomligt omöjligt för mig att uppfylla så har jag sagt det till dem genast och noga förklarat varför deras önskan varit omöjlig för mig att uppfylla så att de har sluppit bli besvikna på julafton.
Min sambo är enormt noga med att jag ska få exakt det jag önskar mig för ännu sitter det kvar i mig att jag får sitta där och titta på de andra när de lyckligt öppnar och ser att det var det de önskade sig medans jag sitter där med någon duk, ett par handdukar och en bok som jag inte ville ha fast jag hade önskat mig en annan. Han är så noga att han idag ringde hem innan han åkte ifrån jobbet och skamset berättade att min julklapp inte hade kommit som den skulle. Företaget hade schabblat till det och först skickat fel färg och sedan hade det blivit något strul så den som de hade lovat skulle kommit i torsdags hade inte kommit än. Han undrade vad jag önskade mig istället och jag sa att den kommer ju sen, jag får den ju bara lite senare och att han inte behövde köpa något istället men han framhärdade så jag fick snabbt komma på något. Behöver jag säga att min sambo är så bäst :love: Likaså är mina barn enormt noga med att jag ska få det jag önskar och jag uppskattar det något så enormt. Det brukar sluta med att jag sitter där på julafton och lipar av glädje över mina underbara barn och sambo som ger mig exakt det jag önskar och behöver ha :laugh: Lika mycket som jag avskydde julen förr älskar jag den nu :love:
 
Jag ær yngst av fyra syskon och så firade vi tillsammans med min goa faster Ingrid som också hade fyra barn så dærfør fick jag många julklappar - fast næstan bara småsaker. Gladast var jag nog då jag var åtta år och fick undulaten Pelle. Han hade turkosblå brøst och var jættetrevlig. Jag grejade mycket med honom och på kvællarna drog jag ner rullgardinerna i vardagsrummet så att han inte skulle krasha før att han inte såg att det var stopp, och læt honom vara flyga fritt medans vi tittade på TV. Katterna var førstås på andra sidan dørren. Han lærde sig prata och till slut kunde han tolv ord. Han fick en fru så småningom men hon blev aldrig tam hur jag æn førsøkte. Sedan har jag læst att dom behøver vara ensam fågel då dom ær unga før att præglas på mænniskor och bli riktigt tama. En fin Stiga snow racer bob var nog næst bæsta julklappen. Ångermanland ær ett riktigt vinterland med snø halva året minst så den åkte jag på tills jag blev stor. På sjuttiotalet var bobarna mycket dyrare æn nu om man man tænker på vad folk tjænade. Och sæmsta julklappen var kanske en brurutig filt. Jag hade sett en luden syntetsmaterial-filt med en hæftig tiger på i Ellos postorderkatalog. Den ville jag ha som øverkast till sængen. Mamma fattade inte riktigt vitsen med att det skulle vara en tiger, hon trodde væl att jag frøs... Och jag som inte gillar brunt! Hon var nog trøtt och stressad då hon gick på stan och ville gøra undan julklappskøpen. Men filten var min och hængde med många år.
 
Känner igen det du beskriver med vår äldsta. Han är 7 år och även i år (ja, vi har tjuvfirat med min halva av släkten redan idag) så öppnade han några paket, men gick sen ifrån och spelade på datorn och några paket var oöppnade. Vi har tolkat det som att han faktiskt inte är så intresserad av paketen; han är inte vansinnigt förtjust i några leksaker egentligen. Han gillar nog mer tanken på dem; när de finns i verkligheten så leker han lite med dem ett fåtal gånger och sen ligger de bara där. Kanske är det lite samma för honom som du beskriver (i alla fall när han var ännu yngre; nu börjar han snappa upp mer "sociala koder"); det finns en massa förväntningar att öppna paket och en massa förväntningar på att bli glad och han vill(e) ägna mer tid åt varje klapp innan han öppnade nästa (öppna paketet, bygga ihop, leka).

