Red_Chili
Trådstartare
När Wahidah var 9 månader gammal fick hon en sträckning i ett bakben. En sträckning som efter mycket om och men verkade ha blivit bra. Ingen, varken veterinärer, utställningsdomare, uppfödare eller annat "kunnigt folk" såg något annat än en fin saluki när de tittade på henne. Åtminstone var det aldrig någon som sa något annat till mig.
(Wahidah på kapplöpningsbanan)
Hon har tävlat lure coursing med bra resultat, charmat folk på kapplöpningsbanan, vunnit sin klass och blivit bästa brukstik på årets absolut största, svenska, salukiutställning. Hon har tränat agility, rallylydnad, lydnad och alltid haft ett hysteriskt högt tempo när hon varit lös, framförallt när hon lekt med vänner. Trots det har jag alltid kallat henne för "min lilla fuling" och samtidigt misstänkt att något inte varit riktigt som det ska vara. Varför? Ja, hon var helt enkelt väldigt olik sin mor, min älskade tant Zala. Zala som dansade fram, aldrig någonsin blev trött, hade en fantastisk hållning och underbar exteriör hela livet. Wahidah hade aldrig samma steg och blev lättare trött. Visst var hon bättre än många andra hundar, men hon var inte som Zala.
(Wahidah vinner bruksklassen på stor utställning. Här ser man hur hon tappar ryggen och får "mer bakben" när hon blir uppställd)
Så gav vi oss av en förmiddag i november för att leka med en salukivän. Kanske slarvade jag med uppvärmningen. Kanske hade hennes kropp helt enkelt fått nog. Wahidah ville inte riktigt leka som vanligt och på kvällen haltade hon igen, för första gången på flera år, men på samma bakben som när hon var unghund.
Försiktig igångsättning och ingen lek med andra hundar förrän i januari ledde ingenstans. Efter leken med andra hundarna var hältan tillbaka. 2-3 stela steg ibland efter att hon sovit en längre stund. Inget annat syntes för mig och vi tog det lugnt igen. Tog det lugnt och försökte att sakta men säkert öka mängden motion. Några veckor senare haltade hon igen.
Jag såg då till att höra av mig till en vän, vars hund varit jättetrasig i musklerna men som med hjälp av en underbart bra fysioterapeut blivit bra igen. Hon har gått från att knappt kunna röra sig till att bli BIR på vinthundsutsällning och få orden "sunda rörelser" i kritiklappen. det var ingen tvekan om saken. Jag och Wahidah skulle till samma fysioterapeut.
Vi bokade in en tid där och kvällarna innan satt jag mest hemma och grät, övertygad om att jag nu skulle få bekräftat att allt var fel på min hund. Och jag hade rätt.
Någon timmes besök hos fysioterapeuten, där alla muskler, muskelfästen och rörelserna kollats från alla håll och kanter resulterade i följande ord:
"Diagnos
Primärt: gammal muskelruptur i VB gluteusmuskulatur (förtvinad, svullen och inflammerad) och artros i vänster knäled med kraftig ytlig pålagring medialt (insida).
Sekundärt: gravt förtvinad lårmuskulatur VB (2cm mindre i omkrets jämf. med HB). Bäckenrotation 1cm åt höger. Multipla sekundära symtom i form av överansträngd, förkortad muskulatur och svullnader och inflammationer i muskulatur och senfästen."
Ja. Jag grät hos fysioterapeuten. Jag grät på vägen hem. Jag grät dagen efter. Allt jag hade sett hos Wahidah hade funnits där, bara det att jag inte hade förstått varför det fanns där. Den gamla skadan, ja den hade aldrig läkt... Wahidah är en hund som aldrig visat att något gör ont om hon inte absolut måste. Hon kan slå kullerbyttor på träningarna, klämmas igenom av veterinärer osv utan att säga ett pip. Hos fysioterapeuten, som visste exakt var hon skulle trycka, så skrek Wahidah rakt ut och högg i luften...
Samma kväll började Wahidah gå på smärtstillande igen och dagen efter fotograferade jag och en vän henne ordentligt. Efter besöket blev det 4st 30min långa promenader varje dag och en vecka senare var vi hos fysioterapeuten igen.
(Wahidah självuppställd.)
Andra besöket bestod av lite olika behandlingar och därefter fick jag ett schema för hur jag skulle stretcha henne, samt noggrann genomgång av hur jag faktiskt skulle göra. För det är svårt att stretcha rätt! En timmes promenad varje dag skulle följas av stretching som tog närmare 20 minuter och så blev vår vardag i två veckors tid, med ett till besök hos fysioterapeuten där mitt i allting. Dessutom fick jag en benstabiliseringsövning att göra för vänster bakben varje morgon och kväll.
