Det bara rasade...Kändes det som iaf...

(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.

Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.

---

Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!

Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...

Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...

 

[ricca]

Att ha kontrollerande föräldrar kan vara lika destruktivt som att ha en kontrollerande partner. En 20-åring har ingen rapporteringsplikt till sina föräldrar! Stämmer in i flytta hemifrån-kören och håller med om att du behöver prata med någon.

 

[Dressyrtjejen_97]

Okej, hon är lite paranoid eller vad man ska säga på grund av dina/era tidigare erfarenheter. Fine. Men nu är du vuxen och umgås med trevliga killar och då behöver hon inte oroa sig. Gör hon det ändå är det hennes problem som hon får stå för, inte ditt.


I sig är det ju inget konstigt om de anser att du ska betala för din häst (och ditt uppehälle) själv. Men tror du verkligen att de skulle begära att du betalade för hästen som en konsekvens av att du kysser någon?
Hur som helst tänker jag att studielån och/eller extrajobb vore något att tänka på för dig, så du har en trygghet i att du kan betala för dig själv och hästen. Kanske flytta hemifrån också, låter som att du skulle må bra av det.


Låt inte EN dålig erfarenhet hindra dig från att någonsin söka hjälp i framtiden. Skulle du göra det i något annat sammanhang?
Det är klart det känns jobbigt om någon bryter ens förtroende, men det betyder inte att alla kommer göra det. Jag tror helt ärligt att du skulle behöva prata med någon professionell om din livssituation.
Dessutom är du vuxen nu, då har kuratorer etc. hårdare tystnadsplikt än för barn.

Sant.

Det är snarare tvärtom. De gör allt för att försöka få mig att vara så osjälvständig som möjligt. De betalar gladeligen för H.H (så länge jag sköter mig!) och är helt motvilligt inställda till att jag ska ha körkort t.ex. Sen var de ju helt ärligt rätt på och pushade för att "ja, den här skolan ligger ju väldigt nära oss, så då blir det ju smidigt i vardagen osv. osv."
Funderar lite på extrajobb, men ville iaf ha "kommit in i studierna" ordentligt innan jag ens funderade mer seriöst på det.

Nja. Men sen skrev jag kanske inte exakt i detalj allt om den kuratorn heller. Det var inte bara att hen läckte som ett såll, hen sa också snudd på oförlåtliga saker till mig (som var helt vidriga). Det är nog faktiskt det som hänger kvar allra "hårdast" från mitt förflutna, och helt ärligt känns det inte som en möjlighet. Iaf inte nu. Jag får helt ärligt panik av bara tanken.

 

[Problematisk]

Sant.

Det är snarare tvärtom. De gör allt för att försöka få mig att vara så osjälvständig som möjligt. De betalar gladeligen för H.H (så länge jag sköter mig!) och är helt motvilligt inställda till att jag ska ha körkort t.ex. Sen var de ju helt ärligt rätt på och pushade för att "ja, den här skolan ligger ju väldigt nära oss, så då blir det ju smidigt i vardagen osv. osv."
Funderar lite på extrajobb, men ville iaf ha "kommit in i studierna" ordentligt innan jag ens funderade mer seriöst på det.

Okej, men nu har du körkort (väl?) och trivs i skolan. Och du har kommit in i studierna, så kanske dags att börja leta extrajobb nu efter nyår? Eller som sagt, ta lån. Med både lån och extrajobb borde du kunna klara dig om du flyttar till något litet och lever billigt.
Skaffa egna pengar och ta ifrån dem makten att styra dig genom hästen.

Nja. Men sen skrev jag kanske inte exakt i detalj allt om den kuratorn heller. Det var inte bara att hen läckte som ett såll, hen sa också snudd på oförlåtliga saker till mig (som var helt vidriga). Det är nog faktiskt det som hänger kvar allra "hårdast" från mitt förflutna, och helt ärligt känns det inte som en möjlighet. Iaf inte nu. Jag får helt ärligt panik av bara tanken.

Men det finns andra än just den kuratorn. Okej att hen inte behandlade dig bra och sa och gjorde saker som du mådde dåligt av. Det är tråkigt men det är som det är. Det du har skrivit om (inte bara här och nu utan annat också) känns verkligen som sådant du behöver hjälp med. Det är inte normalt att i din ålder vara så styrd av sina föräldrar, och du har varit med om svåra saker. Sånt behöver man ofta hjälp med att bearbeta och ta sig igenom.

Jag har varit hos MÅNGA kuratorer, psykologer etc. De flesta har varit helt okej, några har varit riktigt bra, och en var helt vedervärdig som fick mig att må ännu sämre. Jag får fortfarande ångest av att ens se den byggnaden där han jobbar och klarar inte av att tänka på mycket av det han sa och gjorde. Men jag lät inte det hindra mig från att få den hjälp jag förtjänade, och jag tycker inte du ska göra det heller.

 

[Dressyrtjejen_97]

Okej, men nu har du körkort (väl?) och trivs i skolan. Och du har kommit in i studierna, så kanske dags att börja leta extrajobb nu efter nyår? Eller som sagt, ta lån. Med både lån och extrajobb borde du kunna klara dig om du flyttar till något litet och lever billigt.
Skaffa egna pengar och ta ifrån dem makten att styra dig genom hästen.


Men det finns andra än just den kuratorn. Okej att hen inte behandlade dig bra och sa och gjorde saker som du mådde dåligt av. Det är tråkigt men det är som det är. Det du har skrivit om (inte bara här och nu utan annat också) känns verkligen som sådant du behöver hjälp med. Det är inte normalt att i din ålder vara så styrd av sina föräldrar, och du har varit med om svåra saker. Sånt behöver man ofta hjälp med att bearbeta och ta sig igenom.

Jag har varit hos MÅNGA kuratorer, psykologer etc. De flesta har varit helt okej, några har varit riktigt bra, och en var helt vedervärdig som fick mig att må ännu sämre. Jag får fortfarande ångest av att ens se den byggnaden där han jobbar och klarar inte av att tänka på mycket av det han sa och gjorde. Men jag lät inte det hindra mig från att få den hjälp jag förtjänade, och jag tycker inte du ska göra det heller.

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

 

[Problematisk]

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

Aha, jag förstod det som att de försökte hindra dig från att ta körkort men att du gjorde det ändå. Varför är de emot det? Vore det inte bra om din pappa slapp skjutsa dig till tävlingar, om du kunde åka och handla åt familjen osv? Och vad kan de göra, om de betalar både för dig och hästen borde du även med bara studiebidrag spara ihop till körkortet på inte allt för lång tid.

Låter sunt att börja titta efter extrajobb! Att säga att csn-lån är värre än pesten är lite väl, tycker jag. Jag kan inte mycket om lån men vad jag förstått är det typ det mest fördelaktiga lånet man stöter på under sin livstid. Och det är en investering i din framtid.

Tro mig, jag vet hur det är att träffa på helt fel kurator/psykolog. Oavsett om hen faktiskt gör stora fel, eller bara inte känns rätt för en själv. Jag mådde jättedåligt, var livrädd och hade samlat mod i flera månader innan jag ens tog första kontakten för att få träffa en kurator/psykolog. Och när jag väl träffade hen gjorde och sa hen så mycket som jag inte vill gå in på, men som fick mig att må ännu sämre och ha extremt svårt för att lita på folk.
Men det går att komma över. Den du gick hos var dålig, okej, låt det vara så men titta framåt. Du har stora problem nu som du kan få hjälp med. Du har gått igenom saker som du kan bearbeta. Bara för att den du träffade förr var dålig, betyder inte det att den du träffar sen kommer vara det.
Du har ju omvärderat din syn på killar, eller hur? Varför skulle du inte kunna göra detsamma med kuratorer/psykologer?

 

[TinyWiny]

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

Hur kan hon fortfarande ha stora skulder från csn? De borde var avbetalda sedan länge. Och nej. Csn-lån är inte värre än pesten. Det är en enormt fin förmån vi har i Sverige som ger alla möjlighet att studera.

 

[grodan21]

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

Nästa år är räntan på CSN-lån 0,13%! Mitt lån kostar mig strax under 600 kronor i månaden. Att ta CSN-lån var bland det bästa jag har gjort, bara kunna flytta hemifrån är en stor frihet! Och lånet kan du alltid betala av fortare än vad avbetalningsplanen säger!

 

[Gnist]

CSN-lån är värre än pesten,

Dina kontrollerande föräldrar är pesten, ett csn-lån är rena hallelujakören i jämförelse. Det är en investering i din framtid, med extremt låg och förmånlig ränta. Sen att de hjärntvättat dig att tro något helt annat är bara tragiskt.

 

[Gnist]

Varför är de emot det? Vore det inte bra om din pappa slapp skjutsa dig till tävlingar, om du kunde åka och handla åt familjen osv?

De mister ju en stor del kontroll över @Dressyrtjejen_97 om hon tar körkort och på så vis tar ett steg mot självständighet..

 

[Greyshine]

Här är en som ännu är oskuld vid 23 års ålder! Visserligen kysst, men det lovar jag var inget att hänga i julgranen direkt.

Alla mina kompisar vet och jag är väldigt "öppen" med det, inget man tar upp kanske men har inga problem att stå för det. Visst kan folk bli förvånade (även när jag var yngre) men vad jag kan minnas har det har faktiskt bara varit en enda person som gjort sig rolig över det och då var vi redan överens om att det var en jäkligt underlig människa. Det mesta folk sagt (främst under gymnasietiden när det var som mest fokus på sådant) har varit i stil med "men killar gillar tjejer som är oskulder". Varför de skulle gilla det hade (och har) jag dock ingen aning om , och det har väl mest varit för att "lugna" mig och få mig att tycka att det är okej, även om jag i princip aldrig haft det problemet, men det är också allt. De flesta människor har nån gång nojjat över detta och vet att det kan vara känsligt för folk, så du är inte ensam om att tänka såhär.

För mig har det blivit så delvis på grund av en djupt rotad misstänksamhet mot killar sedan skoltiden, men även ett visst ointresse för sex och förhållanden i allmänhet. Dock känner även jag ett visst behov efter sådan "närhet" ibland, så även om våra omständigheter är lite olika så kan jag ändå förstå hur du känner.

Så mitt råd är att helt enkelt vara öppen med det, ryck på axlarna och säg "Det har bara blivit så". Är du bekväm med det så blir andra det också, gör sig någon rolig över det så är de inget att ha ändå. Personligen så tänker jag att om folk redan vet om det blir det inte inte så jobbigt att ta upp med någon man faktiskt har intresse för.

Angående dina föräldrar så är något som kanske kan lugna dem lite att det ju faktiskt Du som upplevt det här närmast, och är därmed väl medveten om vilka rötägg till killar som finns där ute. Att aldrig någonsin umgås med killar är ju en omöjlighet, och det är en bra hjälp om du faktiskt kan prata med dem om detta, oavsett om du träffar på en bra eller dålig kille.

Tillägg när jag läst vidare lite: att de är så kontrollerande kommer ju faktiskt inte hjälpa dig i längden, snarare stjälper de dina möjligheter att kontrollera ditt liv och i förlängning dina relationer. De vill inte att du ska råka illa ut, men ger dig samtidigt inte chansen att skapa verktyg att hantera ditt liv och eventuella dåliga partners med.

 

[vallhund]

Hur kan hon fortfarande ha stora skulder från csn? De borde var avbetalda sedan länge. Och nej. Csn-lån är inte värre än pesten. Det är en enormt fin förmån vi har i Sverige som ger alla möjlighet att studera.

TS föräldrar verkar göra allt för att förhindra henne att bli självständig o bilda sig en egen uppfattning om verkligheten.
3 års CSN lån för att bli syrra var slutbetalt innan jag fyllde 45, sen pluggade jag 5 år till, men arbetade parallellt o tog bara ut bidrag, inga lån.

 

[em-pirre]

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

Är du säker på att du vet allt om din mammas lån? Eller har hon nyligen tagit dem? Liksom, de är ju nästan gratis?

 

[Dressyrtjejen_97]

Aha, jag förstod det som att de försökte hindra dig från att ta körkort men att du gjorde det ändå. Varför är de emot det? Vore det inte bra om din pappa slapp skjutsa dig till tävlingar, om du kunde åka och handla åt familjen osv? Och vad kan de göra, om de betalar både för dig och hästen borde du även med bara studiebidrag spara ihop till körkortet på inte allt för lång tid.

