Deprimerad som hästägare

[Vingra]

Jag skrev sist i jan 2013 i denna tråd... Då hade jag köpt mig en till häst för att rida. Den har blivit såld nu, mest pga ekonomiska anledningar, men även för att jag heller inte haft ork, jag är helslut och lusten att rida har varit för låg. Är väldigt glad över hemmet hon hamnade hos däremot, så mjuka och måna om att det ska bli bra, jätte lättnad då jag har skuldkänslor över att jag sålde hästen.

Pga flertal saker så har min energi varit jätte låg och ingenting är roligt. Har senaste veckan gjort det allra nödvändigaste och sedan stängt in mig hemma.

Har kvar min sjuka/skadade häst som nu är dräktig och det är väldigt lagom för mig. Behöver inte ta mig ut mkt alls till stallet. Finns ingen som kommer undra varför jag är flummig och inte gör vettiga saker med min häst. Orkar jag och hon så går vi promenader och klickertränar. Orkar jag/hon (lägg märke till hur lätt det är att skylla på hästens sjukdom eller den växande magen) så kramar jag henne lite, skrubbar bort lite skit och så är det inte mer med det.

Har bestämt mig för att ha ridningen på is, är lagom att ha föl på tillväxt (ska se om stoet klarar fölning bra, då blir det ett till föl kanske, annars får hon somna in) och koncentrera mig på att jag ska må bättre och fungera bättre. Att det är unghäst på tillväxt närmsta åren ser jag som bra anledning att skylla på att jag inte rider eller finns särskilt många måsten på att göra något med hästen.

 

[deepestwish]

Jag insjuknade i posttraumatisk stress som 16-åring. Jag försökte ta livet av mig och blev inlagd på bup-akuten i tre veckor. Sjukdommen förstörde många vänskapsrelationer och jag klarade knappt av att gå i skolan. Det enda som fick mig att må bättre var att få åka och träffa en arbetskamrat till min pappas hästar. Mina föräldrar lät mig att köpa en häst för att jag skulle må bättre. Det enda problemet var att vi råkade köpa en riktig problemponny som inte hade haft det så lätt och vi klarade knappt av henne. Under vissa perioder fick hon mig att må så dåligt att jag inte kunde sätta min fot i stallet. Då kände jag mig verkligen otillräcklig. Men samtidigt som hon lugnade ner sig började jag må bättre. Det fick mig att känna att vi hjälpte varandra. Nu är jag snart 19 år och nästan frisk. Jag vet att jag kan tacka min älskade ponny för det. Summerat kan man säga att jag hade det väldigt motigt med min ponny men att det på lång sikt fick mig att må bättre. Ge inte upp, dina hästar hjälper dig mer än du tror!

 

[Ragge_]

Ja precis, det är selektiv mutism/social fobi som gör att jag har svårt för att prata. Med en del (föräldrar ex.) så går det bra, då pratar jag som normalt, men med andra så låser det sig helt, jag får inte fram ett ord. De flesta kan jag dock prata lite med, men det blir bara korta svar ..

Vingra; Vad synd att du fick sälja din ridhäst :/
Men skönt att du iallafall har stoet kvar , med en liten på väg, så du kan ha någon att prata med, ta promenader osv när du känner att du orkar utan att känna någon press på att du måste rida och hålla igång.

 

[Miss Sixty]

Jag lider av borderline och PTSD. Har sen jag var 16 år kastats runt mellan olika läkare och varit inlagd väldigt mycket.

Under åren ägde jag minst 2 hästar och de fick åka mellan olika ryttare. Inte hållbart i längden så fick ta de svåra beslutet att sälja min tävlingshäst hade tappat intresset för att tävla helt så trots att de var jobbigt var de det bästa jag kunde göra.

Mitt sto har jag kvar hon blev utdömd som ridhäst efter en olycka och är idag avelsto och väntar på att hon ska föla nu i maj.

Mitt mål är att en dag ta upp ridningen igen på en av mitt stos avkommor.