Kanske är det samma för honom. :)
Jag hade dock aldrig klarat att gå ifrån paketen oöppnade (hade inte fått heller, så det kan väl vara en del av det också), just för att det var en sådan förväntan på ens reaktion när man öppnade. Jag minns pressen att reagera "rätt" (utan att riktigt veta vad det var som var "rätt"), hålla koll på vem paketet var ifrån och möta blicken från rätt person och tacka och vara glad (hopplöst innan jag själv kunde läsa namnen på paketen, rätt hopplöst även senare eftersom ibland gick lapparna sönder när man öppnade - fast jag öppnade sååååååååå försiktigt, inget rivet papper här inte! - och ibland hade någon "skojat" till det och inte skrivit sitt riktiga namn på paketet utan något slags tomte eller liknande :arghh:), hålla koll på vad alla andra fått i sina paket och visa uppskattning för det, hålla koll på när någon öppnade ett paket från mig (något mamma köpt då, när jag var yngre) och ta emot uppskattningen från dem (var de verkligen glada, ville de verkligen ha det där, mådde de som jag inombords? :cautious:), osv.

Jag blir lite ledsen när jag tänker tillbaka på det där. Det var verkligen jättejobbigt för mig, och jag tog något slags ansvar för att alla skulle vara glada (på jul måste man vara glad!), och hade närmast ångest över om alla andra fått rätt saker i julklapp... Men det var ju inte bara hemskt! Jag minns farmor och farfars otroligt utsmyckade gran, de hade alltid en jättevacker gran som farfar sett ut långt (ibland flera år) i förväg (vi hade skog, inga grantjuvar här jag lovar :D), och klädde den med flaggor och popcorn! Den var jätterolig varje år.

Och när vi var hos mormor minns jag hur mörkt och mysigt hennes vardagsrum var, att jag inte förstod hälften av vad morfar sa (han hade en grooooov dialekt från nånstans på fjället :p) och att jag måste låtsas att sockerbitar med vademecumdroppar var jättegott godis, och kanske mest av allt att där var jag inte minst! På den sidan hade jag yngre kusiner, men på pappas sida var jag sist i min generation.

Så förväntningarna på julklapparna var jättejobbiga tyckte jag, men andra saker med julen var trevliga ibland. :)

Och jag blir väldigt glad av att läsa att ni låter er son dra sig undan om han vill, istället för att pressa honom att vara artig och öppna alla paketen. :love: :up:
 
Jag kan i och för sig förstå känslan av att få just fel FÄRG på t ex en hjälm. Det blir ju lite som att de inte lyssnat/hört vad man sagt riktigt. Att de inte varit uppmärksamma på en sådan sak utan liksom tyckt att det kvittar med färgen (eller valt en färg som de själva tycker är snyggare).

En liten parallell kan jag ha; min farsa köpte i en massa år alltid hem Fanta till mig och brorsan när vi skulle få läsk. Brorsan gillade Fanta en kort period när han gick på lågstadiet, sen var det alltid Cola som var favorit för oss båda (för mig var det Cola hela tiden). Ändå fortsatte farsan komma med Fanta i flera år; långt upp i tonåren. Och vi sa "Men... vi vill ju ha COLA" och han svarade "Va? Ni har ju alltid druckit Fanta!". Nu ser jag det mer som en rolig anekdot, men litegrann blev ju känslan att farsan liksom inte egentligen lyssnade/brydde sig.

*KL delvis* - några skriver om sina önskningar om en häst, en kanin mfl och besvikelsen när man inte fick det. Och du skriver nu också om att om du fått förklaring att något blev så dyrt så hade du förstått. Jag blir förvånad som förälder. Vår grabb har i år sagt att han önskar sig en hundvalp och när vi fick höra det första gången har vi förklarat att vi förstår hans önskan och att vi (främst jag) också skulle tycka det vore roligt med en hund, men att han inte kommer att få det, eftersom vi inte kan ha en hund (pga arbetstider mm). Jag fick själv samma förklaring de åren jag skrev "en häst" överst på önskelistan. Jag fortsatte skriva min önskan, men förstod ju att jag inte skulle få en och varför jag inte kunde få en häst. Jag blir så förvånad att man inte förklarar en sådan sak för sitt barn, redan när önskan kommer upp.
Du sätter fingret precis på rätt punkt, det kändes som om de inte lyssnat på mig. Jag har aldrig tagit upp det med mina föräldrar och nu är det så länge sedan, dessutom är jag övertygad om att de inte gjorde något medvetet för att vara dumma. Detta med hjälmen står lite som en symbol för en mängd saker, som jag skrev. Det där att inte ha "innegrejorna" som gav en känsla av utanförskap.
 
Jag har minnen från mina tonårsjular, när vi flyttat från pappa. De är bra jular, men i en familj med 7 barn och två vuxna och två hundar som det var då (med mammas nya sambo och två barn) så var jag rätt trött på allt. Ljudnivån var hög alltid och småbarn som grät eller bråkade (jag är näst äldst i skaran) och huvudvärken kom lika troget på eftermiddagen varje år.
Jag fick ofta en del jag önskat mig, aldrig dyra julklappar men bra, roliga och praktiska. Jag har aldrig varit bortskämd utan alltid nöjd med vad jag fått. Jul och födelsedagar var trots allt enda gångerna vi fick några presenter och liknande.

Pappa var alkoholist så jularna med honom och mamma minns jag som otroligt dämpade och tysta, han söp mycket sällan på julafton för mamma hade lyckats pränta i honom att det är barnens högtid, men när han gjorde det höll han sig undan från oss (jag misstänker att minnet spelar mig ett litet spratt för vad jag minns är att han sällan var med och att vi skulle vara väldigt lugna och tysta för att inte störa honom =han var full och kunde om han bli störd komma och bråka och slå på mamma).

Jag minns ett år när jag fick Lego. Det var en av mina favoritleksaker, böcker och bilar var de andra två. Men mer minns jag inte, minns faktiskt inte mycket positivt från åren då pappa levde.

Men jag minns när jag fyllde 8 år och vaknade på morgonen och fick en radiostyrd mini cooper. Den kunde backa och snurra runt och stegra. Gud vad jag älskade den bile och alltid lekte med den. Och jag grät fruktansvärt mycket när den faktiskt gick sönder till slut. Den där bilen har varit det allra bästa jag någonsin fått i presentväg i mitt liv och jag minns än i dag hur förkrossande det var när mamma ville slänga bilen när den gått sönder. Motorn i den slutade funka. Jag har kvar bilen än i dag, den står här i bokhyllan. Den är en av mina mest värdefulla saker här i hemmet.

Mamma har berättat om en jul när jag var 1,5 år och min bror fick en bil och jag fick en docka. Mamma trodde att jag som tjej skulle tycka om dockan men jag gick fram och knyckte min brors bil hela tiden. Ett år senare fick jag en dockvagn och då uppskattade jag både den och dockan. Dockan hade jag kvar länge, fram tills i somras när ena sonen drog sönder huvudet och jag inte kunde laga den. Men jag lekte nästan aldrig med dockor som barn. Det var lego och bilar. Pappa var mekaniker och hade verkstad och jag var där med honom med mina bilar. När han lackerat en bil och väntade på att den skulle torka så fick min bil ny färg, på samma vis som den riktiga bilen.

Presenter som egentligen inte var presenter, men som jag fick av pappa i verkstaden minns jag också med glädje. Små metallkulor. Jag kommer inte ihåg var de kommer ifrån men har ett svagt minne av kugghjul. Finns det metallkulor i sådana? Eller en grej man kunde snurra på, med en platta med spets under till och längre spets ovanpå. Jag minns dem med glädje.

Kullager? Låter lite som kugghjul... :)

49_dcd077f2.jpg



Jag har nog aldrig blivit besviken över en julklapp. Just julklappar var inte så speciella, jag fick alltid vad jag ville ha även om det inte var jul. Sa jag att jag ville ha en till häst så fick jag det (från att jag var 8 år då jag fick min första, som jag inte ens hann be om innan jag fick den). Känns som att det var en kompensation för att jag for så illa. Min mamma har sagt det i efterhand också, att hon förstod ju att jag mådde dåligt så hon ville ge mig hästar :banghead:

Men... Trodde hon att presenterna hjälpte då?! :(

Jag avskydde julen som barn men jag hoppades och drömde alltid om en bullerbyjul. Oavsett vad jag önskade mig så fick jag aldrig det. Det var alltid bråk, skrik, stress, slagen haglade och en evig väntan på julklapparna som ändå var en besvikelse när de väl delades ut sent på kvällen. Någon tomte hade vi inte för min pappa hade blivit skrämd av tomten en gång som liten så något sådant skulle vi inte ha vilket jag tyckte var jättesorgligt. Sedan skulle alltid pappa jobba på natten (han är präst eller var nu är han pensionär) och ofta skulle mamma jobba natt och vi tvingades oftast med på midnattsmässa fast vi var dödströtta och sen upp på julotta dagen efter och man var så trött så man ville spy.

