Det här med könsmognad

[niardasp]

Hur ser era erfarenheter ut vad gäller könsmognad hos framför allt hanhundar? Vid vilken ålder kan de anses vuxna, när drar könsdriften igång på riktigt och hur mycket testosteron flödar egentligen?

Svår fråga såklart, och säkert väldigt individuellt. Anledningen till att jag undrar är för att jag har en hane som blir 2 år i juli, och som ganska nyligen börjat tjafsa och leta bråk med den andra hanen hemma (6,5 år). Den yngre har plötsligt väldigt kort stubin och flyger på den äldre så fort den äldre säger åt honom att backa undan. Den äldre har stor integritet och vill inte gärna ha den yngre nära i onödan, och den yngre har alltid lyssnat på tillsägelserna utan problem. Med tiden har han ju också lärt sig i vilka situationer han kan vara nära, och i vilka situationer han ska hålla mer avstånd. Den senaste månaden är det dock som att han skiter i detta och istället för att gå undan så flyger han på den äldre. Den äldre är en mer försiktig typ och jag märker hur han inte alls trivs med detta.

Han har också under samma tidsperiod blivit mer nosig och även intresserad av tikar, vilket han aldrig varit förut. Tvärtom, jag har alltid sagt att han knappt verkar veta om att han är hane. Lyfter sällan på benet och tömmer blåsan när man kommer ut istället för att småskvätta.

Han är nyligen utredd hos veterinär för hosta, så han är ordentligt genomgången och frisk. Så jag tror inte att det är något konstigt där. Vi tränar agility och han har nyligen blivit godkänd på lämplighetstest för att bli vårdhund, så han är pigg, glad och mentalt stabil annars.

Kan det vara så enkelt att det är nåt testosteron-race på gång i kroppen? Hur förhåller man sig till det? Jag försöker ju undvika de situationer då de flyger ihop och i 9/10 fall hinner jag föregå, men det blir ju frustrerande den gången man inte hinner med. De har bott isär en vecka nu ungefär då mamma kunde ta den ena. När de träffades igen rök de ihop ganska omgående. De har aldrig varit bästa kompisar så att säga men alltid accepterat varandra och blivit glada av att se varandra, nosar på samma fläckar ute och sådär. Kan sova i soffan tillsammans.

Nu blev det här mycket längre än vad jag hade tänkt, jag hade ju mest tänkt efterfråga era erfarenheter och kanske någon solskenshistoria (eller motsatsen...) om hanhundar som en period varit griniga på varandra för att sen återgå till att fungera normalt ihop. Vad har ni för erfarenheter?

 

[Migo]

Hur ser era erfarenheter ut vad gäller könsmognad hos framför allt hanhundar? Vid vilken ålder kan de anses vuxna, när drar könsdriften igång på riktigt och hur mycket testosteron flödar egentligen?

Svår fråga såklart, och säkert väldigt individuellt. Anledningen till att jag undrar är för att jag har en hane som blir 2 år i juli, och som ganska nyligen börjat tjafsa och leta bråk med den andra hanen hemma (6,5 år). Den yngre har plötsligt väldigt kort stubin och flyger på den äldre så fort den äldre säger åt honom att backa undan. Den äldre har stor integritet och vill inte gärna ha den yngre nära i onödan, och den yngre har alltid lyssnat på tillsägelserna utan problem. Med tiden har han ju också lärt sig i vilka situationer han kan vara nära, och i vilka situationer han ska hålla mer avstånd. Den senaste månaden är det dock som att han skiter i detta och istället för att gå undan så flyger han på den äldre. Den äldre är en mer försiktig typ och jag märker hur han inte alls trivs med detta.

Han har också under samma tidsperiod blivit mer nosig och även intresserad av tikar, vilket han aldrig varit förut. Tvärtom, jag har alltid sagt att han knappt verkar veta om att han är hane. Lyfter sällan på benet och tömmer blåsan när man kommer ut istället för att småskvätta.

Han är nyligen utredd hos veterinär för hosta, så han är ordentligt genomgången och frisk. Så jag tror inte att det är något konstigt där. Vi tränar agility och han har nyligen blivit godkänd på lämplighetstest för att bli vårdhund, så han är pigg, glad och mentalt stabil annars.

Kan det vara så enkelt att det är nåt testosteron-race på gång i kroppen? Hur förhåller man sig till det? Jag försöker ju undvika de situationer då de flyger ihop och i 9/10 fall hinner jag föregå, men det blir ju frustrerande den gången man inte hinner med. De har bott isär en vecka nu ungefär då mamma kunde ta den ena. När de träffades igen rök de ihop ganska omgående. De har aldrig varit bästa kompisar så att säga men alltid accepterat varandra och blivit glada av att se varandra, nosar på samma fläckar ute och sådär. Kan sova i soffan tillsammans.

Nu blev det här mycket längre än vad jag hade tänkt, jag hade ju mest tänkt efterfråga era erfarenheter och kanske någon solskenshistoria (eller motsatsen...) om hanhundar som en period varit griniga på varandra för att sen återgå till att fungera normalt ihop. Vad har ni för erfarenheter?

Min erfarenhet är att de kommer till en mognadsfas i tvåårsåldern när de börjar konkurrera om resurser på ett annat sätt än innan. Tyvärr har jag inga solskenshistorier om hundar som har rykt ihop...

 

[niardasp]

Min erfarenhet är att de kommer till en mognadsfas i tvåårsåldern när de börjar konkurrera om resurser på ett annat sätt än innan. Tyvärr har jag inga solskenshistorier om hundar som har rykt ihop...

Ja, det där med resurser är nog centralt i varför de ryker ihop. Inte nödvändigtvis resurser som i leksak eller mat, för där är det ingen som vaktar särskilt men snarare resurs som i utrymme. De allra flesta gånger de rykt ihop har varit i just lite trånga utrymmen, t.ex. hallen eller när en av dom tycker att den andra står i vägen. Nu får de inte gå in genom dörren samtidigt utan jag tar in dom en och en men det är så himla tråkigt att hela tiden behöva vara på sin vakt

 

[Monstermom]

Nu blev det här mycket längre än vad jag hade tänkt, jag hade ju mest tänkt efterfråga era erfarenheter och kanske någon solskenshistoria (eller motsatsen...) om hanhundar som en period varit griniga på varandra för att sen återgå till att fungera normalt ihop. Vad har ni för erfarenheter?

Utan träning är det noll chans skulle jag säga. Med träning är det fullt möjligt (som regel, givetvis inga garantier på individnivå), men det kräver tid och engagemang - och, skulle jag säga, utomstående hjälp. Det kan dock vara för att jag är den utomstående hjälpen i de fall jag har erfarenhet av, så det är klart jag tror jag bidragit med något viktigt.

 

[niardasp]

Utan träning är det noll chans skulle jag säga. Med träning är det fullt möjligt (som regel, givetvis inga garantier på individnivå), men det kräver tid och engagemang - och, skulle jag säga, utomstående hjälp. Det kan dock vara för att jag är den utomstående hjälpen i de fall jag har erfarenhet av, så det är klart jag tror jag bidragit med något viktigt.

Har du någon erfarenhet ifall kastration kan påverka åt ena eller andra hållet? Eller är det så att säga redan dött lopp när de väl börjat bråka?

 

[Raderad medlem 94602]

I min ras går mognaden i faser, även könsmognaden. Det är en av anledningarna till att vi inte parar med unga hanar. Hundar som är jättekäcka runt 1-2 år kan ha satt en rejäl portion intigretet vid 3-4 år. Det brukar inte bli bättre med åren men hanterbart med rätt träning.

Jag vet kasteringar som både förvärrat och förbättrat.

 

[Monstermom]

Har du någon erfarenhet ifall kastration kan påverka åt ena eller andra hållet? Eller är det så att säga redan dött lopp när de väl börjat bråka?

Ja, men det är just åt ena eller andra hållet. Ingen gissning om vilket det blir tyvärr. Det enda jag skulle säga relativt säkert är att låta bli kemisk kastrering - då får man först träna med situationen där en av dem är kastrerad, och sedan nästan börja om igen när kastrationen går ur. Onödigt meckigt!

Om bråket enbart skulle bero på att ena hunden blivit könsmogen (vilket jag oavsett skulle säga nej på, fysiskt är de könsmogna långt innan 2 år!) så kanske man kunde fixa det med en snabb kastration, men det handlar det inte om utifrån din beskrivning. Hundarna har inte gillat varandra innan heller och du beskriver en lång period av "låt bli mig", då skulle jag personligen ha noll förväntningar på en kastration.

 

[niardasp]

Ja, men det är just åt ena eller andra hållet. Ingen gissning om vilket det blir tyvärr. Det enda jag skulle säga relativt säkert är att låta bli kemisk kastrering - då får man först träna med situationen där en av dem är kastrerad, och sedan nästan börja om igen när kastrationen går ur. Onödigt meckigt!

Om bråket enbart skulle bero på att ena hunden blivit könsmogen (vilket jag oavsett skulle säga nej på, fysiskt är de könsmogna långt innan 2 år!) så kanske man kunde fixa det med en snabb kastration, men det handlar det inte om utifrån din beskrivning. Hundarna har inte gillat varandra innan heller och du beskriver en lång period av "låt bli mig", då skulle jag personligen ha noll förväntningar på en kastration.

Tack för input! Hur ska jag kunna lösa detta...

 

[Raderad medlem 94602]

Tack för input! Hur ska jag kunna lösa detta...

Jag har förvisso tikar men har en som inte funkat typ alls med andra tikar (bättre nu vid nära 11 års ålder).
Vi har uppfödning så här bor flera tikar. De har varit åtskillda med grind inne helt enkelt. Lösa ute i olika grupper eller hon ensammen. I koppel på promenad osv har vi aldrig haft problem dock.

 

[Monstermom]

Tack för input! Hur ska jag kunna lösa detta...

Börja med att titta på vilka alternativ du faktiskt har, när du har det klart för dig ser du på vad de olika alternativen kommer att kosta dig (känslomässigt, pengamässigt, tidsmässigt, var realistisk). Med det krasst utrett, vilka är du inte villig att ge dig in på? Inget du behöver redovisa här! Vilka har du kvar som är möjliga och du är villig att investera i? Välj det som har bäst chans att nå det mål du siktar på.

Det är inte en rolig situation, men den blir inte bättre av att du fastnar på orimliga alternativ eller strävar mot ouppnåeliga eller oönskade mål. Titta på vilka val du faktiskt har och begränsa alternativen till att gå igenom dessa, det finns ingen anledning att göra det svårare för dig genom att ta med "hoppas"-alternativ.

 

[niardasp]

Jag har förvisso tikar men har en som inte funkat typ alls med andra tikar (bättre nu vid nära 11 års ålder).
Vi har uppfödning så här bor flera tikar. De har varit åtskillda med grind inne helt enkelt. Lösa ute i olika grupper eller hon ensammen. I koppel på promenad osv har vi aldrig haft problem dock.

Har aldrig heller haft problem utomhus. Inte heller när de är ensamma utan bara när människor är i närheten. Den äldre är en omplacering som är lite knepig med människor, han kan bli osäker och det är vid de tillfällena den yngre hoppar på honom. Tack för din input!

 

[Wingates]

Med träning är det fullt möjligt (som regel, givetvis inga garantier på individnivå),

Håller med dig egentligen men vill lägga till att det till viss del handlar om ras på hundarna med. I min ras tror jag nog inte någon lyckats ha två fullvuxna hanar ihop utan att det smäller efter att de börjat gruffa lite med varandra.

 

[em-pirre]

Min erfarenhet av att ha två hanar har väl varit ungefär sån som beskrivs. Ungefär jämngamla okastrerade. Kan ryka ihop om det är riktigt trångt och de är trötta. Men de gör inte hål, och gormar jag på dem så slutar de.

Vi har strikta rutiner vid mat också, just för att undvika onödigt resursförsvar.

Här går det bra. Ju större utrymme desto bättre, men de klarar av att åka samma bur i bilen.

Fast då är de kanske snäppet mesigare hundar som verkligen lyssnar då jag höjer rösten. Nu är det nog typ ett år sedan senast. Nåt smått morrande här och där men där sätter jag stopp.

 

[AraSlei]

Jag har samma erfarenhet som många andra. Min ena hane är lite egen, har stor integritet och ogillar stök och flams. Han är 3 år och kastrerad. Min andra hane är snart 2 och har kommit in i könsmognad först nu, men vill till varje pris undvika bråk (förutom när tiken i samma hushåll löper, då ska hon tydligen vaktas till varje pris...). Jag har haft problem med att de ryker ihop i trånga områden och till viss del vid resurser, men bara superresurser typ stora köttben. Vanliga tuggben och matskålar är inga problem.

För oss fungerar det genom att främst alltid ge den äldre space och utrymme - är han med mig i den supertrånga tvättstugan så får de andra vara ute osv. Eftersom den äldre hanen är enkel att bryta och den yngre lever ett fullt normalt liv utan att trampa utmed väggarna eller dylikt, så får det vara så här så länge det fungerar. Det krävs en liten anpassning för att livet ska fungera optimalt, men sista tiden har det varit väldigt mycket bättre - trots en höglöpande tik hemma och att de morrade och lät mycket på varandra så rök de aldrig ihop. Tidigare har det smällt utan någon större förvarning.

 

[Migo]

Här i hushållet bor det just nu sju intakta hanar, en intakt tik och en kastrat av varje kön. Nu är förvisso de fem yngsta bara 9 månader gamla och syskon, men vi har inget gruff alls. Det går finfint att ha hanar ihop (beroende på ras) om de gillar varandra! Däremot tycker jag sällan det verkar bli bra om de väl börjat gruffa?

 

[Elegant machinery]

Vi har också en liknande situation. En lite osäker och reaktiv hane på fyra år och en brötig, kaxig och lekfull hane som är straxt över två.

De började ryka ihop vid trånga passager eller vissa resurser när den yngre hunden hade fyyllt 18 mån, men där emellan kunde de leka och det är inga problem att nosa på samma fläckar eller dyl. Vi märkte också att det blev snabbt en nedåtgående spiral, har de rykt ihop så är den osäkra hunden långsint och triggas lättare även vid missförstånd när den yngre hunden inte läste/sket i varningssignalerna.

Vi började aktivt att träna dem att inte gå i trappan samtidigt, inte mötas i dörröppningar. Ska vi mysa med den ena så platsar vi den andra i korgen innan vi byts av osv. Det gav resultat rätt snabbt, och eftersom det var länge sen de rök ihop nu så slappnar de av bättre i varandras närvaro.

Peppar peppar så har det aldrig blivit några hål eller skador, men det har rykt lite päls.

Vi kommer nog aldrig kunna släppa kollen på dem helt och man måste alltid försöka förutse utfallen. Har de varit ifrån varandra över någon dag så är det bättre att ta en promenad tillsammans först i koppel innan vi släpper ihop dem på tomten t.ex. De kommer aldrig bli bästa vänner, men så länge de accepterar varandra och kan leva ihop så är vi nöjda. Och de verkar faktiskt ha kul i varandras sällskap, men vi bryter när lekarna blir för hårda och det blir en kraftmätning istället, för säkerhets skull.

 

[niardasp]

Vi har också en liknande situation. En lite osäker och reaktiv hane på fyra år och en brötig, kaxig och lekfull hane som är straxt över två.

De började ryka ihop vid trånga passager eller vissa resurser när den yngre hunden hade fyyllt 18 mån, men där emellan kunde de leka och det är inga problem att nosa på samma fläckar eller dyl. Vi märkte också att det blev snabbt en nedåtgående spiral, har de rykt ihop så är den osäkra hunden långsint och triggas lättare även vid missförstånd när den yngre hunden inte läste/sket i varningssignalerna.

Vi började aktivt att träna dem att inte gå i trappan samtidigt, inte mötas i dörröppningar. Ska vi mysa med den ena så platsar vi den andra i korgen innan vi byts av osv. Det gav resultat rätt snabbt, och eftersom det var länge sen de rök ihop nu så slappnar de av bättre i varandras närvaro.

Peppar peppar så har det aldrig blivit några hål eller skador, men det har rykt lite päls.

Vi kommer nog aldrig kunna släppa kollen på dem helt och man måste alltid försöka förutse utfallen. Har de varit ifrån varandra över någon dag så är det bättre att ta en promenad tillsammans först i koppel innan vi släpper ihop dem på tomten t.ex. De kommer aldrig bli bästa vänner, men så länge de accepterar varandra och kan leva ihop så är vi nöjda. Och de verkar faktiskt ha kul i varandras sällskap, men vi bryter när lekarna blir för hårda och det blir en kraftmätning istället, för säkerhets skull.

Låter väldigt likt min situation, ja. Tack för att du berättar hur ni gör! Det är ganska likt till hur jag förhåller mig. Jag känner också att de behöver inte vara bästa vänner, och de behöver inte alltid bo ihop eftersom mamma oftast kan ha en av dom och jag tar den andra. Däremot skulle de behöva acceptera varandra för ibland kommer de behöva vara i samma hushåll.

Just nu lutar det att ta hjälp av tränare med framför allt den äldre hundens osäkerhet. Om den stabiliserar sig tror jag den yngre hunden har mindre anledning att hoppa på honom, eftersom de hittills bara rykt ihop när den äldre visar osäkerhet genom morr eller att spänna sig.

De är inte av en ras där hanar generellt inte går ihop. Uppfödare av rasen vet jag ofta har flera hanar ihop, även om alla individer inte alltid funkar med alla.

Tack alla andra också som delat med er!

 

[em-pirre]

Jag har ju en ras där man så gott som dagligen använder munkorg, så det utnyttjar vi ofta. Är det trång bilbur eller trötta hundar eller resurser som kan trigga så blir det korg för säkerhets skull. Väldigt enkelt, plus att man har fördelen att kunna korrigera situationen ifall nåt händer utan att riskera att hundarna skadas.