Sv: Diffust, inte hälta men...
Absolut ska de få chansen, det var jättehärligt att se henne hältfri med beslagen på kliniken. Sedan får man ju som vanligt utvärdera - vad blev det av åtgärden?
Jag har också häst för att rida, och jag tror få hästar fungerar när de går och har ont. I naturen (för tusen år sedan) hade ju de sjuka hästarna dött snabbt och smärtfyllt då de blivit lätta byten för rovdjur. Nu kan vi hästägare i stället ta vårt ansvar och ta bort hästar som inte fungerar p g a smärta. Det är inte roligt att "leka Gud", men det är en del av ansvaret som djurägare.
När jag märker att mitt djur blir förändrat till det sämre (personligheten) då blir jag ledsen, och vet att det är något som är fel. Då försöker jag åtgärda det. Kan jag inte åtgärda det finns det för mig inget alternativ. Då får de somna in.
Jag vet ett par i ytliga bekantskapskretesen som samlar på trasiga djur, och det enda djuret haltare och lyttare än det andra staplar omkring. Det jublas de dagar som är bra dagar "åh, så pigg han ser ut idag" (då är djuret normalfungerande) och resterande dagar (många!) är det bara en liten skärva av en varelse som haltar mellan mat och vatten och har ont, ont, ont. Det känns för djävligt rent ut sagt, att se detta. Och personerna i fråga tycker att de är SÅ underbara djurmänniskor som inte har hjärta att ta bort sina djur. Det är säkert ingen ond tanke bakom, men det blir i slutänden en ond handling.
Djurets livskvalité får gå före min. För mig innebär det både ekonomi (vad djuret behöver får djuret) och känslomässigt. Det innebär för mig/oss att när djuret lider får jag/vi sätta våra känslor åt sidan och göra det vi måste, ta det ansvar vi tagit på oss. När det väl är gjort - då får jag gråta i kudden, förbanna världen, tröstäta och slicka mina sår. För det är en del av det - till större delen - underbara djurägandet som vi får vara del av.
Absolut ska de få chansen, det var jättehärligt att se henne hältfri med beslagen på kliniken. Sedan får man ju som vanligt utvärdera - vad blev det av åtgärden?
Jag har också häst för att rida, och jag tror få hästar fungerar när de går och har ont. I naturen (för tusen år sedan) hade ju de sjuka hästarna dött snabbt och smärtfyllt då de blivit lätta byten för rovdjur. Nu kan vi hästägare i stället ta vårt ansvar och ta bort hästar som inte fungerar p g a smärta. Det är inte roligt att "leka Gud", men det är en del av ansvaret som djurägare.
När jag märker att mitt djur blir förändrat till det sämre (personligheten) då blir jag ledsen, och vet att det är något som är fel. Då försöker jag åtgärda det. Kan jag inte åtgärda det finns det för mig inget alternativ. Då får de somna in.
Jag vet ett par i ytliga bekantskapskretesen som samlar på trasiga djur, och det enda djuret haltare och lyttare än det andra staplar omkring. Det jublas de dagar som är bra dagar "åh, så pigg han ser ut idag" (då är djuret normalfungerande) och resterande dagar (många!) är det bara en liten skärva av en varelse som haltar mellan mat och vatten och har ont, ont, ont. Det känns för djävligt rent ut sagt, att se detta. Och personerna i fråga tycker att de är SÅ underbara djurmänniskor som inte har hjärta att ta bort sina djur. Det är säkert ingen ond tanke bakom, men det blir i slutänden en ond handling.
Djurets livskvalité får gå före min. För mig innebär det både ekonomi (vad djuret behöver får djuret) och känslomässigt. Det innebär för mig/oss att när djuret lider får jag/vi sätta våra känslor åt sidan och göra det vi måste, ta det ansvar vi tagit på oss. När det väl är gjort - då får jag gråta i kudden, förbanna världen, tröstäta och slicka mina sår. För det är en del av det - till större delen - underbara djurägandet som vi får vara del av.