Det bara rasade...Kändes det som iaf...

(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.

Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.

---

Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!

Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...

Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...

 

[Monifa]

@Lipperta sex och kyssar med en person man känner attraktion och lust till är fantastiskt. Utan det är det värdelöst. Men sex och kyssar ska ju självklart vara för att båda vill och inget annat.

 

[Krokus_igen]

Men en trevlig människa är ju en trevlig människa oavsett?! Det är inte heller någon annans ansvar att övertyga någon om dess förträfflighet. Det är heller inte sunt för den som ska övertygas. Vad finns kvar om den som har övertygat en om ens förträfflighet går?
Jag förstår inte alls varför du lägger någon form av ansvar på de som är trevliga mot Ts att de ska göra si och så förutom att vara trevliga. Det är ju tack vare att de är som de är som Ts har börjat reflektera över hur saker och ting egentligen förhåller sig och även om det just nu innebär att Ts känner sig lite ledsen och smått förvirrad så är jag helt övertygad om att det är början på något mycket mycket bra.

Du har nog helt rätt. Låter bra.
Bara den inledande frågan som jag inte hänger med på. Fattar inte, men min hjärna är riktigt trög just nu, då det kan bero på det.
Men jag tänker såhär att trevliga människor kan vara väldigt otrevliga också

 

[Dressyrtjejen_97]

Men du! Du är 20 år gammal! Dina föräldrar har ingen som helst rätt att ha åsikter om ifall du vill kyssa någon eller mer!

Jag förstår att det känns jobbigt att du missat en massa upplevelser som hör undomen till liksom. Men det är på inga vägar för sent. Och det är inget att skämmas för vare sig att du är oskuld/okysst eller att du nu börjar vilja ändra det.

Det är inte det minsta sjaskigt att träffa killar och prata med. Herregud, det du berättar är ju liksom en vanlig dag med normala interaktioner.
Och oavsett om du skulle ligga med 10 killar om dagen så är det fine om du vill det och mår bra av det.

Du kan förändra ditt liv. Du kan leva hur du vill. Du är vuxen nu.
Förstår att det känns svårt iom ditt bagage. Men du kan ändra ditt liv till DITT, som du vill ha det trots det.

Lycka till och hoppas du kan se hoppfullt på allt nytt som öppnar sig nu för dig.

Tack så mycket för pepp Tuaphua
Du har så rätt, jag måste bara inse det själv också...

 

[Dressyrtjejen_97]

Det "fel" de möjligtvis gör är väl att deras fina uppförande mot Ts får henne att inse att världen inte var som hon trodde. Att det skapar en längtan i henne som hon kanske inte visste fanns.

De orden, amen.

 

[Dressyrtjejen_97]

För det första: även om man kysst och sexat med ett helt gäng killar kan man känna sig ensam ibland. Det är inget konstigt. Och att vara okysst och oskuld är inget att skämmas för, oavsett ålder.
Och att bli varm i kropp och själ av kramar är inga konstigheter. De flesta jag känner tycker om att kramas.



Ja, vad skulle hända? Vad har de med det att göra?
Ta inte det här på fel sätt nu, men är ni/dina föräldrar (extremt) djupt religösa, med i någon sekt eller liknande? Tänker på din rädsla att dina föräldrar ska få reda på om du kysste någon, och att du tror det kunde leda till något negativt?
Eller är det bara en känsla DU har, som inte egentligen har något med dina föräldrar att göra? Att du tycker det skulle vara "skämmigt" om dina föräldrar visste att du hade kysst någon?

Jag tycker det verkar som att dina föräldrar har alldeles för mycket makt över dig. Du behöver slå dig fri.

Nej, hela familjen är extrema ateister, men framförallt mamma är inte alls glad i att jag umgås med det motsatta könet. Kunde hon, skulle hon gladeligen förbjuda mig från det. (Och nej, jag sa inte till henne vem som körde hem mig i helgen, bara "någon från föreningen").