Är just nu inlagd och väntar på behandlingshem

 

[Squie]

Ja precis, det är selektiv mutism/social fobi som gör att jag har svårt för att prata. Med en del (föräldrar ex.) så går det bra, då pratar jag som normalt, men med andra så låser det sig helt, jag får inte fram ett ord. De flesta kan jag dock prata lite med, men det blir bara korta svar ..

Men du. Nu är jag krass (har haft social fobi själv inkl några till fobier), du måste verkligen utsätta dig för det läskiga för att komma över de hela. Det är det enda sättet.

Kan du inte skriva ett brev till psykologen? Det viktiga är ju ATT det kommer fram.

 

[ztsu]

Jag lider av borderline och PTSD. Har sen jag var 16 år kastats runt mellan olika läkare och varit inlagd väldigt mycket.

Under åren ägde jag minst 2 hästar och de fick åka mellan olika ryttare. Inte hållbart i längden så fick ta de svåra beslutet att sälja min tävlingshäst hade tappat intresset för att tävla helt så trots att de var jobbigt var de det bästa jag kunde göra.

Mitt sto har jag kvar hon blev utdömd som ridhäst efter en olycka och är idag avelsto och väntar på att hon ska föla nu i maj.

Mitt mål är att en dag ta upp ridningen igen på en av mitt stos avkommor.

Är just nu inlagd och väntar på behandlingshem

Vad tråkigt att du är inlagd, men jag hoppas att du får ordentlig hjälp. Jag vet precis hur svårt det kan vara, för jag har legat där jag också under perioder. Du får mer än gärna skicka PM om du vill.

Jag har samma kombinationsdiagnos och började med hästarna som terapi. Jag hade aldrig hållt på med hästar innan, så för mig har de aldrig varit förknippade med måsten och ångest (nu menar jag inte att de är det för dig, det vet jag ingenting om, utan jag tänkte mer generellt). För mig har detta hjälp bättre än någon annan typ av behandling, och jag är nu helt fri från mina mediciner.

 

[Ragge_]

Jag vet bara inte hur jag ska bli av med det.
Jag har sagt flera gånger till min behandlare och läkare på mellanvården att det är mitt största problem, att det där med att inte våga/kunna prata i vissa situationer (de flesta) är det som tynger mig mest.
Men det händer ingenting. Min behandlare föreslog en promenad på stan, en måltid i sjukhusmatsalen, bildterapi i grupp , men det är fortfarande samma sak. Jag säger några få ord. Med somliga blir jag helt stum, trots att jag träffat dem hundratals gånger och känner mig lugn i deras närvaro i övrigt)
Nu håller jag på med en neuropsykutredning. Och psykologen där tar min ätstörningsproblematik på allvar och hon skulle även diskutera behandling ang. SM med min läkare/behandlare ..
Men det känns hopplöst.

Hästägandet ger mig också massa ångest just nu.
Jag har all tid i världen, men orkar bara ta bussen upp för att kolla läget, fylla på vatten. Har jag energi så borstar jag lite, han får lite hovvård och de där kosttillskotten för dåliga hovar och stela leder som han borde få dagligen för att de ska ge effekt.
Det faktum att hans rygg verkar vara omöjlig att hitta en sadel till gör inte någonting bättre. Och jag är rädd att jag skadar hans rygg genom barbackaridning då jag själv är sne i ryggen och obalanserad ..
Jag har svårt att ta mig för att släpa ut bommar, tömköra honom ordentligt eller gå en promenad längre än 15 minuter .
Jag har så dåligt samvete, sådär så det gnager i en ..

 

[Grazing]

@Ragge_ Har du samma problem som jag kämpat med när det gäller vården? Problemet för mig har alltid varit att det är otroligt få inom vården och bland psykologerna som kan någonting om mutism, nästan ingen kan något om det. Har alltid hört när jag sökt psykolog för depressionen tex och självskadebeteendet etc att jag måste ju prata, annars går det ju inte. Och då är det otroligt få som tar emot mig.

Jag har dock turen att få gå på habiliteringen som har liiite mera kunskap om dessa problem, jag har även turen att fått en psykolog som jag av någon anledning faktiskt kan prata med så att jag kan ta itu med mina andra problem. Jag har börjat acceptera att jag alltid kommer att vara mutistisk och ha svårt att prata med folk så jag kämpar först och främst med att kunna hantera ångesten och dom andra problemen. Jag har märkt att ju bättre jag mår och ju mer jag kommer ut desta lättare blir det att prata med folk, eller iallafall att möta folk. Har jag tex inte pratat eller träffat folk på nån vecka så får jag knappt ut ett ord ens till dom jag brukar prata med.

Har du inte gått på BNK eller så? Isåfall så har du ju även antagligen rätt att gå på habiliteringen som är en stor hjälp med det där då dom bör ha kunskapen annan vård saknar.

 

[purity_666]

Jag valsade runt inom psykiatrin i 6 år med diagnoser som deprimerad och ångest, innan jag träffade en läkare som stannade upp och kollade hur det EGENTLIGEN såg ut runt mig. Han kunde se att jag fungerade i cykler och ganska snabbt fick jag diagnosen bipolär. Man får då en helt annan medicinering.

Jag är som du som hamnar i svackor där jag bara existerar, inte mycket mer än så. Jag har hundar som gör att jag måste lämna sängen, annars skulle jag nog bara ligga och stirra i väggen de veckorna det är som sämst.

Jag har ingen egen häst men är medryttare/enda ryttaren på en häst. Jag har världens mest fantastiska hästägare också. När jag mår skit lockar hon mig till stallet och säger att jag bara behöver vara där. Jag kan sitta på en sten och titta om jag vill. Hon möter mig med en stor kram och jag behöver inte fundera på något.
Det är nog vad du skulle behöva, släpp kraven. Åk till stallet, andas in doften och bara vara. Kom ihåg att det är dina krav, ingen annan kräver att du ska vara duktig och orka rida. Hästarna klarar sig ändå. Mår du skit ska du åka ut för din skull. Man mår ju oftast bättre när man varit där.

Det där med motstånd känner jag också igen. Det är så dubbelt. Just nu sitter jag och laddar för att åka till stallet. Hjärnspökena säger att jag ska skita i det, stanna i soffan, men jag vet att jag tycker det är roligt bara jag tar mig till stallet. Så jag måste tvinga mig, även om jag just nu inte vill, men väl på plats så vill jag ju.

Kan du skaffa vuxen medskötare/kusk till russet så ni kan göra sällskap? Den sociala biten gör väldigt mycket. Eller kanske ha en inhyrning i stallet? (Se bara till så ni inte får in en idiot som gör saken värre)

 

[maryjane86]

Hej, jag har inte haft några allvarligare depressioner, men varit deprimerad i perioder pga missbruk, dödsfall. Köpte tillslut (efter en längre tids apati, arbetslöshet, hemmaliggande) min ponny för att komma ut, röra på mig, känna mig behövd. Han visade sig dock vara den envisaste hästen i världen, vilket fick mig att totalångra mitt köp (inte idag dock).

Att ha häst, innebär ångest. Även om man inte är diagnostiserad, alla mår dåligt emellanåt och känner sig otillräckliga. Till exempel, Min ponny är skitfet, och jag försöker verkligen motionera honom (rider ej). Men ändå får jag alltid höra "han är fet, du borde motionera din häst" osv, vilket ger en ångest och känner sig som en värdelös matte.

Kan tänka mig att du/ ni känner likande när ni inte orkar rida era hästar under dåliga perioder. Men hästarna MÅR bra. Dom har mat, vatten, hästkompisar och någon som tänker på deras bästa. Vet ni hur många djur som inte har något utav det? Har själv en omhändertagen häst, har sett på nära håll hur slagna / 'oälskade' hästar mår. Era djur mår bra. Ni behöver inte ha ångest över det.

Ibland måste man vara lite ego och koncentrera sig på sig själv. Det betyder inte att man är en dålig människa. Och har du tungt för att tala med folk i allmänhet, så låt bli. Jag är inte överdrivet social (snarare asocial), men ju äldre jag blir, desto mer skiter jag fullständigt i vad folk tycker. Det borde ni också göra. Psykvården, eller vården överlag, i vårat samhälle är, och detta är inget nytt, ganska värdelös. Helst ska man skickas runt och bli någon annans problem.

