- Svar: 8
- Visningar: 2 285
Jag fattade ju själv att det här med att börja ett helt nytt liv – nytt jobb, ny stad, nytt boende, ny familjesituation, nya människor, nya rutiner – skulle kunna tära på krafterna en del. Till viss del kanske uppbrottet var en flykt från mitt dåvarande liv, men jag vill i alla fall tänka på det som en genomtänkt flykt. Målet var att skaffa mig ett liv som kunde ge mig positiv energi. Jag är så vansinnigt trött på att vantrivas!
Och visst är det mycket som har blivit positivt. Jag känner mig stolt och glad och framförallt FRI!!! Och det är verkligen helt underbart. Jag njuter något alldeles gränslöst av att efter jobbet få åka hem till ett helt eget boende på vardagskvällarna! Äta vad jag vill, göra vad jag vill, inga krav eller förväntningar, inget tjafs, kunna välja tempo helt själv och sova riktigt GOTT. Som jag har saknat det.
Men sen svänger känslorna åt andra hållet en del också. Jag visste när jag försatte mig i den här situationen att jag skulle få det kärvt ekonomiskt. Men jag såg framför mig att det ändå var under en begränsad period, och att det borde kunna funka. Jag förutsatte att min 13-åriga bil, som jag haft sen den var ny, skulle fortsätta funka i alla fall ett år till – vilket var den period jag såg framför mig att jag som max skulle behöva leva såhär fattigt. Men nu gjorde inte bilen det. Efter en icke godkänd besiktning, ett försök till att laga den utan att lägga ner för mycket pengar (då bilen knappt är värd nånting), och sedan ytterligare en icke godkänd besiktning var det bara att konstatera att bilen hade bestämt sig för att dö – mitt under en av de mest ekonomiskt ansträngda perioderna i mitt liv. När jag dessutom är i desperat behov av en bil för att överhuvudtaget klara av vardagen.
Tack för tajmingen.
(Jag vet att livet är som en hinderbana, och att man inte kan förvänta sig annat. Men jag skulle vilja ta ett snack med banbyggaren av den här banan, för nu har det varit lite väl många krävande trekombinationer på raken tycker jag. Jag längtar efter att bara få rulla på lite på en galoppsträcka också…)
Bilproblemen har tagit hårdare på mig än vad jag hade kunnat föreställa mig. Dels ger det vatten på kvarnen till de i min närhet som var skeptiska till min livsförändring, och de häller gärna deras missunnsamma energi över mig (tack så mycket, tack tack). Men dels så handlar det även om pressen över att snart inte ha en bil, tidspressen att vara tvungen att hitta en lösning inom en månad, inte ha ekonomi för att lösa situationen på ett bra sätt, behöva köpa en bil för i stort sett inga pengar alls men ändå bli ekonomiskt lidande av det, och genom att köpa en billig bil riskera att bli lurad att få en ännu värre skitbil på halsen och försätta mig ännu mer i skiten och förlora de pengarna om ersättningsbilen rasar så att den blir obrukbar – den pressen påverkar mig mycket mer än jag skulle vilja. Jag skulle så himla gärna vilja kunna känna mig lugn och trygg i situationen och rycka på axlarna och säga ”shit happens” och tänka att ”det löser sig säkert”. Men emellanåt bubblar det upp starka känslor av hopplöshet och förtvivlan och oro och värdelöshet, som drar ner mig fullständigt.
Och att min hund är gammal kommer förstås inte som en överraskning. Men även om jag är glad och tacksam över att han har fått ett så pass långt och lyckligt liv, så kan mattehjärtat inte låta bli att hoppa upp i halsgropen av oro så fort han verkar hängig nån dag. Och nu ser jag honom bara på helgerna också. Det är svårt. Nånstans kommer man till ett vägskäl när man måste fatta beslutet. Och jag oroar mig för att det beslutet kommer närmare. Han sover allt mer och blir allt långsammare, men samtidigt är han glad och har kvar sin humor och aptit. Så länge han är livsglad och inte har problem med intag och utpassering av föda så är det väl OK antar jag. Att vara lite stel och inte orka gå långa promenader kanske är OK när man snart ska fylla 13. Men det kryper allt närmare. Och det är skitjobbigt. Varje gång jag tänker på honom svämmar hjärtat över av kärlek och oro, och tårarna rinner.
(nu med)
Han är en sån underbar glädjekälla och solstråle, fina tassemannen.
Jag är rädd för att göra fel när beslutet ska fattas, är rädd för att inte fatta i tid vad som behöver göras, är rädd för smärtan i mitt hjärta som jag vet kommer (jag har ju ändå varit med om det förr)....