 

[Dressyrtjejen_97]

Du har nog helt rätt. Låter bra.
Bara den inledande frågan som jag inte hänger med på. Fattar inte, men min hjärna är riktigt trög just nu, då det kan bero på det.
Men jag tänker såhär att trevliga människor kan vara väldigt otrevliga också

Du har missuppfattat allt.
Dels, se vad @TinyWiny skrivit.
Sedan så är det jag som inte är van vid att folk i allmänhet och killar i synnerhet är trevliga, och då när jag umgicks en hel kväll med nästan uteslutande med trevliga killar, så blev det väl "överslag" någonstans igår natt.
Och det är inte någon kille som är intresserad av mig, utan det är återigen jag som tror mig börja få känslor för en jätteunderbar och rar kille från min "närmaste krets" i min förening - som också bl.a. körde hem mig i helgen. (Han var dock inte där igår!). Jag vet att han gillar mig jättemycket som kompis, men tror inte han gillar mig tillbaka på det sättet, och jag vill heller inte prata om det med honom pga. jag inte vill riskera hela min umgängeskrets.

 

[Problematisk]

Nej, hela familjen är extrema ateister, men framförallt mamma är inte alls glad i att jag umgås med det motsatta könet. Kunde hon, skulle hon gladeligen förbjuda mig från det. (Och nej, jag sa inte till henne vem som körde hem mig i helgen, bara "någon från föreningen").

Men nu kan hon inte det, tack och lov. Varför är hon så emot att du umgås med killar? Jag får inte direkt känslan att du försatt dig själv i farliga, ohälsosamma situationer gång på gång, så det lär ju inte handla om "normal omtanke"?
Vad är du rädd skulle hända om hon/hon och din pappa skulle få reda på om du kysser (eller gör mer med) en kille?

 

[EmmaBovary]

Nej, hela familjen är extrema ateister, men framförallt mamma är inte alls glad i att jag umgås med det motsatta könet. Kunde hon, skulle hon gladeligen förbjuda mig från det. (Och nej, jag sa inte till henne vem som körde hem mig i helgen, bara "någon från föreningen").

Jag tänker att om man väljer att bortse ifrån att det faktiskt inte är deras sak, så är det ju så att varken du eller dina föräldrar har varit i den här situationen förut. Många föräldrar visar ju den här formen av "beskyddande" reaktioner första gångerna deras barn börjar hänga med pojkvänner eller flickvänner, och många barn trotsar sina föräldrar till viss del (och gör som de vill, och berättar inte alltid). Förhoppningsvis leder den där processen fram till ett förhållningssätt som alla parter är okej med så småningom. Både du och dina föräldrar måste kanske vänja sig vid att du motsätter dig, inte berättar allt och har ett eget liv.

 

[Problematisk]

Sex och kyssar är överskattat.
Skulle gärna ta tillbaka min oskuld som jag förlorade mot min vilja.

Mys och kram är underskattat

@Lipperta sex och kyssar med en person man känner attraktion och lust till är fantastiskt. Utan det är det värdelöst. Men sex och kyssar ska ju självklart vara för att båda vill och inget annat.

Jag tycker inte man ska generalisera och säga varken det ena eller det andra. Vissa älskar sex, vissa tycker inte om det. Vissa tycker det bara är bra om man är kär, vissa tycker bäst om one night stands.
Tycker inte @Dressyrtjejen_97 behöver ha förväntningar varken på att det är fantastiskt, eller att det är överskattat. Bättre att hon själv provar sig fram inom vad som känns bra för henne, och vilken typ av närhet hon trivs med

Kan även säga att jag älskar kramar och mys mycket mer än sex och kyssar, och att i en relation är den biten mycket viktigare för mig än sex. Jag behöver inte ens ha sex i en relation och kan trivas bra med det. Men sex med någon tillfällig kontakt har jag gärna

 

[Dressyrtjejen_97]

Men nu kan hon inte det, tack och lov. Varför är hon så emot att du umgås med killar? Jag får inte direkt känslan att du försatt dig själv i farliga, ohälsosamma situationer gång på gång, så det lär ju inte handla om "normal omtanke"?
Vad är du rädd skulle hända om hon/hon och din pappa skulle få reda på om du kysser (eller gör mer med) en kille?

För att jag var svårt mobbad under grundskolan, med många skolbyten som följd. Råkade ut för "allt". Dagliga trakasserier för mitt utseende, intellekt och hästintresse. En del sexuella trakasserier. Hotad med föremål (knivar och tändare) fler gånger än jag kunde räkna till, första gången redan i 4e klass. Sexuellt trakasserad och ofredad. Misshandlad ett 30-tal gånger. Ett "överfall med sexuella förtecken". Osv. Men framförallt, det som påverkade mina föräldrar mest tror jag: Att vårat hus blev äggat 8 ggr och att vi fick bilar punkterade och repade. Så jag har helt enkelt blivit utsatt för killar.
Så att hon inte vill att jag ska ha något med killar att göra är (antagligen) egentligen av välvilja, hon "vill skydda mig från det farliga".
99% hände mellan att jag var 10-15 år, dvs. för 5-10 år sedan. Redan när jag gick i gymnasiet hade jag kommit över det till ca. 95%, och sedan i höstas till 100%. Jag är alltså inte påverkad av mitt förflutna i direkt bemärkelse, jag har förlåtit och gått vidare, men hos henne verkar det sitta hårdare inne.
Om det är "normal omtanke" eller inte, är väl diskuterbart.

Och konsekvenserna? Tja, jag har en häst men inget jobb. Resten är bara historia.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag tänker att om man väljer att bortse ifrån att det faktiskt inte är deras sak, så är det ju så att varken du eller dina föräldrar har varit i den här situationen förut. Många föräldrar visar ju den här formen av "beskyddande" reaktioner första gångerna deras barn börjar hänga med pojkvänner eller flickvänner, och många barn trotsar sina föräldrar till viss del (och gör som de vill, och berättar inte alltid). Förhoppningsvis leder den där processen fram till ett förhållningssätt som alla parter är okej med så småningom. Både du och dina föräldrar måste kanske vänja sig vid att du motsätter dig, inte berättar allt och har ett eget liv.

Det lär nog inte hända på mycket, mycket länge......

 

[Flixon]

Men du, det låter verkligen som att det är dags att flytta hemifrån. Lossa lite på banden till dina föräldrar, deras förväntningar såväl som farhågor.

Går du hos någon psykolog (du behöver naturligtvis inte svara om det känns för privat)? Jag får uppfattningen genom många av dina trådar att du har mycket bagage som påverkar dig i din syn på både dig själv, ditt egenvärde och hur du tror att andra ser på dig. Jag tror att du skulle ha mycket att vinna på att bearbeta det. Jag blir lite ledsen när jag läser att du inte tror på att någon kan få känslor för dig!

 

[TinyWiny]

Det lär nog inte hända på mycket, mycket länge......

Det tror faktiskt inte jag. Du har växt som människa och förändrat dina tankar något enormt på kort tid. Ibland går det så fort att man själv inte hänger med men läs gärna vad du har skrivit tidigare så kommer du inse det med. Jag ser förändringen och jag ler. Jag är så jäkla glad för din skull. För hur långt du har kommit, hur mycket du har brutit dig loss redan och det på bara några månader!

Det gör ont när knoppar brister, när förändringens vindar drar fram, men genom att våga satsa, våga hoppa så har du allt att vinna. Förvirringen kommer ibland vara total och ibland kommer du undra vad du gör men vet du, det är helt okej. Så är det för alla. Du har på bara några månader tagit dig igenom vad som annars brukar ta år. Det är bra gjort. Fortsätt!

Det är ditt liv. Kom ihåg det. Du ska leva det exakt precis så som du vill och vill dina föräldrar vara med på ett hörn så får de allt hänga med i svängarna. Man kan aldrig tvinga någon annan att förändras men man har all rätt att förändras själv.
Vill du vänta med sex och kyssar så gör det men gör det för din egen skull för att du vill vänta. Vill du ha sex med tio på samma gång, efter varandra eller vad som så gör det men gör det för din egen skull för att du vill det. Ingen annan än du och den/de du har sex med har att göra med vad du gör eller inte gör.

 

[EmmaBovary]

Det lär nog inte hända på mycket, mycket länge......

Ja, kanske det. Men processen måste ju börja någonstans. Du måste ju själv känna att du inte behöver berätta allt, sen kanske du måste se hur de beter sig med dylik information, det kanske inte blir lika illa som du föreställer dig, en konflikt kanske blåser över relativt fort. Gör det inte det är det en annan femma, men du kan ju inte veta det på förhand.

 

[EmmaBovary]

Sen så kanske det är värt att påpeka att mina föräldrar inte hade någon aning om när jag fick min första kyss, eller blev av med oskulden. Däremot så var de medvetna om min första pojkvän och andra som jag haft ihop det med. Min mamma var inte glad när hon hittade akut-p-piller bland mina strumpor, men det är nog det enda som de oroat sig över.

Eller, oroat sig över såklart. Men som det blivit en konfrontation efter.

 

[Problematisk]

För att jag var svårt mobbad under grundskolan, med många skolbyten som följd. Råkade ut för "allt". Dagliga trakasserier för mitt utseende, intellekt och hästintresse. En del sexuella trakasserier. Hotad med föremål (knivar och tändare) fler gånger än jag kunde räkna till, första gången redan i 4e klass. Sexuellt trakasserad och ofredad. Misshandlad ett 30-tal gånger. Ett "överfall med sexuella förtecken". Osv. Men framförallt, det som påverkade mina föräldrar mest tror jag: Att vårat hus blev äggat 8 ggr och att vi fick bilar punkterade och repade. Så jag har helt enkelt blivit utsatt för killar.
Så att hon inte vill att jag ska ha något med killar att göra är (antagligen) egentligen av välvilja, hon "vill skydda mig från det farliga".
99% hände mellan att jag var 10-15 år, dvs. för 5-10 år sedan. Redan när jag gick i gymnasiet hade jag kommit över det till ca. 95%, och sedan i höstas till 100%. Jag är alltså inte påverkad av mitt förflutna i direkt bemärkelse, jag har förlåtit och gått vidare, men hos henne verkar det sitta hårdare inne.
Om det är "normal omtanke" eller inte, är väl diskuterbart.

Och konsekvenserna? Tja, jag har en häst men inget jobb. Resten är bara historia.

Jag förstår att jag kanske är och rotar i privata saker nu, men tror din mamma att det är så killar är? Att det normala för killar är att de mobbar, misshandlar, repar hus och äggar? Jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror det även här handlar om ett ohälsosamt kontrollerande från hennes sida.

Skulle du verkligen riskera att bli av med hästen för att du KYSSTE någon? Det är ju helt absurt!
Att de håller dig med häst är förstås väldigt generöst av dem, men det låter som att de använder den för att kontrollera dig.

Du har inte funderat på att skaffa extrajobb och försörja dig och hästen själv? Har du studiebidrag och lån? Det finns vägar för dig att komma undan föräldrarnas/mammas extrema kontroll och börja stå på egna ben. Tror verkligen du behöver det.
Och jag tror du skulle må bra av att prata med någon också.

 

[Dressyrtjejen_97]

Det tror faktiskt inte jag. Du har växt som människa och förändrat dina tankar något enormt på kort tid. Ibland går det så fort att man själv inte hänger med men läs gärna vad du har skrivit tidigare så kommer du inse det med. Jag ser förändringen och jag ler. Jag är så jäkla glad för din skull. För hur långt du har kommit, hur mycket du har brutit dig loss redan och det på bara några månader!

Det gör ont när knoppar brister, när förändringens vindar drar fram, men genom att våga satsa, våga hoppa så har du allt att vinna. Förvirringen kommer ibland vara total och ibland kommer du undra vad du gör men vet du, det är helt okej. Så är det för alla. Du har på bara några månader tagit dig igenom vad som annars brukar ta år. Det är bra gjort. Fortsätt!

Det är ditt liv. Kom ihåg det. Du ska leva det exakt precis så som du vill och vill dina föräldrar vara med på ett hörn så får de allt hänga med i svängarna. Man kan aldrig tvinga någon annan att förändras men man har all rätt att förändras själv.
Vill du vänta med sex och kyssar så gör det men gör det för din egen skull för att du vill vänta. Vill du ha sex med tio på samma gång, efter varandra eller vad som så gör det men gör det för din egen skull för att du vill det. Ingen annan än du och den/de du har sex med har att göra med vad du gör eller inte gör.

Alltså åh, blir nästan tårögd av lycka av dina fina ord

Jo, du har nog en stor poäng. Mycket har hänt på kort tid, och jag själv har knappt hängt med i svängarna. Jag är förvirrad, och jag känner inte riktigt igen mina känslor, och när det då blir "överslag" så slutar det antagligen som i natt...
Men jag kan absolut hålla med om att en förändring har skett, och det känns helt fantastiskt att nu kunna umgås med killar, de är också helt underbara människor.

Vet inte vad mer jag ska skriva...Dina ord är så fina att jag blir mållös.

 

[vallhund]

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag förstår att jag kanske är och rotar i privata saker nu, men tror din mamma att det är så killar är? Att det normala för killar är att de mobbar, misshandlar, repar hus och äggar? Jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror det även här handlar om ett ohälsosamt kontrollerande från hennes sida.

Skulle du verkligen riskera att bli av med hästen för att du KYSSTE någon? Det är ju helt absurt!
Att de håller dig med häst är förstås väldigt generöst av dem, men det låter som att de använder den för att kontrollera dig.

Du har inte funderat på att skaffa extrajobb och försörja dig och hästen själv? Har du studiebidrag och lån? Det finns vägar för dig att komma undan föräldrarnas/mammas extrema kontroll och börja stå på egna ben. Tror verkligen du behöver det.
Och jag tror du skulle må bra av att prata med någon också.

Inte kanske nödvändigtvis "att det är så killar är", men att många unga killar ändå är så/stödjer killar som beter sig så/det är många sådana killar runt mig.
Ja, det är väl ett visst osunt kontrollerande också, men det skulle inte förvåna mig om hon åtminstone till viss del faktiskt tror ovanstående.

Bli av med vet jag inte - men kanske t.ex. tvingad till att betala (fast jag inte har någon egen lön) eller så under några månader.
Har studiebidrag men ej lån. Dessa typ 2 800 kr räcker ju dock inte så långt som hästägare...

Jag tror tyvärr inte att jag skulle klara av att prata med någon "professionell". Som jag skrev i mitt första dagboksblad är jag tyvärr mer/mindre paniskt rädd för "professionella hjärnskrynklare" pga. tidigare mycket dåliga erfarenhet. Så det skulle nog definitivt stjälpa snarare än hjälpa.

 

[Problematisk]

Inte kanske nödvändigtvis "att det är så killar är", men att många unga killar ändå är så/stödjer killar som beter sig så/det är många sådana killar runt mig.
Ja, det är väl ett visst osunt kontrollerande också, men det skulle inte förvåna mig om hon åtminstone till viss del faktiskt tror ovanstående.

Okej, hon är lite paranoid eller vad man ska säga på grund av dina/era tidigare erfarenheter. Fine. Men nu är du vuxen och umgås med trevliga killar och då behöver hon inte oroa sig. Gör hon det ändå är det hennes problem som hon får stå för, inte ditt.

Bli av med vet jag inte - men kanske t.ex. tvingad till att betala (fast jag inte har någon egen lön) eller så under några månader.
Har studiebidrag men ej lån. Dessa typ 2 800 kr räcker ju dock inte så långt som hästägare...

I sig är det ju inget konstigt om de anser att du ska betala för din häst (och ditt uppehälle) själv. Men tror du verkligen att de skulle begära att du betalade för hästen som en konsekvens av att du kysser någon?
Hur som helst tänker jag att studielån och/eller extrajobb vore något att tänka på för dig, så du har en trygghet i att du kan betala för dig själv och hästen. Kanske flytta hemifrån också, låter som att du skulle må bra av det.

Jag tror tyvärr inte att jag skulle klara av att prata med någon "professionell". Som jag skrev i mitt första dagboksblad är jag tyvärr mer/mindre paniskt rädd för "professionella hjärnskrynklare" pga. tidigare mycket dåliga erfarenhet. Så det skulle nog definitivt stjälpa snarare än hjälpa.

Låt inte EN dålig erfarenhet hindra dig från att någonsin söka hjälp i framtiden. Skulle du göra det i något annat sammanhang?
Det är klart det känns jobbigt om någon bryter ens förtroende, men det betyder inte att alla kommer göra det. Jag tror helt ärligt att du skulle behöva prata med någon professionell om din livssituation.
Dessutom är du vuxen nu, då har kuratorer etc. hårdare tystnadsplikt än för barn.