Tycker att det är bra att ni talar med varandra här, det är lättare att lätta på hjärtat för personer som faktiskt förstår och har överseende. Så håll liv i tråden, för som vi kanske märker, så är man sällan ensam om sitt problem!

Kanske är det lättare att acceptera att man är som man är, och även om det är tungt i perioder, så får man göra det bästa utav situationen. För man är inte dålig för att man mår dåligt.

Och vad gäller hästarna, mig har dom räddat. Även om jag i perioder känt att dom "hatar" mig, att jag aldrig kommer klarar av hästägandet osv, så är jag glad att jag behöll dem. Pojkvänner kommer och går, likaså mediciner, doktorer, skötare, vänner. Men djuren älskar dig. Så länge du ger dom godis

 

[Vitavi]

Kommer in som ny i tråden då jag verkligen känner igen mig i det många av er skriver. Har aldrig skrivit eller pratat av mig om detta innan.
Jag köpte häst för ett halvår sen och för några månader sen ytterligare en, då jag trodde det var vad som saknades i mitt liv. Bara jag köper en häst kommer jag at bli lycklig, det var jag övertygad om. Jag hade häst som yngre och mindes såklart bara de bra stunderna som man har så lätt att göra i efterhand.
Jag har haft depression och ångest, ätstörningar, panikångest sedan 10 år tillbaka. Jag är diagnosticerad med kronisk depression och ångest av psykiater för två år sen. Tydligen ska jag lära mig att leva med detta. Mitt månde går upp och ner. Det kan vara bra i några veckor/månader för att sedan sjunka till botten. När det är dåligt är det riktigt dåligt. Jag gråter konstant, får panikångestattacker, har gjort flera självmordsförsök. Och det är alltid utan anledning också jag mår dåligt, alltså inga yttre faktorer.
Jag har till synes ett perfekt liv, tycker jag själv. Underbar sambo, jobb, ordnad ekonomi, underbar familj. Jag har två fantastiska hästar. Vad har jag att vara deppig över?

Nu till hästbiten: Blev jag lycklig när jag köpte häst? Nej. För även där medföljde små vardagsproblem och det är såna små motgångar i vardagen jag inte klarar av! Går ett ridpass dåligt en dag blir jag deppig, gråter och vill sluta rida. Om hästen inte går att fånga i hagen eller beter sig allmänt tjurigt någon dag så känner jag mig oälskad av hästen och blir deppig. Om det är minsta lilla dispyt i stallet (inackordering) och även om inte jag är direkt inblandad får jag fruktansvärd ångest och vill inte åka dit!
Samtidigt är hästarna det jag lever för. Och tro det eller ej så mådde jag mkt sämre innan jag köpte dom. Jag har ändå flera uppåt-dagar nu än förr. Jag tror jag behöver något att ta hand om, lägga fokus på för att på så sätt ta bort fokus från min sjukdom. Men ändå ger hästarna sån ångest. Vad gör man när något är så viktigt och ångestladdat på samma gång?

 

[maryjane86]

Kommer in som ny i tråden då jag verkligen känner igen mig i det många av er skriver. Har aldrig skrivit eller pratat av mig om detta innan.
Jag köpte häst för ett halvår sen och för några månader sen ytterligare en, då jag trodde det var vad som saknades i mitt liv. Bara jag köper en häst kommer jag at bli lycklig, det var jag övertygad om. Jag hade häst som yngre och mindes såklart bara de bra stunderna som man har så lätt att göra i efterhand.
Jag har haft depression och ångest, ätstörningar, panikångest sedan 10 år tillbaka. Jag är diagnosticerad med kronisk depression och ångest av psykiater för två år sen. Tydligen ska jag lära mig att leva med detta. Mitt månde går upp och ner. Det kan vara bra i några veckor/månader för att sedan sjunka till botten. När det är dåligt är det riktigt dåligt. Jag gråter konstant, får panikångestattacker, har gjort flera självmordsförsök. Och det är alltid utan anledning också jag mår dåligt, alltså inga yttre faktorer.
Jag har till synes ett perfekt liv, tycker jag själv. Underbar sambo, jobb, ordnad ekonomi, underbar familj. Jag har två fantastiska hästar. Vad har jag att vara deppig över?

Nu till hästbiten: Blev jag lycklig när jag köpte häst? Nej. För även där medföljde små vardagsproblem och det är såna små motgångar i vardagen jag inte klarar av! Går ett ridpass dåligt en dag blir jag deppig, gråter och vill sluta rida. Om hästen inte går att fånga i hagen eller beter sig allmänt tjurigt någon dag så känner jag mig oälskad av hästen och blir deppig. Om det är minsta lilla dispyt i stallet (inackordering) och även om inte jag är direkt inblandad får jag fruktansvärd ångest och vill inte åka dit!
Samtidigt är hästarna det jag lever för. Och tro det eller ej så mådde jag mkt sämre innan jag köpte dom. Jag har ändå flera uppåt-dagar nu än förr. Jag tror jag behöver något att ta hand om, lägga fokus på för att på så sätt ta bort fokus från min sjukdom. Men ändå ger hästarna sån ångest. Vad gör man när något är så viktigt och ångestladdat på samma gång?[/QUOTE]

Man får nog väga för och nackdelar, låter kanske simpelt, men vet inte vad annars som skulle hjälpa

Om man mår bättre, i längre perioder, trots den där "hästägarångesten" som alla bär på, så kanske det är värt det. Man kanske får jobba lite på att trycka ner dom där "min häst hatar mig"-känslorna, och fokusera på hur bra det gick dagen innan. Lättare sagt än gjort, jag vet..

Men börjar man försöka tänka positivt en gång, så går det lite lättare nästa gång man försöker, osv... Samma som att börja tacka "ja" eller "nej" (till event, kompisar, jobb, vad som helst). Gör det en gång, och det går lättare nästa gång..

Men det finns ju inga tröstande ord egentligen, ibland kommer det vara skit. Men ibland kommer det vara jävla underbart. Djur ger så mycket.

 

[Hetla]

Halloj!
Jag är en 21 årig tjej som lider av psykiska besvär efter hård uppväxt med missbruk, bråk, övergivenhet och dödsfall i familjen.
Dock haft häst hela livet kring alla omständigheter då min mamma levde för hästrna. Det var ett gammalt islandssto som än idag betyder såå mycket för mig och kan ännu idag gråta för henne.
När jag var 16 köpte jag en 14 årig hingst, guds gåva till mig! Världens finaste individ. När jag var 17-18 blev jag väldigt sjuk i panikångest, låg i sängen i 2 månader i stöten. Hästen blev hingstgalen och valde att kastrera för min och hans del.
Allt gick i perioder. Kunde rida och vara glad, allt gick som på räls, sen kom perioden när man bara drog sig ut genom dörren med gråten i halsen för att man va tvungen att cykla iväg och mocka.
Min häst har inte krävt motion så att han stått i perioder har han inte mått illa av. Men att ha häst fick mig att komma iväg, även för en stund när det var jobbigt, och han gjorde mig så lycklig och gav energi. Hästar har aldrig tagit energi av mig även då de varit jobbiga, eller att de gått dåligt.

Nu har jag haft min häst ute på foder sedan augusti pga plugg som gått åt helvete. Tommaste perioden i mitt liv! Nu håller jag på att bli knäpp. Hästen ligger ute för försäljning men jag funderar starkt på att ta hem honom till min svärmors gård och köpa en till häst från galoppbanan som påläggskalv.
Utan häst kommer jag bli olycklig och det har jag börjat få känna på ordentligt nu.

 

[Ragge_]

Allting går upp och ner.
Jag köpte en ny sadel till min häst i slutet av Maj och hade då fått upp honom i hyffsat bra form. Att han skulle vara i någon sånär form och samla på sig lite muskler till sadelprovningen var liksom en liten sporre.
Så fick jag tips om hur jag skulle bygga upp hans högra sida/bakdel då han är stel å då skjuter över sadeln åt högersidan. Vi började klättra i backar, gjorde rid-veckoschema där långa skrittturer, galoppsträckor, tömkörning ingick samt 2-3 dagars vila för att det inte skulle bli för mycket.

