Oj, jag har precis motsatta erfarenheten både från att vara medryttare och att ha medryttare. Nu har min häst förvisso stått på en väldigt fin anläggning och medryttare får både träna och tävla, men de är fullt villiga att betala en slant för det. Kanske inte vad det kostar, men då är det ju också jag som har full kontroll över hästen. De tar också lite mer än hälften av hästens vilodagar/lugna dagar och jag kan alltid lita på att hästen blir omhändertagen även om det händer att ridningen uteblir vid sjukdom. Samma när jag var medryttare, även om hästen då stod i ett ministall två mil från civilisationen - jag betalade och uteblev en gång på tre år när jag var ordentligt sjuk och ägaren sa ok.Jag har haft medryttare under alla år nästan som hästägare.. Men tröttnade förra året på att de flesta bara ska ha och ha men vill inte ett skit.
De annonserar om medryttarhäst.. de ska gå buss gärna 2 meter från dörren till stallet... de skall finnas ridhus paddock och superridvägar toa dusch och värme osv.
Hästen skall vara supervälutbildad och man ska både få träna och tävla och utvecklas.. För detta vill man dessutom inte betala 1 kr ens för.
När jag själv ville träna gick de inte för medryttaren hade ridit ett superhårt pass dagen innan.
Så de vart mest jag som fick ta de lugnt och åka ut på mina dagar på hästens vilodag.. för medryttare ville inte bara åka ut och mocka utan de vill rida de dagar de har.
Dessutom kunde man få ett SMS kl 18 på kvällen om att de hade lite ont i huvudet eller inte hinner åka ut så man fick slänga sig i bilen och åka ut iaf.
Så jag satte mig och funderade.. ska jag behöva vara medryttare åt min egna häst??? Nä... så jag sa upp medryttaren och numera får min häst helt enkelt stå de dagar jag inte hinner rida. vilket är 2 dagar i veckan
Flyttade ut på lösdrift= behöver inte åka ut de dagar hon vilar och ångrar inte en sekund,
Gravid är man ju inte flera år.. så vad gör de om hästen få vila lite när du inte orkar rida mot slutet? Även efter förlossningen kommer du framöver de närmsta åren inte kunna rida fullt ut iaf.
Så ställ in dig på att låta hästen gå i halvfart så länge du inte har en man som är snäll och tar barnet varje dag så du kan åk a och rida. Alt hänger med till stallet.
Med nästan alla mina vänner som har häst och fått barn har anpassat hästeriet efter barnen, mkt paddockridning där barnet sover i vagn utanför har de blivit för dom första året.
Ett stall med barnpassning kanske är nått att starta?=)
Så mitt tips är att skaffa INTE medryttare du kommer ångra dig be någon i stallet mockar och fixa mat ist så fixar du mat och mockar åt dom när du väl åker ut. Eller betalar en slant.
TS: Jag skulle säga att man vänjer sig vid att lätta på kontrollen om man bara hittar en vettig medryttare. Jag har varit svartsjuk av mig och nästan aldrig lånat ut hästen av rädsla för att min lilla älskling skulle bli felbehandlad, men sedan hamnade jag plötsligt i en situation där medryttare 3-4 dagar i veckan var det enda rimliga om jag skulle ha kvar hästen. Medryttaren skaffade jag genom kontakter, och efter första veckornas ångest började jag kunna släppa taget på medryttarens dagar. Jag har långsamt lärt mig att det inte är en katastrof om hästen rids i ridhus en dag för mycket, galopperas tjugo meter på ett underlag som jag egentligen tycker är för hårt en gång varannan månad, fryser lite i hagen en dag eller får bara ett kilo hö till kvällsmat en gång vart tredje år. Kort sagt, jag har lugnat ned mig och insett att även jag gör fel ibland och att det är svårt att få till det perfekta hästlivet.
Så jag tror att det är en fråga om att vänja sig och släppa över ansvaret på medryttaren. Nyckeln till det är förstås att hitta någon man litar på (kontakter!) och känna att man faktiskt inte behöver åka dit och kolla om kvällspåsarna är packade på rätt sätt. Och skulle oturen vara framme och hästen skadar sig så pass allvarligt att jag blir en drake så tar jag det då, det är ju som sagt väldigt sällan något direkt ryttarorsakat händer akut.