Låter sunt att börja titta efter extrajobb! Att säga att csn-lån är värre än pesten är lite väl, tycker jag. Jag kan inte mycket om lån men vad jag förstått är det typ det mest fördelaktiga lånet man stöter på under sin livstid. Och det är en investering i din framtid.

Tro mig, jag vet hur det är att träffa på helt fel kurator/psykolog. Oavsett om hen faktiskt gör stora fel, eller bara inte känns rätt för en själv. Jag mådde jättedåligt, var livrädd och hade samlat mod i flera månader innan jag ens tog första kontakten för att få träffa en kurator/psykolog. Och när jag väl träffade hen gjorde och sa hen så mycket som jag inte vill gå in på, men som fick mig att må ännu sämre och ha extremt svårt för att lita på folk.
Men det går att komma över. Den du gick hos var dålig, okej, låt det vara så men titta framåt. Du har stora problem nu som du kan få hjälp med. Du har gått igenom saker som du kan bearbeta. Bara för att den du träffade förr var dålig, betyder inte det att den du träffar sen kommer vara det.
Du har ju omvärderat din syn på killar, eller hur? Varför skulle du inte kunna göra detsamma med kuratorer/psykologer?

Du har återigen rätt

Och ja, jag får väl försöka komma över skräcken för kuratorer/psykologer kanske, skulle kanske må bättre av det...

 

[Dressyrtjejen_97]

Hur kan hon fortfarande ha stora skulder från csn? De borde var avbetalda sedan länge. Och nej. Csn-lån är inte värre än pesten. Det är en enormt fin förmån vi har i Sverige som ger alla möjlighet att studera.

Det kan jag faktiskt inte svara på helt. Hon har haft en enormt liten inkomst i hela mitt liv, och utbildade sig till ett lågavlönat yrke (ssk), så det kanske är något på spåren.

 

[vallhund]

Du har återigen rätt

Och ja, jag får väl försöka komma över skräcken för kuratorer/psykologer kanske, skulle kanske må bättre av det...

Kolla med Studenthälsan där du pluggar.

 

[hurskamanveta]

Nej, jag har ju inget körkort. Mina föräldrar gör allt för att hindra mig från att ta det. Också.
Extrajobb tänkte jag börja titta närmare på efter jul. CSN-lån är värre än pesten, mamma har fortfarande stora skulder och jag kommer aldrig ta sådana.

Jag försöker att tänka så, men denna kuratorn kom in i bilden när jag var "lägre än botten" och som titeln på förra dagboksinlägget "försökte släcka eld med tändvätska". Och ja, jag litar helt enkelt inte på dylika.

Men NEJ! CSN är det bästa lånet jag har (ja jag har oxå bostadslån, billån och privatlån till pappa med bostadslånsränta). Jag hade lånat mer om jag hade tänkt till och investerat pengarna i annat.
Jag har ungefär lika stor skuld till min far som till CSN (om vi ska jämföra två snälla och bara bra saker med varandra), och betalar 700 i månaden till CSN (0,13% ränta) och 1500 i månaden till pappa (1,7% ränta). Bör vara avbetalat ungefär samtidigt.. Nu är min pappa toppen som både kunde låna ut pengarna en gång i tiden och som inte skickar inkasso om jag under en period inte skulle kunna betala av en eller annan anledning, men CSN är ju snäppet bättre på det viset, blir jag totalt arbetsoförmögen stryks skulden. Min skuld till pappsen blir bara mindre arv för mig . Bostadslånet skulle tvinga mig att sälja, bli hemlös och bittert förbanna att jag aldrig ställde mig i någon bostadskö.

 

[Dressyrtjejen_97]

Här är en som ännu är oskuld vid 23 års ålder! Visserligen kysst, men det lovar jag var inget att hänga i julgranen direkt.