Jag insåg faktiskt först som vuxen när min sambo frågade mig varför jag hade sagt till min mamma att jag önskade mig ett fotbad i julklapp varför jag hade sagt det till henne om jag nu verkligen ville ha ett för det visste jag ju att om jag önskade mig något av henne så skulle jag absolut inte få det. Jag protesterade först men sedan insåg jag att han hade rätt. Jag har aldrig fått något som jag har önskat mig av mina föräldrar. Jag fick självklart inte fotbadet i julklapp av mamma då heller men min älskade sambo mindes det och gav mig exakt det fotbadet jag önskade mig ett halvår senare när jag fyllde år trots att jag inte hade nämnt det mer.

Det kan låta bortskämt att skriva att jag aldrig fick vad jag ville ha och då får det låta så för bortskämd var det minsta jag var men jag var en drömmare och jag hoppades. Jag hade förmodligen inte reagerat så mycket på det om det hade varit lika för alla oss syskon men så var det inte. När någon i efterhand frågade mina syskon vad de hade fått så kunde de läsa innantill på sina önskelistor + en heldel saker till medans jag inte hade fått något alls som stod på min önskelista. Jag minns såväl en jul när jag som trettonåring önskade mig en kassettbandspelare. Det var det enda jag hade önskat mig. När julafton kom så fick min tre år yngre bror den bandspelare jag hade önskat mig och han lyssnade inte ens på musik. När jag rakt ut i min besvikelse frågade varför så fick jag som svar att jag hade ju redan en. Sanningen var den att jag hade hittat en gammal trasig bandspelare i ett uthus som jag hade lyckats laga såpass att den gick att lyssna på hjälpligt. Det gick inte att spola bandet för då hoppade en grej av på baksidan så att jag fick skruva isär den och laga den igen och högtalaren var sprucken på den så det lät inte särskilt bra men de tyckte att den dög åt mig :( Min bror ville inte ens ha bandspelaren som han fick utan den blev stående i flera år oanvänd.

Jag slutade fira jul med min födslofamilj när mina barn var små för jag ville inte att de skulle behöva uppleva samma hemska jular som jag hade fått göra. Vi tre skapade istället en egen jul som vi kunde älska och längta till med en tomte som kom med klappar som de önskade och ville ha. Jag har alltid varit enormt noga med att ge mina barn vad de vill ha inom rimliga gränser. Har det varit något de har önskat som varit fullkomligt omöjligt för mig att uppfylla så har jag sagt det till dem genast och noga förklarat varför deras önskan varit omöjlig för mig att uppfylla så att de har sluppit bli besvikna på julafton.
Min sambo är enormt noga med att jag ska få exakt det jag önskar mig för ännu sitter det kvar i mig att jag får sitta där och titta på de andra när de lyckligt öppnar och ser att det var det de önskade sig medans jag sitter där med någon duk, ett par handdukar och en bok som jag inte ville ha fast jag hade önskat mig en annan. Han är så noga att han idag ringde hem innan han åkte ifrån jobbet och skamset berättade att min julklapp inte hade kommit som den skulle. Företaget hade schabblat till det och först skickat fel färg och sedan hade det blivit något strul så den som de hade lovat skulle kommit i torsdags hade inte kommit än. Han undrade vad jag önskade mig istället och jag sa att den kommer ju sen, jag får den ju bara lite senare och att han inte behövde köpa något istället men han framhärdade så jag fick snabbt komma på något. Behöver jag säga att min sambo är så bäst :love: Likaså är mina barn enormt noga med att jag ska få det jag önskar och jag uppskattar det något så enormt. Det brukar sluta med att jag sitter där på julafton och lipar av glädje över mina underbara barn och sambo som ger mig exakt det jag önskar och behöver ha :laugh: Lika mycket som jag avskydde julen förr älskar jag den nu :love:

Vad bra att ni kunnat bygga en egen underbar jul själva! :)
Men om du inte har något emot att jag undrar (i så fall så strunta bara i frågan), dina syskon då? Var de en del av det jobbiga? Jag fattar att de blev behandlade annorlunda av någon anledning, men var de själva en del av det också?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp