Det här med dejting

Jag har under en tid använt Facebook dating och Tinder. På fb har jag bara kollat på dem som redan klickat gilla på mig och har inte hittat någon där att matcha med. På Tinder är det lika hopplöst. Jag har väl matchat några gånger men de flesta har inte svarat på tilltal. En person ställde jag en fråga till och han svarade "Hej" plus lite emojis. Konversationen dog där. Den sista jag matchat med svarade på tilltal men visade sig vara en antivaxxer. Game over. Sen har det inte blivit något mer. Och jag orkar i ärlighetens namn knappt bläddra i Tinder längre. Det är alltför många som skriver barn vv, gillar träning, resor och vin. Jag vet inte riktigt vad jag skulle prata med dessa om. Vi är på så helt olika platser i livet. Och så finns det de som inte skriver något alls om sig själva.

Nu är det en på fb som klickat gilla på mig och han kanske är ok, men jag tycker han känns lite för gammal. Han är 8 år äldre än mig. Så jag vet inte vad jag ska svara.

Men är det verkligen värt att skaffa sig en relation med någon? I en ideal värld skulle det bara funka och vara bra. En granne jag umgås med har varit ihop med sin karl i över 40 år. Och de tycks fortfarande trivas ihop. Det är så jag själv skulle vilja ha det. Men kanske är det en utopi. Jag läser ju då och då om rövhattar som beter sig illa mot sina partners. Hur undviker man dem? Och mina egna erfarenheter är väl inte så roliga de heller. Jag har blivit utnyttjad och överkörd. Och så har jag förlorat en massa pengar på dessa relationer också. Jag känner mig en aning bränd om man säger så.

Kanske blir det bara jag och katterna. Men skulle ju ändå vilja ha mänskligt sällskap.

Och apropå sällskap, jag fick ett sms här om dagen av en fd. klasskamrat som skulle in till en pub i stan på lördag och undrade om jag ville ses. Jag tänkte att det skulle vara roligt men tänkte också att jag ju egentligen inte har råd. Resan dit ryms inte i budget. Men bestämde mig ändå för att åka.

Kanske ska klicka gilla på han jag tycker är för gammal. Han bor nära. Cykelavstånd t.o.m.

 

[athena_arabians]

Intressant är att prata om vad man gör och har för intressen. Så småningom vill jag veta vad den andra personen har för åsikter om olika ämnen.

Och det är inget jag tar med en okänd person utan att ha känt av innan vad det är för någon, med bla just "snömos".

Men jag fattar helt ärligt inte varför du säger dig vilja ha sociala relationer (även utöver dejting) när du uppger att du är totalt ointresserad av gängse social samvaro? Jag tror ingen orkar håll konversationer om enbart djupare ämnen hela tiden, det skulle vara enormt dränerande för de flesta.

 

[Motacilla]

Känner du aldrig att du slösar med folks tid?

Nej?

Om vi har bokat ett möte som är 1 timme långt, det är bokat via en sekreterare och jag aldrig träffat personen/personerna tidigare skulle de däremot tycka att jag är världens superkuf om jag kom in i mötesrummet, tog fram mina dokument och gick rakt till ärendet.

I de flesta former av kundrelationer ingår att vara normalt trevlig och skapa FÖRTROENDE. I det arbetet ingår att visa att man förstår att den andra personen är en människa med grundläggande behov. Det kan vara jobbigt att ta sig till en ny plats (= skönt om värden frågar om det gick bra), man kan vara törstig (skönt att någon frågar om man vill ha något att dricka), man kan ha slitit med krånglig teknik (skönt om nån annan känner igen de problemen så man slipper känna sig dum).

Den här typen av småprat tar MAX fem minuter. Vinsten är att man har ett öppnare och bättre samarbete framåt.

För att kunna lita på okända och jobba tillsammans måste man ha förtroende. Utan förtroende blir det bara pannkaka av alltihop.

 

[Motacilla]

Förresten, är det gränslöst att fråga om någons intressen?

Jag tycker snarare att det är gränslöst att fråga hur någon mår. Det är faktiskt min ensak.

Nej, en fråga om intressen tycker jag är högst normalt. Det går ju att svara vad som helst på det.

Tycker inte att det är gränslöst heller att fråga hur nån mår. Däremot är det gränslöst att för en ny bekantskap börja berätta om precis alla sina sorger och besvär. De förväntade svaren på frågan "hur mår du?" är typ "jotack bra" eller "tack, det har varit bättre". Är det nån man känner bra kan man givetvis berätta mer ingående.

 

[Unafraid]

Och det är inget jag tar med en okänd person utan att ha känt av innan vad det är för någon, med bla just "snömos".

Men jag fattar helt ärligt inte varför du säger dig vilja ha sociala relationer (även utöver dejting) när du uppger att du är totalt ointresserad av gängse social samvaro? Jag tror ingen orkar håll konversationer om enbart djupare ämnen hela tiden, det skulle vara enormt dränerande för de flesta.

Jag har en Messenger-konversation med två vänner. Skulle tro att 80% är "meningslöst platser". Jag skulle inte orka skriva så mycket som vi gör om allt var djupt och på allvar. Det lättsamma och oviktiga behövs!

 

[Wille]

Nej, en fråga om intressen tycker jag är högst normalt. Det går ju att svara vad som helst på det.

Tycker inte att det är gränslöst heller att fråga hur nån mår. Däremot är det gränslöst att för en ny bekantskap börja berätta om precis alla sina sorger och besvär. De förväntade svaren på frågan "hur mår du?" är typ "jotack bra" eller "tack, det har varit bättre". Är det nån man känner bra kan man givetvis berätta mer ingående.

Jag vet att det är det man förväntas svara på den frågan. Och jag kräks över det.

 

[athena_arabians]

Jag vet att det är det man förväntas svara på den frågan. Och jag kräks över det.

Det får du ju göra men då har du själv valt att stå utanför det sociala. Vill en vara en del av en gemenskap ingår det att i viss mån anpassa sig, det måste vi alla göra.

Plus att vill en ha social kontakt och en gemenskap tycker en ju det är roligt att kommunicera med andra (och då menar jag en tvåvägskommunikation, inte någon form av monolog).

 

[Motacilla]

Jag vet att det är det man förväntas svara på den frågan. Och jag kräks över det.

Men den frågan klaras ju av på 10 sekunder och så går man vidare till nästa?.
Vad är det som du tycker är så jobbigt?

Social interaktion mellan vuxna människor innehåller ett visst mått av artighetsfraser ("normer") som är inbyggda i vår kultur. Går man utanför dessa ramar reagerar folk eftersom den inbyggda kartan för hur en vuxen förväntas bete sig i så fall inte finns. Och det gör folk osäkra och obekväma.

 

[Wille]

Men den frågan klaras ju av på 10 sekunder och så går man vidare till nästa?.
Vad är det som du tycker är så jobbigt?

Social interaktion mellan vuxna människor innehåller ett visst mått av artighetsfraser ("normer") som är inbyggda i vår kultur. Går man utanför dessa ramar reagerar folk eftersom den inbyggda kartan för hur en vuxen förväntas bete sig i så fall inte finns. Och det gör folk osäkra och obekväma.

Det är jobbigt att hitta på ett svar. Jag blir trött av det. Och känner mig falsk.

 

[Motacilla]

Idag var jag tvungen att i ganska bestämda ordalag avvisa en man som ringde mig på mitt direkta jobbnr.

Först var jag trevlig och tillmötesgående (även om jag egentligen inte gillar att folk som är okända ringer direkt till mig). Igeln gav sig inte, och till slut fick jag mer eller mindre ryta "LYSSNA! Jag kan inte hjälpa dig. Du måste vända dig nån annanstans. Tack hej!"

Sånt HÄR gör mig på dåligt humör och dränerar mig på energi: att jag inte blir respekterad utan framhärdar oavsett vad jag säger.

 

[Motacilla]

Det är jobbigt att hitta på ett svar. Jag blir trött av det. Och känner mig falsk.

Skriv upp ett standardsvar du känner dig bekväm med och använd dig av det varje gång nån frågar? Så behöver du inte fundera så mycket.

 

[Wille]

Skriv upp ett standardsvar du känner dig bekväm med och använd dig av det varje gång nån frågar? Så behöver du inte fundera så mycket.

Jag har redan en sån fras och tycker det är skit att behöva yttra den. Det stör mig. Och jag är less på att behöva vara falsk.

 

[bettysmatte]

Det är jobbigt att hitta på ett svar. Jag blir trött av det. Och känner mig falsk.

Jag förstår verkligen inte hur jobbigt det kan vara att bemöta standardfraser. Samma artighetsfras(er) som återkommer kräver väl ändå inte en massa energi och tankeverksamhet varenda gång du ser dem?

 

[Wille]

Jag förstår verkligen inte hur jobbigt det kan vara att bemöta standardfraser. Samma artighetsfras(er) som återkommer kräver väl ändå inte en massa energi och tankeverksamhet varenda gång du ser dem?

Jag vill inte leva oäkta och falskt.

 

[bettysmatte]

Jag vill inte leva oäkta och falskt.

Men säg vad du vill säga då, och så får du ju se vilka reaktioner du får?

 

[Lobelia]

Nä, att prata om hur någon man inte känner mår är snömos. Jag vill liksom inte fläka ut mig för främmande och jag vill inte ljuga. Den som frågar vill nog inte veta sanningen heller. Alltså måste man ljuga eller hitta på något som kan accepteras. Och jag vill inte det.

Bara för att du inte skriver hela sanningen är det varken snömos eller lögn. Oavsett hur personen är så är det väl mastigt att inleda med en lång beskrivning av exakt hur man mår. Man kan gå in på det närmre längre fram i samtalet om det, eller så inte.

 

[Lobelia]

Känner du aldrig att du slösar med folks tid?

Jag lever efter filosofin att alla får ta eget ansvar att säga stopp om de inte vill lägga mer tid. Gör de inte det så får de skylla sig själv.

 

[Lobelia]

Förresten, är det gränslöst att fråga om någons intressen?

Jag tycker snarare att det är gränslöst att fråga hur någon mår. Det är faktiskt min ensak.

Nej det är inte gränslöst, inte någotdera, gränslöst blir det om någon insisterar på svar. Sen beror det på sammanhanget, på en dateingsite är väl både och förväntat. Frågar någon främling i kassakön det skulle jag nog undra en del, men rycka mentalt på axlarna och svara. I kön är det dock kanske att betrakta som gränslöst.

 

[Lobelia]

Jag vet att det är det man förväntas svara på den frågan. Och jag kräks över det.

Är det över förväntan att du ska svara eller frågan i sig som är jobbig? Kanske det kan ge dig en ledtråd till varför det känns som det gör om du tänker tillbaks på vad som kan trigga känslan.

 

[Wille]

Är det över förväntan att du ska svara eller frågan i sig som är jobbig? Kanske det kan ge dig en ledtråd till varför det känns som det gör om du tänker tillbaks på vad som kan trigga känslan.

Det är både och men framförallt vill jag inte svara. Och jag känner att jag måste när jag fått frågan. Och jag känner att det är inte alls kul att spela teater och säga "huvudet upp och fötterna ner". Det är en tom replik bara.

 

[Lobelia]

Det är både och men framförallt vill jag inte svara. Och jag känner att jag måste när jag fått frågan. Och jag känner att det är inte alls kul att spela teater och säga "huvudet upp och fötterna ner". Det är en tom replik bara.

Känner du att du ljuger om du inte säger hela sanningen?


Ja egentligen är ju frågan vill du kunna småprata med folk för att kunna lära känna dem så pass att du kan gå in djupare på vad du känner? Om svaret är ja har så behöver du aningen ha turen att stöta på någon som du direkt kan gå in på det du tycker är väsentligt, de flesta funkar dock inte så utan vill skapa förtroende/känsla innan de "kastar sig ut" eller hitta ett sätt att bearbeta eller komma runt det du tycker är jobbigt.

----------
Om någon frågade mig just nu hur jag mår så skulle jag kunna svara,

"bara bra, har lite att fundera på bara"

eller så skulle jag kunna svara

"nja sådär, jag vaknade av en mardröm att jag glömt all fotoutrustning och även om jag inså att det inte stämde så kunde jag inte göra mig kvitt med den känslan och somna om. Jag hade sett en annons om en gratis djupavslappning/meditation tidigt på morgonen som hoppade in i den men insåg att det inte var min grej, jag blev störd över att jag inte fick igång bluetooth uppkopplingen utan fick nöja mig med datorljudet. Jag stängde av efter en stund då meditationen innehöll en massa visualiseringar och det är inte min grej så jag blev bara besviken och frustrerad, jag slappade en stund och tyckte synd om mig innan jag valde att sätta på en guidad meditation med Björn Nathiko Lindblad. Jag insåg att slumpen styrt mig till ett ämne jag inte riktigt gillade men höll ut och det blev en skön stund. Och ja egentligen är jag lite deppig för att jag vill ha fler och nära vänner och bo närmre min familj och jag inte har några barn och inte är jag rik heller. Sen är jag lite spänd inför en fotoresa, det var säkert därför jag drömde om att ha glömt kameran....." Och sen kan jag hålla på en timmar med att beskriva mitt mående i smått och stort, med trivialiteter och djupa sorger och den som orkar med det.

Ett annat sant svar är 7 på en skala på -10. Fem minuter senare skulle det i och för sig kunna vara en helt annan siffra.


Alla svaren är lika sanna, det första skulle jag svarat som artighetsfras och dessutom en inbjudan till att fråga vidare om intresse finns och det andra skulle jag nog aldrig svarat. Det blir liksom för rörigt och ytligt även om jag tar upp jobbiga saker. Ska jag gå djupare in på hur jag mår för att kunna bearbeta det behövs mer fokus och att jag redan byggt någon form av dialog, eller kanske inte dialog, men att jag känner att den andra är närvarande och lyssnar.