Alla mina kompisar vet och jag är väldigt "öppen" med det, inget man tar upp kanske men har inga problem att stå för det. Visst kan folk bli förvånade (även när jag var yngre) men vad jag kan minnas har det har faktiskt bara varit en enda person som gjort sig rolig över det och då var vi redan överens om att det var en jäkligt underlig människa. Det mesta folk sagt (främst under gymnasietiden när det var som mest fokus på sådant) har varit i stil med "men killar gillar tjejer som är oskulder". Varför de skulle gilla det hade (och har) jag dock ingen aning om , och det har väl mest varit för att "lugna" mig och få mig att tycka att det är okej, även om jag i princip aldrig haft det problemet, men det är också allt. De flesta människor har nån gång nojjat över detta och vet att det kan vara känsligt för folk, så du är inte ensam om att tänka såhär.

För mig har det blivit så delvis på grund av en djupt rotad misstänksamhet mot killar sedan skoltiden, men även ett visst ointresse för sex och förhållanden i allmänhet. Dock känner även jag ett visst behov efter sådan "närhet" ibland, så även om våra omständigheter är lite olika så kan jag ändå förstå hur du känner.

Så mitt råd är att helt enkelt vara öppen med det, ryck på axlarna och säg "Det har bara blivit så". Är du bekväm med det så blir andra det också, gör sig någon rolig över det så är de inget att ha ändå. Personligen så tänker jag att om folk redan vet om det blir det inte inte så jobbigt att ta upp med någon man faktiskt har intresse för.

Angående dina föräldrar så är något som kanske kan lugna dem lite att det ju faktiskt Du som upplevt det här närmast, och är därmed väl medveten om vilka rötägg till killar som finns där ute. Att aldrig någonsin umgås med killar är ju en omöjlighet, och det är en bra hjälp om du faktiskt kan prata med dem om detta, oavsett om du träffar på en bra eller dålig kille.

Tillägg när jag läst vidare lite: att de är så kontrollerande kommer ju faktiskt inte hjälpa dig i längden, snarare stjälper de dina möjligheter att kontrollera ditt liv och i förlängning dina relationer. De vill inte att du ska råka illa ut, men ger dig samtidigt inte chansen att skapa verktyg att hantera ditt liv och eventuella dåliga partners med.

Tack för feedback!
Nej, tänker inte vara öppen med det. Skäms som en hund över det, och bara "Han" i vårat gäng vet om det (för att jag också kände till honom tidigare). Men det känns bara skämmigt att säga, och skulle inte sätta mig i bättre dager tänker jag. Möjligen att jag säger det om det verkligen "blir något" med Honom eller någon annan kille, men det är inget jag vill vara publik med.

Dessvärre är det nog lättare att prata med en vägg än med mina föräldrar, min mamma iaf.

 

[Amha]

Är du säker på att du vet allt om din mammas lån? Eller har hon nyligen tagit dem? Liksom, de är ju nästan gratis?

Jag tänkte också fråga det. När jag var liten fick jag höra om de där studielånen, att det var skulder man aldrig blev av med osv. Nu när jag vet mer vet jag också att det är bullshit. När jag hörde det sist var jag väl en sådär 10-12 år? 15-17 år sedan eller vad det blir. Ingen aning om det såg annorlunda ut då än det gör idag men fortfarande, det är skitsnack.

Innan du bara köper det där med din mammas lån borde du be om att få veta mer. När tog hon det? Hur länge fick hon lånen? Hur mycket betalar hon i månaden? Det är så uppenbart att dina "lån är värre än pesten" är dina föräldrars ord.

 

[Dressyrtjejen_97]

Är du säker på att du vet allt om din mammas lån? Eller har hon nyligen tagit dem? Liksom, de är ju nästan gratis?

Jag har inte alla detaljer, men så vitt jag vet så studerade hon till ssk under 70-talets sista år. Sedan jag föddes har hon bara jobbat halvtid = skitlön. Men inte ens tidigare var väl lönen sådär jättehög. Sen är jag inte säker på alla detaljer, men nyss nämnda vet jag ändå.

 

[Dressyrtjejen_97]

Kolla med Studenthälsan där du pluggar.

Man har tyvärr bara 5 fria besök vad jag vet, sedan måste man vidareremitteras/de tar inte på sig några "större psykologiska grejer".