Det bara rasade...Kändes det som iaf...

(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.

Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.

---

Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!

Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...

Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...

 

[TinyWiny]

Vänta lite nu. @Dressyrtjejen_97 har precis börjat komma till insikt. Ju hårdare någon går på henne ju mer kommer de gamla flosklerna hennes föräldrar tryckt i henne fram. Just nu är det föräldrarnas åsikter som kommer på pränt, inte hennes. Så blir det när en människa känner sig trängd. Då återgår man till det gamla, hemvana, det trygga och det oavsett hur fel och vansinnigt det är.

Man vet vad man har men inte vad man får och det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången. Ingen, allra minst Ts blir hjälpt av att forcera fram något. Jag anser helt och fullt att som vuxen tar man ett vuxet ansvar. När man har fyllt tjugo kan man inte längre skylla på föräldrarna, då är det hög tid att ta eget ansvar och börja bearbeta det man växt upp med om man inte har börjat än. Ifrågasätta och skapa sig ett eget liv och egna åsikter. Då måste man inse att bara för att någon annan har valt en väg i livet så innebär inte det att den vägen är den rätta även för en själv. Men, det är inte helt lätt att omvärdera allt man trott på och skapa sig en egen identitet. Vanligtvis sker det under flera år i tonåren och som ung vuxen. Så har inte skett här utan det sker nu men det tar ändå tid och det måste få ta tid. Som jag skrev förut har enormt mycket hänt på några månader och allt nytt Ts har fått veta, fått insikt om, måste få en chans att sätta sig innan det kan bli hennes fullt ut. Annars trillar man tillbaka som hon har gjort de senaste sidorna, går i försvar för sådant hon egentligen vet inte är sant men som varit sant för henne under så lång tid.

Det är få förunnat att själv inse att vissa saker man trott på, växt upp med, är fel. De flesta behöver hjälp utifrån. Låt oss hjälpa henne att omvärdera och se vad verkligheten är och innebär. Låt henne själv inse att det hon trott på är en lögn. Låt oss hjälpa henne som vi har hjälpt så många andra förut på olika sätt (mig själv inkluderad) med det hon behöver just nu. För att hjälpa någon måste man vara på samma nivå. Ge det människan behöver, inte det man själv vill ge hur frustrerande det än är för då hjälper man inte utan stjälper. Man kan inte börja ovanifrån och säga, -det fattar du väl att de har ljugit, för då går det i baklås utan man måste börja där människan är. Med information och förklaringar om dessa livslögners orimlighet.

(Jag ber om ursäkt Ts att jag skriver över huvudet på dig.)

 

[Kilauea]

Tack för feedback!
Nej, tänker inte vara öppen med det. Skäms som en hund över det, och bara "Han" i vårat gäng vet om det (för att jag också kände till honom tidigare). Men det känns bara skämmigt att säga, och skulle inte sätta mig i bättre dager tänker jag. Möjligen att jag säger det om det verkligen "blir något" med Honom eller någon annan kille, men det är inget jag vill vara publik med.

Dessvärre är det nog lättare att prata med en vägg än med mina föräldrar, min mamma iaf.

Finns absolut ingen anledning att prata med nån, allra minst dina föräldrar, om din erfarenhet av ett sexliv.
Första gången jag pratade med nån om det var när jag var 27 år - och det var med sambon då vi skulle ha sex för första gången. Japp, 27 år. Inget religiöst som gjort att det blev så, bara avsaknad av partner och att jag aldrig letade kk.

Ja, 20 år av "söndercurling" ger väl möjligen "bekvämlighet" som biverkan...
Nej, men jag tänker att allt har hänt så väldigt snabbt under hösten, mycket har förändrats på kort tid, och det måste "sätta sig" lite mer innan jag gör några större förändringar.
Det jag skulle kunna börja redan nu är att börja diskutera med mina föräldrar, försöka att åtminstone prata om saker och ting. Problemet är att det är så förbannat svårt att komma fram till en vettig dialog till mina föräldrar - särskilt när de i någon mån (även om mamma ofta är mer drivande) har samma utgångspunkt/åsikt och jag vill föra fram något som är tvärtemot detta. Det går liksom inte att nå konsensus, utan det bryter samman fullkomligen istället, och slutar med att "de är vuxna och de bestämmer i det här kråkslottet".

Varför måste du diskutera saker med dina föräldrar? Ta csn-lån, sök studentlägenhet och jobb. När det närmar sig flytt kan du säga det. Du är myndig och har alltid rätt i världen att styra ditt eget liv.

 

[Dressyrtjejen_97]

Vänta lite nu. @Dressyrtjejen_97 har precis börjat komma till insikt. Ju hårdare någon går på henne ju mer kommer de gamla flosklerna hennes föräldrar tryckt i henne fram. Just nu är det föräldrarnas åsikter som kommer på pränt, inte hennes. Så blir det när en människa känner sig trängd. Då återgår man till det gamla, hemvana, det trygga och det oavsett hur fel och vansinnigt det är.

Man vet vad man har men inte vad man får och det är lättare att tro på en lögn man har hört tusen gånger än en sanning man hör första gången. Ingen, allra minst Ts blir hjälpt av att forcera fram något. Jag anser helt och fullt att som vuxen tar man ett vuxet ansvar. När man har fyllt tjugo kan man inte längre skylla på föräldrarna, då är det hög tid att ta eget ansvar och börja bearbeta det man växt upp med om man inte har börjat än. Ifrågasätta och skapa sig ett eget liv och egna åsikter. Då måste man inse att bara för att någon annan har valt en väg i livet så innebär inte det att den vägen är den rätta även för en själv. Men, det är inte helt lätt att omvärdera allt man trott på och skapa sig en egen identitet. Vanligtvis sker det under flera år i tonåren och som ung vuxen. Så har inte skett här utan det sker nu men det tar ändå tid och det måste få ta tid. Som jag skrev förut har enormt mycket hänt på några månader och allt nytt Ts har fått veta, fått insikt om, måste få en chans att sätta sig innan det kan bli hennes fullt ut. Annars trillar man tillbaka som hon har gjort de senaste sidorna, går i försvar för sådant hon egentligen vet inte är sant men som varit sant för henne under så lång tid.

Det är få förunnat att själv inse att vissa saker man trott på, växt upp med, är fel. De flesta behöver hjälp utifrån. Låt oss hjälpa henne att omvärdera och se vad verkligheten är och innebär. Låt henne själv inse att det hon trott på är en lögn. Låt oss hjälpa henne som vi har hjälpt så många andra förut på olika sätt (mig själv inkluderad) med det hon behöver just nu. För att hjälpa någon måste man vara på samma nivå. Ge det människan behöver, inte det man själv vill ge hur frustrerande det än är för då hjälper man inte utan stjälper. Man kan inte börja ovanifrån och säga, -det fattar du väl att de har ljugit, för då går det i baklås utan man måste börja där människan är. Med information och förklaringar om dessa livslögners orimlighet.

(Jag ber om ursäkt Ts att jag skriver över huvudet på dig.)

Det är absolut ingen fara när du för fram det på ett så vettigt och konstruktivt sätt.

 

[Luff]

Ett konkret exempel på CSN. Jag har betalat ca 1000/mån i 19 år och är nu skuldfri. Bästa jag gjort och väl värt det. Är inte högavlönad.

 

[Gimlan]

Ett konkret exempel på CSN. Jag har betalat ca 1000/mån i 19 år och är nu skuldfri. Bästa jag gjort och väl värt det. Är inte högavlönad.

Ett exempel till: jag betalar under 700 kr i månaden, är kommunal tjänsteman så tjänar ok. Lånet var strax under 200 000 (tror jag) för ca 10 år sen. Har mao ca 15 år kvar att betala av, kommer aldrig bli ruinerad av mitt studielån.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag betalar 723 kronor i månaden, har studerat en kandidat plus utomlands plus en och en halv extratermin.

Jobbar på en ideell organsation så tjänar inte multum men har noll problem att betala på min skuld . Har typ 200' kvar på den.

 

[Ullmerkott]

Utbildning och egen bostad är den typen av investeringar som de allra, allra flesta lånar till. Jag har aldrig någonsin hört att vare sig högre utbildning eller bostadsägande ger ökad risk för att det ska gå åt helvete ekonomiskt, snarare tvärtom...

 

[Hyacinth]

Det är absolut ingen fara när du för fram det på ett så vettigt och konstruktivt sätt.

Att låna till utbildning är ju en investering, inget annat. Så även bostad, om man vill se det så.

 

[Killaloe]

För att ge ytterligare ett exempel på CSN;
Jag har varit arbetslös och långtidssjukskriven större delen av tiden sen jag slutade plugga (säg att jag jobbat typ 3 år av 8). Nu jobbar jag igen inom LSS, vilket inte innebär en särskilt hög lön, på deltid. Trots detta betalar jag utan större problem av mitt CSN-lån, som jag tagit under 4,5 års studier och har liksom ändå råd med resten av livet (sambo i hus, bilägare, hund som medicinerar/har specialkost och är dyr i drift osv). Det är inte ekonomisk misär på något sätt trots CSN-lånet
Dock har jag kvartalsbetalning så det kräver lite mer planering, men det går. Jag har inte hamnat hos KFM och jag ångrar inte mitt lån för en sekund (trots att jag i dagsläget inte jobbar inom det jag är utbildad till och kunde gått direkt till detta yrket utan att ta studielån) eftersom de möjliggjorde intressanta och roliga studier, eget boende och personlig utveckling.