Det här med medryttare...

[Vira]

Jag har haft medryttare under alla år nästan som hästägare.. Men tröttnade förra året på att de flesta bara ska ha och ha men vill inte ett skit.

De annonserar om medryttarhäst.. de ska gå buss gärna 2 meter från dörren till stallet... de skall finnas ridhus paddock och superridvägar toa dusch och värme osv.
Hästen skall vara supervälutbildad och man ska både få träna och tävla och utvecklas.. För detta vill man dessutom inte betala 1 kr ens för.

När jag själv ville träna gick de inte för medryttaren hade ridit ett superhårt pass dagen innan.
Så de vart mest jag som fick ta de lugnt och åka ut på mina dagar på hästens vilodag.. för medryttare ville inte bara åka ut och mocka utan de vill rida de dagar de har.
Dessutom kunde man få ett SMS kl 18 på kvällen om att de hade lite ont i huvudet eller inte hinner åka ut så man fick slänga sig i bilen och åka ut iaf.


Så jag satte mig och funderade.. ska jag behöva vara medryttare åt min egna häst??? Nä... så jag sa upp medryttaren och numera får min häst helt enkelt stå de dagar jag inte hinner rida. vilket är 2 dagar i veckan


Flyttade ut på lösdrift= behöver inte åka ut de dagar hon vilar och ångrar inte en sekund,

Gravid är man ju inte flera år.. så vad gör de om hästen få vila lite när du inte orkar rida mot slutet? Även efter förlossningen kommer du framöver de närmsta åren inte kunna rida fullt ut iaf.
Så ställ in dig på att låta hästen gå i halvfart så länge du inte har en man som är snäll och tar barnet varje dag så du kan åk a och rida. Alt hänger med till stallet.

Med nästan alla mina vänner som har häst och fått barn har anpassat hästeriet efter barnen, mkt paddockridning där barnet sover i vagn utanför har de blivit för dom första året.
Ett stall med barnpassning kanske är nått att starta?=)


Så mitt tips är att skaffa INTE medryttare du kommer ångra dig be någon i stallet mockar och fixa mat ist så fixar du mat och mockar åt dom när du väl åker ut. Eller betalar en slant.

Oj, jag har precis motsatta erfarenheten både från att vara medryttare och att ha medryttare. Nu har min häst förvisso stått på en väldigt fin anläggning och medryttare får både träna och tävla, men de är fullt villiga att betala en slant för det. Kanske inte vad det kostar, men då är det ju också jag som har full kontroll över hästen. De tar också lite mer än hälften av hästens vilodagar/lugna dagar och jag kan alltid lita på att hästen blir omhändertagen även om det händer att ridningen uteblir vid sjukdom. Samma när jag var medryttare, även om hästen då stod i ett ministall två mil från civilisationen - jag betalade och uteblev en gång på tre år när jag var ordentligt sjuk och ägaren sa ok.

TS: Jag skulle säga att man vänjer sig vid att lätta på kontrollen om man bara hittar en vettig medryttare. Jag har varit svartsjuk av mig och nästan aldrig lånat ut hästen av rädsla för att min lilla älskling skulle bli felbehandlad, men sedan hamnade jag plötsligt i en situation där medryttare 3-4 dagar i veckan var det enda rimliga om jag skulle ha kvar hästen. Medryttaren skaffade jag genom kontakter, och efter första veckornas ångest började jag kunna släppa taget på medryttarens dagar. Jag har långsamt lärt mig att det inte är en katastrof om hästen rids i ridhus en dag för mycket, galopperas tjugo meter på ett underlag som jag egentligen tycker är för hårt en gång varannan månad, fryser lite i hagen en dag eller får bara ett kilo hö till kvällsmat en gång vart tredje år. Kort sagt, jag har lugnat ned mig och insett att även jag gör fel ibland och att det är svårt att få till det perfekta hästlivet.

Så jag tror att det är en fråga om att vänja sig och släppa över ansvaret på medryttaren. Nyckeln till det är förstås att hitta någon man litar på (kontakter!) och känna att man faktiskt inte behöver åka dit och kolla om kvällspåsarna är packade på rätt sätt. Och skulle oturen vara framme och hästen skadar sig så pass allvarligt att jag blir en drake så tar jag det då, det är ju som sagt väldigt sällan något direkt ryttarorsakat händer akut.

 

[Yrja]

Jag tror att det blir vad man gör det till. Man måste våga säga nej till de man inte vill ha och vänta på rätt person, man måste våga vara ärlig med sina krav och med hur hästen är, man måste kunna sätta gränser och tala om vad man faktiskt vill ha ut av sin medryttare och man måste kommunicera.

Personligen tar jag knappt nåt betalt (egentligen inte alls just nu) utan värdesätter att få rätt person till hästen istället. Jag behöver inte hjälp med hans omkostnader utan med att motionera honom. Jag ställer mkt krav, erbjuder inte speciellt mkt, tar inget betalt för den hjälpen jag får och betalar inte heller för den. Det hela bygger på förtroende och intresse.

 

[Lazio]

Åh vad svårt det är. Jag har alltid sagt att "jag skulle aldrig vilja ha medryttare! ingen annan får rida mina hästar" jättelöjligt, jag vet! Men man är ju bara så rädd om sina älsklingar.
Dom senaste två åren har jag däremot haft medryttare till mina ena häst då man inte kan rida ut själv på honon. Så jag har alltså ridit ut tillsammans med medryattren, vilket har lugnat mina nerver.

Men nu är det så att jag är gravid och alla andra hästmänniskor säger, skaffa medryttare! "Det hjälper jättemycket, typ 2 dagar i veckan iaf". Och visst, det hade nog vart jättebra.. MEN jag är livrädd att släppa iväg någon ensam på någon av hästarna. Inte för att jag tror att "ingen annan än jag klarar av dom" utan för OM det skulle hända något, hästen skadar sig typ. Så skulle jag.... förvandlas till ett monster tror jag. Eller alltså, hur gör man?? Självklart tror jag inte någon skulle skada mina hästar med flit, men OM något skulle hända skulle jag lätt lägga skulden på mig och säkerligen uppträda väldigt oprofessionellt mot medryttaren..
Och ja, jag är lite av ett kontrollfreak.
Är det någon annan som haft sådana här tankar ? Hur gjorde ni?

Jag var likadan som du innan jag blev gravid. Jag har ridit in min häst själv och det är bara jag och nån gång nån av mina kompisar som har ridit på henne under hela hennes liv. Hon var skitsvår att rida in och är fortfarande speciell att rida. När jag sen blev gravid funkade det inte att inte ha nån hjälp. Jag fick tips av en kompis att hennes kompis ville ha en häst att rida, inget avancerat utan mest rida lite dressyr och ut i skogen. Jag pratade med henne och hon testade att rida. Nu sköter och rider hon min häst tre ggr i veckan och har gjort sen jag var i v 32 (nu är sonen snart 10 v) och det är guld värt. Hon är en så himla gullig tjej, pålitlig och noggrann och min häst gillar henne.

Så jag råder dig till att leta i bekantskapskretsen, inte försöka hitta nån på annons för dessa är ofta oseriösa.