Det går inte, du kan inte, du har gjort fel

Alltså, hur göra man för att bemöta negativa människor? Jag tar åt mig så fruktansvärt.

För många år sedan gick jag på öppen trädgård och där träffade jag en kvinna som jag började prata med. Jag berättade om trädgården som jag höll på med och fick då veta vad jag hade gjort fel med trädgården. Ormöga skulle jag inte ha planterat för den tar över och man kan inte odla något annat där. Ormögat växte i en cirkel med en grusgång runt den. I mitten av cirkeln hade jag en kornell. Sen var mitt val att plantera kantnepeta i min sandjord också fel. Den skulle dra till sig myror som skulle förstöra.

Snacka om glädjedödare. Jag var stolt över min trädgård.

Och så var de dem som sa att jag inte kunde bygga en liten bod. Det var alldeles för svårt för en som har en autismdiagnos. Jag byggde den i alla fall och den blev jättefin.

Och så är det den stora högen med människor som vill att jag ska flytta till stan. Det skulle tydligen bli lättare för mig då. Jag slipper förvisso klippa gräs, skotta snö och hantera ved, men till vilket pris? Och jag kan heller inte påstå att jag ogillar de sysslorna. Ibland är de bra t.o.m. Gräset är jag inte så noga med i och för sig. Priset jag skulle få betala genom att flytta till stan vore att mitt liv skulle bli tomt på innehåll. Kvar skulle bara tråkiga måsten vara och glädjeämnena skulle vara borta.

Alltså, kan inte folk bara hålla käften och låta mig köra mitt race?

 

[Grazing]

De blir inte emotsagda och då får de rätt.

Jag tar fruktansvärt illa vid mig när en människa säger att "jag fattar inte att du kan bo i hus när du inte ens klarar av xxx" Det gör fruktansvärt ont att höra sånt. Jag känner mig så jävla dålig.

Nja, dom som säger så söker ofta reaktioner och det bästa tycker jag att reagera på om någon säger så är bara att säga ok, det är dom som står och ser dumma ut då.

Jag har varit i lite olika hem. Vissa är alltid välstädade oavsett när man kommer och i andra hem är det stökigt jämt. Jag tror att det delvis har att göra med hur tolerant man är inför stöket i sitt hem. Eller hur man prioriterar. Visst har väl en del kanske oförmåga att göra det de önskar, men tror inte de är i majoritet på något sätt.

Fast det är väldigt ofta så att folk städar när dom ska få besök och mellan gångerna är det tokigt kaos i hemmet. Det är inte alls ovanligt. Man ska inte gå på så mycket hur folk har det när man hälsar på.

 

[Hippocampus]

Jag tror du måste öva på, som många av oss, att inte låta din energi gå åt att tänka så mycket på vad andra gör, inte gör, säger, inte säger etc.
Att lämna någon emotsagd innebär inte att denne har rätt. Hade jag tänkt så hade jag inte gjort nåt annat på jobbet än ”säga saker tillbaka”. När jag känner att jag inte vill lägga mer energi på det avslutar jag på ett snyggt sätt och så går jag därifrån. Det är jättejobbigt och vissa saker fastnar mer än andra men med mycket träning kan jag göra så i 99% av gångerna. Den % som är kvar kan det vara så att jag skakar på huvudet eller bara är tyst och lämnar.

O jag skiter i hur folk har det hemma. Vad de gör eller inte gör. Städar de inte, nähä. Lagar de inte mat, nähä. Äter de bara broccoli, jaha. Lägg inte ner tid på att ta åt dig sådant du inte behöver ta åt dig på. Finns säkert strategier för att lära sig det, jag lärde mig genom att öva på att värdesätta mig själv.

 

[Wille]

Nja, dom som säger så söker ofta reaktioner och det bästa tycker jag att reagera på om någon säger så är bara att säga ok, det är dom som står och ser dumma ut då.


Fast det är väldigt ofta så att folk städar när dom ska få besök och mellan gångerna är det tokigt kaos i hemmet. Det är inte alls ovanligt. Man ska inte gå på så mycket hur folk har det när man hälsar på.

I de här fallen där det alltid var välstädat så har de knappast hunnit städa när jag kommit utan varsel eller med väldigt kort varsel.

 

[Sonic76]

Alltså jag väljer aktivt att inte bo i hus för att jag inte klarar måsten.
Hålla ordning i lägenheten är nästan övermäktigt det.
Skulle jag däremot ha råd att leja bort det mesta skulle jag bo i hus.
Därför att då kan jag bo långt bort från människor, sitta på trappan och lyssna på fågelkvitter på sommaren osv.
Så att ibland kan man inte välja det som är bäst men du mår bäst i hus @Wille Så därför ska du så klart bo där.
Sen att du inte orkar med allt men huvudsaken är att huset är beboeligt och att man kan röra sig.
Resten är inte livsviktigt.

 

[Gnist]

Fast det är väldigt ofta så att folk städar när dom ska få besök och mellan gångerna är det tokigt kaos i hemmet. Det är inte alls ovanligt.

Det är avsevärt mer vanligt att folk faktiskt har städat än att folk har kaos.

En del finns nånstans mittemellan, en del har pedantklininsk ordning och en del har kaos men majoriteten av människor har helt okej vardagsstädade hem.

 

[vemsomhelst123]

De blir inte emotsagda och då får de rätt.

Jag tar fruktansvärt illa vid mig när en människa säger att "jag fattar inte att du kan bo i hus när du inte ens klarar av xxx" Det gör fruktansvärt ont att höra sånt. Jag känner mig så jävla dålig.


Är det inte ett val du gör?

Jag kan inte välja att göra så.

Jag vet faktiskt inte, sannolikt hade jag kunnat laga mat men jag har noll lust och motivation om ingen annan ska äta. Det är inte ett val jag gör mer än enstaka gång isåfall..

 

[Wille]

Jag vet faktiskt inte, sannolikt hade jag kunnat laga mat men jag har noll lust och motivation om ingen annan ska äta. Det är inte ett val jag gör mer än enstaka gång isåfall..

Jag VILL äta hemlagad mat varje dag. Och jag har verkligen inte råd att köpa portionsrätter. Så jag anser mig motiverad att laga mat. Ändå funkar det dåligt utan hjälp.

 

[vemsomhelst123]

Jag VILL äta hemlagad mat varje dag. Och jag har verkligen inte råd att köpa portionsrätter. Så jag anser mig motiverad att laga mat. Ändå funkar det dåligt utan hjälp.

Det är klart det funkar olika om man har en diagnos eller inte, men poängen är att många av oss utan diagnos också har dålig motivation, ibland obefintliga rutiner för mat, städ och annat som man ”borde” göra. Jag kan ju uppenbarligen skärpa till mig och laga mat varje dag när mitt barn är hemma, men jag tar mig verkligen inte för när jag är själv.

 

[Wille]

Det är klart det funkar olika om man har en diagnos eller inte, men poängen är att många av oss utan diagnos också har dålig motivation, ibland obefintliga rutiner för mat, städ och annat som man ”borde” göra. Jag kan ju uppenbarligen skärpa till mig och laga mat varje dag när mitt barn är hemma, men jag tar mig verkligen inte för när jag är själv.

Vid ett tillfälle satt jag och laddade en hel lördag för att laga mat. Jag hade bestämt ATT jag skulle laga mat och VAD jag skulle laga. Men jag satt bara och laddade och laddade och laddade. Det var min ENDA uppgift för HELA dagen. Men jag lyckade inte få det gjort. Dagen efter gick det bättre.

Jag är motiverad och jag kämpar. Jag VILL klara de här sakerna. Om jag inte skulle få det gjort för att jag inte är motiverad är väl en sak men jag är ju motiverad.

Och när jag jobbat och fått hjälp att laga mat av boendestödet så har jag ofta varit för trött för att göra matlådor av maten.

 

[Freazer]

Det är väl inte 100% sant att jag klarar allt jag vill. Vissa saker har jag jobbat med hela livet utan att lyckas. Som autist så är begåvningen ojämn. För det finns också saker som jag är väldigt bra på

Det är iofs sant. Jag klarar inte allt jag vill heller, var lite väl speedad av mitt kaffe och kände mig positiv Men tanken var väl menat iaf Man klarar iaf mer än vad man tror.

 

[Wille]

Det är iofs sant. Jag klarar inte allt jag vill heller, var lite väl speedad av mitt kaffe och kände mig positiv Men tanken var väl menat iaf Man klarar iaf mer än vad man tror.

Jag har utmanat min komfortzon mer än en gång. Och klarat en massa saker jag inte trodde. Men ibland får man inse att det inte hjälper att stånga sig fram för man kommer ingen vart. Antingen går det inte eller så har man inte hittat rätt sätt. Men jag har tyvärr numera tappat en del av mitt positiva mindset. Jag är i många fall ganska uppgiven numera. För jag orkar liksom inte kämpa som jag gjorde när jag var yngre. Tidigare hade jag ett mantra som löd "där det finns en vilja finns det en väg". Jag levde efter det. Men nu... jag är för trött. Utmattningen jag drabbades av för ett antal år sedan har lärt mig att det finns gränser för vad man klarar.

 

[Sel]

Jag vet många, många människor som kämpar med att hålla den standard de önskar när det kommer till städ, matlagning, hälsa, trädgård, arbete, hundträning, barnomsorg... typ allt.

Jag tror också att du har en övertro på vad andra klarar av ibland, @Wille. Visst finns det grader, men det finns mycket vi inte vet bakom fasaderna vi ser.

 

[vemsomhelst123]

Vid ett tillfälle satt jag och laddade en hel lördag för att laga mat. Jag hade bestämt ATT jag skulle laga mat och VAD jag skulle laga. Men jag satt bara och laddade och laddade och laddade. Det var min ENDA uppgift för HELA dagen. Men jag lyckade inte få det gjort. Dagen efter gick det bättre.

Jag är motiverad och jag kämpar. Jag VILL klara de här sakerna. Om jag inte skulle få det gjort för att jag inte är motiverad är väl en sak men jag är ju motiverad.

Och när jag jobbat och fått hjälp att laga mat av boendestödet så har jag ofta varit för trött för att göra matlådor av maten.

Jag förstår det men jag tror du ibland tror att det kommer så enkelt för andra att klara av det. Det gör det inte. Jag är troligen diagnosfri, har ett bra jobb och familj men kan ändå ha otroligt svårt att få till livet när jag verkligen inte ”måste”. Innan jag hade familj och bodde själv kunde jag äta pasta med pesto eller yoghurt flera veckor i sträck och det stod ett diskberg nedanför min säng tills jag uppbådade krafter att ta tag i det. Kunde också ha lediga dagar när jag låg i sängen till lunch och gjorde ingenting.
Poängen är att jag tror du har en övertro på vad man ”ska” klara, och att du trots de svårigheter du beskriver klarar otroligt mycket, det låter jättejobbigt att just maten är så svår då det är viktigt för dig, vet att du inte vill ha tips men jag har massa bra ”självlagande” recept, kanske en tråd för att dela såna vore något?

 

[Wille]

Jag förstår det men jag tror du ibland tror att det kommer så enkelt för andra att klara av det. Det gör det inte. Jag är troligen diagnosfri, har ett bra jobb och familj men kan ändå ha otroligt svårt att få till livet när jag verkligen inte ”måste”. Innan jag hade familj och bodde själv kunde jag äta pasta med pesto eller yoghurt flera veckor i sträck och det stod ett diskberg nedanför min säng tills jag uppbådade krafter att ta tag i det. Kunde också ha lediga dagar när jag låg i sängen till lunch och gjorde ingenting.
Poängen är att jag tror du har en övertro på vad man ”ska” klara, och att du trots de svårigheter du beskriver klarar otroligt mycket, det låter jättejobbigt att just maten är så svår då det är viktigt för dig, vet att du inte vill ha tips men jag har massa bra ”självlagande” recept, kanske en tråd för att dela såna vore något?

Jag menar inte att andra inte har svårigheter, men tror att om andra vore lika motiverade som jag så skulle de klara av mer.

Jag tror inte det finns självlagande mat. Någon måste plocka fram ingredienserna, skala, hacka eller riva dem och stoppa dem i en gryta.

 

[WhoIsItAgain]

Jag menar inte att andra inte har svårigheter, men tror att om andra vore lika motiverade som jag så skulle de klara av mer.

Jag tror inte det finns självlagande mat. Någon måste plocka fram ingredienserna, skala, hacka eller riva dem och stoppa dem i en gryta.

Det finns ju enkla recept utan hacka och skala. Jag har 3 olika jag brukar variera mellan och när jag tröttnat på dem kan det bli en lasagne eller pizza jag bara behöver stoppa i ugnen.

Min favorit som jag pga omotivation till att laga mat är pasta med pesto. Det är typ 2 moment. Stoppa pastan i kastrullen när den är färdig ha i pesto.

Min andra favorit är värm ris i mikron (sånt snabbris i påse) och ha i en klick smör, kan ätas bara så eller kompletteras med skinka, salami el liknande veggo alternativ. Också typ 2 moment. Om man vill och orkar kan man koka grönsaker och ha i också eller bara öppna en burk majs och hälla i. Brukar ha i majs i peston också, kör oftast på valnötspesto.

Nr 3 är bara 1 moment, köp en påse spätzle, värm i stekpanna, färdigt! Vet dock inte om din lokala butik har det i sitt sortiment.

 

[Mabuse]

Jag menar inte att andra inte har svårigheter, men tror att om andra vore lika motiverade som jag så skulle de klara av mer.

Jag tror inte det finns självlagande mat. Någon måste plocka fram ingredienserna, skala, hacka eller riva dem och stoppa dem i en gryta.

Men det vet du ju inte. Varför tror du att de är mindre motiverade än du?

 

[Sassy]

Jag VILL äta hemlagad mat varje dag. Och jag har verkligen inte råd att köpa portionsrätter. Så jag anser mig motiverad att laga mat. Ändå funkar det dåligt utan hjälp.

Vid ett tillfälle satt jag och laddade en hel lördag för att laga mat. Jag hade bestämt ATT jag skulle laga mat och VAD jag skulle laga. Men jag satt bara och laddade och laddade och laddade. Det var min ENDA uppgift för HELA dagen. Men jag lyckade inte få det gjort. Dagen efter gick det bättre.

Jag är motiverad och jag kämpar. Jag VILL klara de här sakerna. Om jag inte skulle få det gjort för att jag inte är motiverad är väl en sak men jag är ju motiverad.

Och när jag jobbat och fått hjälp att laga mat av boendestödet så har jag ofta varit för trött för att göra matlådor av maten.

Jag upplever att det ofta funkar så med NPF, att man liksom fäller krokben för sig själv av sina egna förväntningar. Å ena sidan behövs bra planering för att man inte ska fastna på något hinder på vägen (tex att en ingrediens saknas och så hakar man upp sig på det och kan inte få resten gjort heller), å andra sidan kan det vara ännu svårare att komma igång när man har förväntningar på sig själv om att lyckas. (Och därmed lättare att sätta igång när förutsättningarna är sämre. )

Matlagning är rätt komplext egentligen, och typiskt en sån sak som blir svårt för många. Sen finns det ju ingen coping-strategi som funkar för alla tyvärr, utan man får klura sig fram till något som funkar hyfsat för en själv.

 

[vemsomhelst123]

Det finns ju enkla recept utan hacka och skala. Jag har 3 olika jag brukar variera mellan och när jag tröttnat på dem kan det bli en lasagne eller pizza jag bara behöver stoppa i ugnen.

Min favorit som jag pga omotivation till att laga mat är pasta med pesto. Det är typ 2 moment. Stoppa pastan i kastrullen när den är färdig ha i pesto.

Min andra favorit är värm ris i mikron (sånt snabbris i påse) och ha i en klick smör, kan ätas bara så eller kompletteras med skinka, salami el liknande veggo alternativ. Också typ 2 moment. Om man vill och orkar kan man koka grönsaker och ha i också eller bara öppna en burk majs och hälla i. Brukar ha i majs i peston också, kör oftast på valnötspesto.

Nr 3 är bara 1 moment, köp en påse spätzle, värm i stekpanna, färdigt! Vet dock inte om din lokala butik har det i sitt sortiment.

Jag tycker det kan bli en egen tråd fler än jag som säkert vill ha bra tips

 

[vemsomhelst123]

Jag menar inte att andra inte har svårigheter, men tror att om andra vore lika motiverade som jag så skulle de klara av mer.

Jag tror inte det finns självlagande mat. Någon måste plocka fram ingredienserna, skala, hacka eller riva dem och stoppa dem i en gryta.

Jag kan vara otroligt motiverad till massa saker och göra ambitiösa planer för tex träning och matlagning, men det blir inte av ändå. Jag förstår att du har svårare att komma över kanten med din diagnos, men mina inlägg är genuint menade som att det inte är något fel på dig, du klarar massor saker och många utan diagnos fastnar också eller känner hopplöshet/uppgivenhet över saker som inte funkar, eller för den delen tittar avundsjukt på andra som verkar klara allt (vilket de ju såklart inte gör). Jag har fått såna kommentarer några gånger ”för sig löser sig ju allt”, ”du är ju aldrig orolig”, ”du klarar ju allt!” Och det är inte alls den bilden jag har av mig själv, och inte heller är det sant. Man ser ju inte hela bilden av nästan någon person. Alla har svårt med något.

 

[hundtant]

Det är väl inte 100% sant att jag klarar allt jag vill. Vissa saker har jag jobbat med hela livet utan att lyckas. Som autist så är begåvningen ojämn. För det finns också saker som jag är väldigt bra på.

Den här tråden började med Hur bemöter man negativa människor. Sedan på sidan 2 säger någon Klart du klarar allt du vill. Mer en självhjälpsklyscha än något som ska tolkas bokstavligt för självklart klarar ingen allt de vill. Sånt där är bara avsett för allmänt pepp, inte något som ska tolkas konkret.

Men det räcker för att du ska vända tråden till en uppräkning av allt du inte klarar. Varför? Vilken nytta har du av gång och gång pränta ner dina svårigheter svart på vitt? Det är förmodligen ditt funktionshinder som är just ett hinder när det gäller vad du klarar i vardagen, @Sassy beskriver det ju jättebra.

Om jag skrev ner allt som jag har problem med skulle jag bli skitledsen och gå in och lägga mig under täcket igen. Man tjänar INGET på att rada upp alla sina bekymmer, i synnerhet inte i skrift. Det man skrivit framstår som en sanning för en just bara för att man formulerat det i text.