Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

[doris]

Vad kände ni då??

Jag har ju inte trott på att det fanns något i magen med tanke på att jag inte haft några symptom överhuvudtaget som är de "klassiska grav.symptomen" man så ofta läser om. Jag har efter det första plusset gjort ytterligare 3 test "bara för att". Gubben min tyckte ju att jag var bra skum. Men vad skall man göra då? När man inte känner att man är gravid?

Iaf, I måndags var vi på MVC och skulle göra vårat första UL. Jag hade ju ställt in mig på att det inte fanns någon bebi i magen, så jag vart helt överraskad/chockad/pinsamt fnittrig när jag såg att det var en liten böna på skärmen. Frågade nog BM både 2 och 3 gånger om det verkligen var min mage som syntes eller om det var en inspelad verision.. Och sen när ljuset väl gick upp för mig, när man såg den lilla leka karate och snurra runt där inne så blev jag alldeles gråtfärdig... Bebin såg ut att må så bra, och ha så kul.

Tanken gör mig fortfarande helt upprymd! Det lever en bebi i min mage! (har nog svårt att fatta det ännu)

Hur reagerade du när du fick se den lilla på skärmen för absolut första gången??

 

[us_lover]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Första UL gjorde jag i v 14 inför fostervattenprovet. Jag hade märkt av graviditeten genom illamående, men det var ändå inte förrän när jag såg det lilla knytet röra sig som det liksom blev verkligt. Jag fick tårar i ögonen....

 

[VinterFlikka]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag var livrädd att det inte skulle finnas något där, att jag skulle inbillat mig, att något gått snett , att jag testat fel eller vad som helst.
Så när jag såg den på skärmen så slappnade av, jag hade varit så nervös och stressad innan utan att ha förstått det själv.
Jag nästan grät, mest av att alla spänningar släppte och hade svårt att koncentrera mig på vad BM sa, dessutom pratade människan jättetyst och det var en fläkt på i bakgrunden så det blev lite luddigt.

Nu, när man känner den (ordentligt...) så är det lättare att slappna av, jag vet att den finns därinne och att den lever.
Istället ser jag fram emot nästa orosmoment, förlossningen...

 

[lingonben]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag kände som du ungefär, typ "åfan, jag ÄR visst verkligen gravid. På riktigt, typ". Fast jag gjorde bara två graviditetstester, men min sambo tittade också lite konstigt på mig andra gången. Jag kände mig inte så väldigt gravid utan mådde mest konstigt, det gjorde det inte lättare att förstå.

Fast jag vågade inte titta på skärmen innan BM fått upp en tydlig bild. Var rädd att om det nu fanns något där skulle hjärtat inte slå. Men när jag väl vågade titta stirrade jag väldigt fascinerat på det lilla hjärtat som pickade på för fullt.

 

[nDian]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

De trodde att jag var i vecka 18,men jag var bara i vecka 14. Så jag fick återkomma när jag verkligen var i vecka 18. Men när jag såg första gången så grät jag. Tårarna bara kom, då visste man att det verkligen var något där. men man var ju nervös ifall dom inte skulle hitat något. Men så var inte fallet

 

[mino]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

jag reagerade precis som du. Vi åkte in akut ungefär en vecka innan rutin UL eftersom jag hade en liten blödning och läkaren bara kollade lite snabbt, hon tänkte nog inte på att vi inte hade sett det lilla livet ännu och vi var inte inställda på att hon skulle göra ett UL. Jag kan fortfarande (nu är dottern 6 mån) känna hur det kändes "men gud där är min unge, det är verkligen ett barn där inne, det där är Min Unge, nu hänger det på mig att den här ungen ska leva". Det ögonblicket kommer jag nog aldrig att glömma.

 

[oz_joj]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Vi grät båda två. Jag tyckte också att det var då jag förstod det mer på riktigt eftersom jag inte hade känt någon rörelse innan. På UL rörde sig min bebis jättemycket. Det var helt fantastiskt och vår son ÄR helt fantastisk!

 

[doris]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

skönt att höra att fler haft det lite som jag.. Alltså inte riktigt kännt sig gravida/eller vågat tro på det.

Jag tittade ju på skärmen hela tiden och fick verkligen en chock när det helt plötsligt (från att ha varit mörkt på skärmen) visade sig en liten bebi i full action, man såg ju så tydligt huvudet med alla konturer, armar, ben, ryggrad, mage, allt! Det såg ju ut som en bebis. Inte som jag trott att det skulle se ut som en alien-liknande varelse som man skulle ha svårt att hitta på skärmen.. Därför fattade jag ju först inte att bilden på skärmen hörde ihop med min mage..

Så här i efterhand kan jag nog tycka att BM som gör UL på ett person för allra första gången kanske borde vara lite förstående och "tröstande", och förklara lite mer och så. Våran BM berättade bara när vi kom in i rummet att hon skulle mäta en massa konstiga mått, och se om det var en eller flera i magen.. Så jag var inte förberedd på hur stor bebin var och sånt.

 

[doris]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

När började du känna bebisens fladder då? I vilken vecka ungefär?

 

[Lupino]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag vet inte om det är för att jag inte är en så känslosam människa men jag kände egentligen ingenting (mer än lite nyfikenhet).

Mitt första UL (eller egentligen var det ju ett VUL) gjordes redan i v8. Det tog 1 minut och jag hade inte sett mer än något flimmer på skärmen som läkaren sa var hjärtat. Anledningen till dett VUL var att vi gått på fertilitetsutredning och de erbjöd det som service när man blev gravid.

Mitt andra UL gjordes i v13 då vi gjorde en nupp-undersökning. Den gången var det med bra utrustning och det tog nog ca 30 minuter. Klart det var roligt att se men väldigt overkligt.

Det tredje och sista (antar jag) UL gjorde jag i v19 (rutin-UL). Först här började det bli riktigt spännande, man fick verkligen se allt och BM tog sig tid att förklara vad hon såg.

Så för mig har det inte kommit en droppe eller varit ett fuktigt öga trots att vi som sagt fick kämpa i ett år innan det tog sig...

På tal om när man började känna fostret så gjorde jag det i v19 efter att jag pratat med andra som var gravida och de sagt att de i efterhand insett att den bubbliga magen inte alls var bubblig utan att det var någon där inne som levde runt. I och med denna förklaring förstod jag att det var barnet som kändes. Numera (i v30) är det ingen tvekan direkt ;-)

 

[Roheryn]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag kan inte säga att jag kände något särskilt. Gjorde UL i vecka 6 (syntes bara lite "skräp" i en blåsa...), vecka 8 (såg ut som en sån där liten godisnalle med korta armar och ben....) och vecka 17 ("riktigt barn"). Var ju helt säker på att jag var gravid redan innan första UL, så jag blev varken förvånad eller känslosam, tyckte bara det var intressant.

 

[corona]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Första graviditeten och första ultraljudet. Så spännande!
Fyllda av förväntan åkte vi in till sjukhuset för att få se vår bebbe.
Jag hade dagen innan sagt både till sambon och mamma att "jag känner mig inte ett dugg gravid, tänk om det inte finns ngt där".
Det gjorde det knappt heller. Bara en liten "klutt", osm var alldeles för liten för att vara vårt barn.
Fostret hade dött tidigt utan att kroppen "stötte ut det"

Andra graviditeten och mitt livs andra ultraljud. Inte lika spännande. Mer skrämmande av naturliga skäl. Denna gång gjorde vi ett VUL redan i vecka 11 för att kontrollera att fostret levde.
Det gjorde det
En liten "böna" med ett hjärta som slog. Och när läkaren petade mig i magen spratt det till i "bönan".
Andra ultraljudet var det rutinmässiga ultraljudet "som alla gör".
Var livrädd även denna gång, trots att jag sett bebben innan och lyssnat på dess hjärtljud. Men bönan hade blivit en liten groda, med skalle, ryggrad, lårben, navelsträng, ett pickande hjärta...
Jag tyckte det var underbart! Samtidigt svårt att greppa, att den där lilla, lilla människan låg i min mage

Gjorde även ett par UL ett par veckor innan förlossningen, och hur höggravid jag än var, var bilden av den lilla människan overklig för mig.

 

[doris]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

jo, jag antar att jag kommer känna likadant.. Att det inte är riktigt verkligt förren man har fött fram bebin..

 

[corona]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

jo, jag antar att jag kommer känna likadant.. Att det inte är riktigt verkligt förren man har fött fram bebin..

Jag tyckte det känndes overklig då med...när de "lastat upp" det nyfödda, slemmiga, underbara lilla knyttet på min mage... jag kunde inte fatta att han vuxit inuti mig. Han var ju så stor, och samtidigt så liten
Och han var ju en riktig liten människa, som kommit "från ingenstans" och utvecklats inne i min mage...det är verkligen overkligt, facsinerande, fantastiskt...

 

[diamonia]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag åkte in akut eftersom jag fått en blödning i v 17. De såg inget på det vanliga UL och på VUL hittade de ett foster som dött i v 11... Det kändes naturligtvis fruktansvärt men så här i efterhand så var det tur att det inte var det vanliga UL då man förväntar sig att allt är bra. Nu visste jag ju att något var fel när jag åkte in.

Nästa gång jag blir gravid är jag lovad UL i v 8.

 

[diamonia]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

*dubbelpostat*

 

[Enya]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Jag tyckte det känndes overklig då med...när de "lastat upp" det nyfödda, slemmiga, underbara lilla knyttet på min mage... jag kunde inte fatta att han vuxit inuti mig. Han var ju så stor, och samtidigt så liten
Och han var ju en riktig liten människa, som kommit "från ingenstans" och utvecklats inne i min mage...det är verkligen overkligt, facsinerande, fantastiskt...

Jag håller med dig i vart enda ord du skriver!!!

Samtidigt så kände jag faktiskt då och då en känsla av att det nästan var lite äckligt; det växer en MÄNNISKA inuti MIG! Men det är helt otroligt att från att ha varit något man inte dirket kan se med blotta ögat till att bli en människa på dryga 50 cm och 3 kg.........

 

[havreflinga]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

Vi gjorde VUL i vecka åtta, för jag hade nyligen haft ett missfall och blödde även denna gång. Jag var oxå lite orolig att det kanske inte fanns något där. Rädd att jag "lurat" maken. Visserligen visade testen positivt, men det kunde ju vara hormoner kvar från förra graviditeten (som slutade i missfall).

Men när vi såg det där lilla fladdret som var hjärtat som pickade, då blev jag alldeles tårögd. Kändes nästan lite som att bli kär!

Samtidigt kände jag lite som Enya. Lite läskigt och stort. Och när jag lite längre fram läste att bebisen kissade i fostervattnet, då blev jag nästan upprörd att det låg någon i mig och kissade!

 

[doris]

Sv: Det första Ultraljudet (med 1:a barnet)

den tanken slog mig igår kväll när jag stod i duschen..
Fy vad äckligt egentligen.. Det växer en bebis i min mage..Lite som en alien-film..

Men sen tyckte jag bara att det mysigt igen..

Har man ofta så här när man är gravid? Att man ena stunden tycker att allt är sockersött och i nästa stund så är det skrämmande och läskigt??