I torsdags var det dags för fjärde besöket. Då var det exakt 10 veckor(!) sen Wahidah senast sprang lös och hon har betett sig såhär en hel del under promenaderna: http://www.youtube.com/watch?v=W3a4Zx9bPvo Hej överskottsenergi...
Svullnaden i knät var borta. Leden var mycket stabilare än innan. Bakbenen gick att sträcka 75 och 80% av maximala rörelseförmågan åt sämsta hållet (jämfört med ca 20% efter en vecka på smärtstillande..). Totalt sett hade hon väldigt jämn rörelseförmåga i hela kroppen, något man verkligen inte hade kunnat säga om henne för någon vecka sedan.
Vad jag hade sett hos henne tidigare?
Nu, nu är allt det borta. Hon är avslappnad i bicepsmusklerna och står bredare med frambenen. Hon har slutat släpa bakbenen. Hon rör sig med spänst i steget och har en mer vägvinnande, avslappad och vacker trav än vad hon någonsin haft. Igår, ja då märkte jag att hon utan någon träning börjat ha en bättre position vid lydnadsträningen och har lättare att hänga med i svängarna. Dessutom har hon helt slutat tappa ryggen när jag ställer upp henne.
(Bild från nu i lördags. Lady_A fotograferade efter att jag slängt min kamera på henne
)
Och nu, nu äntligen får hon springa igen, för första gången på lite mer än 10 veckor!
Inte med andra hundar, inte riskera att triggas igång att springa mer än hon orkar, utan bara så att jag knäpper loss kopplet och ser vad som händer.
I förmiddags såg det ut såhär. Äntligen!
Vi har utan tvekan fått en nystart i livet. Samtidigt som jag insett hur otroligt svårt det kan vara med hundhälsa ändå, fått en påminnelse om att man ska lita på magkänslan och upptäckt hur jobbiga hundar kan vara ibland... Tryckte man 1-2 cm från muskelfästet hos fysioterapeuten första gången så visade Waha ingenting. Tryckte man precis rätt däremot, då kom hugget i luften. Det ska till en riktigt duktig person för att hitta rätt ibland...
(Wahidah på kapplöpningsbanan)
Hon har tävlat lure coursing med bra resultat, charmat folk på kapplöpningsbanan, vunnit sin klass och blivit bästa brukstik på årets absolut största, svenska, salukiutställning. Hon har tränat agility, rallylydnad, lydnad och alltid haft ett hysteriskt högt tempo när hon varit lös, framförallt när hon lekt med vänner. Trots det har jag alltid kallat henne för "min lilla fuling" och samtidigt misstänkt att något inte varit riktigt som det ska vara. Varför? Ja, hon var helt enkelt väldigt olik sin mor, min älskade tant Zala. Zala som dansade fram, aldrig någonsin blev trött, hade en fantastisk hållning och underbar exteriör hela livet. Wahidah hade aldrig samma steg och blev lättare trött. Visst var hon bättre än många andra hundar, men hon var inte som Zala.
(Wahidah vinner bruksklassen på stor utställning. Här ser man hur hon tappar ryggen och får "mer bakben" när hon blir uppställd)
Så gav vi oss av en förmiddag i november för att leka med en salukivän. Kanske slarvade jag med uppvärmningen. Kanske hade hennes kropp helt enkelt fått nog. Wahidah ville inte riktigt leka som vanligt och på kvällen haltade hon igen, för första gången på flera år, men på samma bakben som när hon var unghund.
Försiktig igångsättning och ingen lek med andra hundar förrän i januari ledde ingenstans. Efter leken med andra hundarna var hältan tillbaka. 2-3 stela steg ibland efter att hon sovit en längre stund. Inget annat syntes för mig och vi tog det lugnt igen. Tog det lugnt och försökte att sakta men säkert öka mängden motion. Några veckor senare haltade hon igen.
Jag såg då till att höra av mig till en vän, vars hund varit jättetrasig i musklerna men som med hjälp av en underbart bra fysioterapeut blivit bra igen. Hon har gått från att knappt kunna röra sig till att bli BIR på vinthundsutsällning och få orden "sunda rörelser" i kritiklappen. det var ingen tvekan om saken. Jag och Wahidah skulle till samma fysioterapeut.
Vi bokade in en tid där och kvällarna innan satt jag mest hemma och grät, övertygad om att jag nu skulle få bekräftat att allt var fel på min hund. Och jag hade rätt.