Även om jobbet och fritiden och boendet i veckorna mestadels funkar bra och är positivt, så är ekonomiska problem, bilproblem, oro över älskad hund samt förhållandeproblem fortfarande så pass ”tunga” poster att jag går lite på knäna känslomässigt. Jag gör allt jag kan för att fylla på med positiv energi i de andra ändarna, men jag känner att jag behöver lösa några av knutarna snart för att fortsätta funka och orka.
Och visst är det mycket som har blivit positivt. Jag känner mig stolt och glad och framförallt FRI!!! Och det är verkligen helt underbart. Jag njuter något alldeles gränslöst av att efter jobbet få åka hem till ett helt eget boende på vardagskvällarna! Äta vad jag vill, göra vad jag vill, inga krav eller förväntningar, inget tjafs, kunna välja tempo helt själv och sova riktigt GOTT. Som jag har saknat det.
Men sen svänger känslorna åt andra hållet en del också. Jag visste när jag försatte mig i den här situationen att jag skulle få det kärvt ekonomiskt. Men jag såg framför mig att det ändå var under en begränsad period, och att det borde kunna funka. Jag förutsatte att min 13-åriga bil, som jag haft sen den var ny, skulle fortsätta funka i alla fall ett år till – vilket var den period jag såg framför mig att jag som max skulle behöva leva såhär fattigt. Men nu gjorde inte bilen det. Efter en icke godkänd besiktning, ett försök till att laga den utan att lägga ner för mycket pengar (då bilen knappt är värd nånting), och sedan ytterligare en icke godkänd besiktning var det bara att konstatera att bilen hade bestämt sig för att dö – mitt under en av de mest ekonomiskt ansträngda perioderna i mitt liv. När jag dessutom är i desperat behov av en bil för att överhuvudtaget klara av vardagen.
Tack för tajmingen.
(Jag vet att livet är som en hinderbana, och att man inte kan förvänta sig annat. Men jag skulle vilja ta ett snack med banbyggaren av den här banan, för nu har det varit lite väl många krävande trekombinationer på raken tycker jag. Jag längtar efter att bara få rulla på lite på en galoppsträcka också…)
Bilproblemen har tagit hårdare på mig än vad jag hade kunnat föreställa mig. Dels ger det vatten på kvarnen till de i min närhet som var skeptiska till min livsförändring, och de häller gärna deras missunnsamma energi över mig (tack så mycket, tack tack). Men dels så handlar det även om pressen över att snart inte ha en bil, tidspressen att vara tvungen att hitta en lösning inom en månad, inte ha ekonomi för att lösa situationen på ett bra sätt, behöva köpa en bil för i stort sett inga pengar alls men ändå bli ekonomiskt lidande av det, och genom att köpa en billig bil riskera att bli lurad att få en ännu värre skitbil på halsen och försätta mig ännu mer i skiten och förlora de pengarna om ersättningsbilen rasar så att den blir obrukbar – den pressen påverkar mig mycket mer än jag skulle vilja. Jag skulle så himla gärna vilja kunna känna mig lugn och trygg i situationen och rycka på axlarna och säga ”shit happens” och tänka att ”det löser sig säkert”. Men emellanåt bubblar det upp starka känslor av hopplöshet och förtvivlan och oro och värdelöshet, som drar ner mig fullständigt.
Och att min hund är gammal kommer förstås inte som en överraskning. Men även om jag är glad och tacksam över att han har fått ett så pass långt och lyckligt liv, så kan mattehjärtat inte låta bli att hoppa upp i halsgropen av oro så fort han verkar hängig nån dag. Och nu ser jag honom bara på helgerna också. Det är svårt. Nånstans kommer man till ett vägskäl när man måste fatta beslutet. Och jag oroar mig för att det beslutet kommer närmare. Han sover allt mer och blir allt långsammare, men samtidigt är han glad och har kvar sin humor och aptit. Så länge han är livsglad och inte har problem med intag och utpassering av föda så är det väl OK antar jag. Att vara lite stel och inte orka gå långa promenader kanske är OK när man snart ska fylla 13. Men det kryper allt närmare. Och det är skitjobbigt. Varje gång jag tänker på honom svämmar hjärtat över av kärlek och oro, och tårarna rinner.
(nu med)
Han är en sån underbar glädjekälla och solstråle, fina tassemannen.
Jag är rädd för att göra fel när beslutet ska fattas, är rädd för att inte fatta i tid vad som behöver göras, är rädd för smärtan i mitt hjärta som jag vet kommer (jag har ju ändå varit med om det förr)....
Även om jobbet och fritiden och boendet i veckorna mestadels funkar bra och är positivt, så är ekonomiska problem, bilproblem, oro över älskad hund samt förhållandeproblem fortfarande så pass ”tunga” poster att jag går lite på knäna känslomässigt. Jag gör allt jag kan för att fylla på med positiv energi i de andra ändarna, men jag känner att jag behöver lösa några av knutarna snart för att fortsätta funka och orka.