Sen kommer det en regning dag, en medicinutsättning, sömnlösa nätter, mensvärk och ridningen blir liggandes.
Jag försöker ha som mål att aktkvera honom minst tre dagar i veckan, om än med bara en kort promenad. Men denna vecka har jag knappt orkat ta in honom i stallet för lite rykt och kel.
Även om jag tycker det är jobbigt att ha honom inhyrd i ett stall med ett par andra, så tror jag att det faktiskt hjälper mig ifrån att inte falla omkull totalt.
Jag KAN inte lägga den dagliga tillsynen på mina föräldrar, som jag kunde när jag bodde hemma och hästarna var på deras gård.
Jag MÅSTE åka upp varje dag för att kolla vatten, kolla så han lever å mocka/fodra vintertid. Jag kan inte isolera mig och ligga i sängen dagar i sträck, jag måste upp dit om än bara för en kort stund.
Jag måste hålla huvudet över ytan för hästens skull.

Förhoppningsvis vänder det snart.

Jag vet ju egentligen att jag mår bättre efter en ridtur.

 

[Livet]

kl
Jag har depression och panikångest, mest årtidsbunden men ibland annars. Friska perioder större delen av året.
Jag tycker mina två hästar har hjälpt mig oerhört att fungera bra. Nu när jag för någon vecka sedan fick ta bort min äldsta häst så halkade jag inte ner bara i sorg utan sjukdomssymtomen kom som ett brev på posten. Hemska panikatacker som inte har med tankar på hästen att göra utan kommer ändå. Tar jag en sobril för att bryta, så kan jag känna "normal" sorg när ångesten ger sig. Men även depressionen har tagit grepp och jag får attacker med att jag är värdelös och misslyckad människa.
Hästen var sjuk ett tag vilket gjorde att jag kände mental press några månader, som säkert förvärrat allt. Dock är ju hästarna värt sin vikt i guld i mitt liv annars.
En ny häst går nu i hagen eftersom jag visste vad som skulle ske, och min andra behövde sällskap, men den får bara vara häst, tills jag har kommit över detta. Hästarna behöver lära känna varann och jag behöver läka. kram till alla i tråden! Vi har lite mer att kämpa med i livet än andra.

 

[Azalea]

Jag har haft depressioner och andra psykiska besvär halva mitt liv, sedan jag var 13. Hästarna har helt klart varit min räddning, även om det förstås har varit slitigt när man mår som sämst och inte orkar ge dem allt man tycker att man borde.

För mig blev det på ett sätt mycket enklare att ha häst när jag flyttade massor medq mil bort och inte längre kunde ha hästen hos föräldrarna. Helt plötsligt hade jag inget att välja på, jag var tvungen att åka till stallet varenda dag. Det var en stor omställning från att ha haft mkt hjälp från mina föräldrar när jag hade dåliga dagar men strukturen och det fulla ansvaret för hästen gav mig massor. Jag märkte att jag faktiskt klarade det, även om jag vissa dagar inte hade ork att göra mer än det nödvändiga. Jag lärde mig mer och mer att det var ok att ha de där dåliga dagarna, jag började känna att jag ju faktiskt gjorde mitt bästa och att man kan inte kräva mer än så. Självklart blir man ändå frustrerad och ledsen med sig själv ibland, men det är ju ofrånkomligt, även "friska" personer har ju dagar då ork och motivation tryter.

Nu har jag varit hästlös i ett år sedan jag blev tvungen att avliva min, och jag måste säga att det varit ett fruktansvärt år. Hästen som avlivades var min drömhäst och när hon dog ville jag inte ha någon annan. Vilket blev en chock i sig, att efter 13 år med egna hästar inte vilja längre. Det var som att en stor del av min identitet försvann.

Jag vill fortfarande inte ha en ny häst, men jag saknar hästlivet så mkt. Jag behöver hästar i mitt liv, för min psykiska hälsa framför allt. Har funderat en hel del på medryttarhäst men har inte hittat någon lämplig än..