Någon timmes besök hos fysioterapeuten, där alla muskler, muskelfästen och rörelserna kollats från alla håll och kanter resulterade i följande ord:
"Diagnos
Primärt: gammal muskelruptur i VB gluteusmuskulatur (förtvinad, svullen och inflammerad) och artros i vänster knäled med kraftig ytlig pålagring medialt (insida).
Sekundärt: gravt förtvinad lårmuskulatur VB (2cm mindre i omkrets jämf. med HB). Bäckenrotation 1cm åt höger. Multipla sekundära symtom i form av överansträngd, förkortad muskulatur och svullnader och inflammationer i muskulatur och senfästen."
Ja. Jag grät hos fysioterapeuten. Jag grät på vägen hem. Jag grät dagen efter. Allt jag hade sett hos Wahidah hade funnits där, bara det att jag inte hade förstått varför det fanns där. Den gamla skadan, ja den hade aldrig läkt... Wahidah är en hund som aldrig visat att något gör ont om hon inte absolut måste. Hon kan slå kullerbyttor på träningarna, klämmas igenom av veterinärer osv utan att säga ett pip. Hos fysioterapeuten, som visste exakt var hon skulle trycka, så skrek Wahidah rakt ut och högg i luften...
Samma kväll började Wahidah gå på smärtstillande igen och dagen efter fotograferade jag och en vän henne ordentligt. Efter besöket blev det 4st 30min långa promenader varje dag och en vecka senare var vi hos fysioterapeuten igen.
(Wahidah självuppställd.)
Andra besöket bestod av lite olika behandlingar och därefter fick jag ett schema för hur jag skulle stretcha henne, samt noggrann genomgång av hur jag faktiskt skulle göra. För det är svårt att stretcha rätt! En timmes promenad varje dag skulle följas av stretching som tog närmare 20 minuter och så blev vår vardag i två veckors tid, med ett till besök hos fysioterapeuten där mitt i allting. Dessutom fick jag en benstabiliseringsövning att göra för vänster bakben varje morgon och kväll.
I torsdags var det dags för fjärde besöket. Då var det exakt 10 veckor(!) sen Wahidah senast sprang lös och hon har betett sig såhär en hel del under promenaderna: http://www.youtube.com/watch?v=W3a4Zx9bPvo Hej överskottsenergi...
Svullnaden i knät var borta. Leden var mycket stabilare än innan. Bakbenen gick att sträcka 75 och 80% av maximala rörelseförmågan åt sämsta hållet (jämfört med ca 20% efter en vecka på smärtstillande..). Totalt sett hade hon väldigt jämn rörelseförmåga i hela kroppen, något man verkligen inte hade kunnat säga om henne för någon vecka sedan.
Vad jag hade sett hos henne tidigare?
- Trång mellan frambenen och spända bicepsmuskler.
- Tappade ryggen och fick mer vinklar bak när man ställde upp henne, tex på utställning.
- Släpade baktassarna lite ibland när hon travade.
- Inget stort steg från sidan sett och gick helst i skritt, passgång eller galopp under promenaderna.
- Vinglade iväg åt vänster vid lydnadsträning, satte sig ofta lite snett och hade svårt att hänga med i vändningarna.
- Tog sällan i rejält när hon sprang. Mer uthållig än de flesta, men också ganska långsam för att vara saluki, med mina ögon mätt.
Nu, nu är allt det borta. Hon är avslappnad i bicepsmusklerna och står bredare med frambenen. Hon har slutat släpa bakbenen. Hon rör sig med spänst i steget och har en mer vägvinnande, avslappad och vacker trav än vad hon någonsin haft. Igår, ja då märkte jag att hon utan någon träning börjat ha en bättre position vid lydnadsträningen och har lättare att hänga med i svängarna. Dessutom har hon helt slutat tappa ryggen när jag ställer upp henne.
(Bild från nu i lördags. Lady_A fotograferade efter att jag slängt min kamera på henne
)Och nu, nu äntligen får hon springa igen, för första gången på lite mer än 10 veckor!
Inte med andra hundar, inte riskera att triggas igång att springa mer än hon orkar, utan bara så att jag knäpper loss kopplet och ser vad som händer.I förmiddags såg det ut såhär. Äntligen!
Vi har utan tvekan fått en nystart i livet. Samtidigt som jag insett hur otroligt svårt det kan vara med hundhälsa ändå, fått en påminnelse om att man ska lita på magkänslan och upptäckt hur jobbiga hundar kan vara ibland... Tryckte man 1-2 cm från muskelfästet hos fysioterapeuten första gången så visade Waha ingenting. Tryckte man precis rätt däremot, då kom hugget i luften. Det ska till en riktigt duktig person för att hitta rätt ibland...
Senast ändrad:
