Det är så otroligt jobbigt

[Mon]

Jag fick igår höra att min tioåriga bonusson har kallat sin fröken "Jävla hora", pekat finger åt henne och sagt åt henne att hålla käften. Kan inte förstå det och känner mig så maktlös. Så otroligt respektlöst och jag lider med läraren som får höra såna saker om sig själv på sitt jobb!

Till saken hör att han är diagnostiserad med ADD. Han har i alla sina skolår haft problem med att han blir väldigt arg, inte vill jobba och är okoncentrerad, vilket säkerligen till stor del hänger ihop med ADDn.

Bup vill medicinera honom. Vi vill medicinera honom. Men hans mamma vill inte. Hon tror inte på att han har ADD. BUP vill fortsätta utreda honom mot asperger/autism-håller. Vi vill det. Hans mamma vill inte.

Det är så otroligt jobbigt och vi känner oss så maktlösa. Bup skulle ha enskillt samtal med mamman, men hon dök inte upp. Vi har nu fått en läkartid till bup till slutet på november. Men vad hjälper det om mamman ändå inte går med på det? Vad ska vi göra? Sitta och se på när hans skolår går åt helvete? Anmäla till soc? Eller, vad kan vi göra? Att vi skulle prata med mamman är ingen idé, det funkar helt enkelt inte.

Hur ska vi kortsiktigt få honom att först att vissa saker säger man helt enkelt inte till andra människor? Jag tog väldigt illa vid mig av det han sagt till sin lärare. I min värld säger man helt enkelt inte så! Vad kommer hända när han är äldre, om han inte får hjälp? Slutar det i fängelse?

Hjälp.

 

[EmelieR]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Jag förstår verkligen maktlösheten...
Min systers ena son är också lite jobbig ibland. Skolkar, tjuvröker... Försökte bygga en brandbomb en dag...
Han är också 10 år och har det jättebra hemma....
Man tänker säkert lätt att det är missbrukarfamiljer som har såna barn. - för så var det när jag växte upp, och jag är bara 30....

Kämpa på, hållut och bara finnas där hjälper säkert mer än man tror... Men jag förstår verkligen hur tungt det är. Mamman borde ju vakna upp lite...

 

[Ramona]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Ni kan ta hjälp av familjerätten och ansöka om att få enskild vårdnad. Som argument har ni just det du skriver i tråden, att mamman medvetet hindrar sonens skolgång och framtidsutsikter då hon vägrar ge honom den vård hans diagnos kräver.

Mamman kommer att få sig en rätt stor tankeställare ifall hon håller på att förlora vårdnaden av sonen. Då behöver det aldrig gå till domstol. Men tar hon inte sitt förnuft till fånga så tycker jag att ni ska låta det gå hela vägen till domstol. Någon måste ju försöka göra pojkens liv så drägligt som möjligt. Han ska inte behöva må dåligt bara för att hans mamma vägrar att tillåta medicinering.

Mamman måste inse att ADD är ett allvarligt tillstånd i pojkens mentala utveckling, men även i all hans utveckling, kunskap och att det hindrar pojken i framtiden. Hade han brytit benet hade han väl fått den vården han behövde antar jag...

Ta kontakt med familjerätten på soc så hjälper de er. Om ingenting annat kan de ha ett medlingsamtal med er.

 

[TinyWiny]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Jag lider verkligen med dej, det är så svårt när man står brevid och ser varåt det barkar men känner sig så maktlös.
Det du kan göra själv är att ge honom klarar ramar, att han vet exakt hur han ska bete sig och ge honom verktyg till att bete sig så. Det är inte stor tröst jag vet men det är ändå något du kan göra själv utan mammans inblandning.

Det finns ju många skolor i hur man ska behandla olika bokstavskombinationer och just nu är medicin det "rätta". Kanske tror mamman på någon annan behandling? Vad isåfall? Jag tror att ni måste få igång en dialog med henne för att förstå hur hon tänker. Eller tror hon att detta kommer gå över av sig självt? Ropar hon bingo bingo och vägrar lyssna och vägrar se?

Kanske behöver bup börja i andra änden och behandla hennes sorg och frustration först istället för att föreslå behandling till pojken direkt? Hon kanske inte kan ta till sig att det är så illa som det är?

Pojken har ändå en klar fördel gentemot många andra som inte får behandling, han har en extra vuxen som bryr sig och ser. Sätt värde på det.

 

[ameo]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Ni kan ta hjälp av familjerätten och ansöka om att få enskild vårdnad. Som argument har ni just det du skriver i tråden, att mamman medvetet hindrar sonens skolgång och framtidsutsikter då hon vägrar ge honom den vård hans diagnos kräver.

Mamman kommer att få sig en rätt stor tankeställare ifall hon håller på att förlora vårdnaden av sonen. Då behöver det aldrig gå till domstol. Men tar hon inte sitt förnuft till fånga så tycker jag att ni ska låta det gå hela vägen till domstol. Någon måste ju försöka göra pojkens liv så drägligt som möjligt. Han ska inte behöva må dåligt bara för att hans mamma vägrar att tillåta medicinering.

Mamman måste inse att ADD är ett allvarligt tillstånd i pojkens mentala utveckling, men även i all hans utveckling, kunskap och att det hindrar pojken i framtiden. Hade han brytit benet hade han väl fått den vården han behövde antar jag...

Ta kontakt med familjerätten på soc så hjälper de er. Om ingenting annat kan de ha ett medlingsamtal med er.

det jag tänkte säja fanns redan i tråden...
Enskild vårdnad skulle förmodligen hjälpa pojken i det här fallet. Mamman samarbetar ju inte och verkar ju inte vilja göra det som är bäst för barnet.

 

[Mirre]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Man kan även få hjälp av en medlare utanför soc sas.
Exet och jag fick det i tvisten om sonen.
I vårat fall gjorde soc bara saken värre och det gick till tingsrätten.
Vi fick då hjälp av en medlare istället vilket var 1000 gr bättre.

Därmed inte sagt att soc är dåligt där ni bor men funkar det inte så finns möjligheten till en medlare också.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Det är så otroligt jobbigt

Jag lider verkligen med dej, det är så svårt när man står brevid och ser varåt det barkar men känner sig så maktlös.
Det du kan göra själv är att ge honom klarar ramar, att han vet exakt hur han ska bete sig och ge honom verktyg till att bete sig så. Det är inte stor tröst jag vet men det är ändå något du kan göra själv utan mammans inblandning.

Det finns ju många skolor i hur man ska behandla olika bokstavskombinationer och just nu är medicin det "rätta". Kanske tror mamman på någon annan behandling? Vad isåfall? Jag tror att ni måste få igång en dialog med henne för att förstå hur hon tänker. Eller tror hon att detta kommer gå över av sig självt? Ropar hon bingo bingo och vägrar lyssna och vägrar se?

Kanske behöver bup börja i andra änden och behandla hennes sorg och frustration först istället för att föreslå behandling till pojken direkt? Hon kanske inte kan ta till sig att det är så illa som det är?

Pojken har ändå en klar fördel gentemot många andra som inte får behandling, han har en extra vuxen som bryr sig och ser. Sätt värde på det.

Vilka bra reflektioner!

Mamman vill självklart inte att det skall gå dåligt för barnet, men frågan är vad hon ser? Ser hon problemen? Hur tänker hon kring dem?

En annan fråg man kan ställa skolan är hur de bemöter pojken? Det kan bli bättre och sämre med hans handikapp beroende på hur kunniga de är i pojkens problem.

Där jag arbetar finns tex lärare som älskar att ge barnen olika alternativ eftersom elevinflytande och valfrihet skall råda. Men för en del barn (diagnos eller ej) så fungerar det inte. De blir stressade, väljer allt eller ingenting och kommer inte igång med arbetet.

Det har resulterat i att vissa barn får välja, andra gör läraren val åt. Just det här med mycket information och egna val brukar orsaka svårigheter hos de barn som behöver en lite stadigare guidning i tillvaron.

Mitt råd är att ni fokuserar på vad ni kan göra och gör det. Ni kan kommunicera med läraren, ni kan lära er mer om pojkens behov och mycket kan lösas utan mediciner. Allt ni kan göra utan medicin - gör det.