Deprimerad som hästägare

[zabby]

Sv: Deprimerad som hästägare

KL

Har atypisk depression men det är inte så farligt. (Fast det säger väl alla med den diagnosen? *lol*) Det är väl det värsta med det. Samtidigt som man sitter och funderar på om takbjälken håller för att hänga en snara i, eller om alkohol, tramadol och diverse sömntabletter räcker eller om man bara kommer vakna upp på sjukhuset med en sabbad lever, så intalar man sig själv att det inte är så farligt. Hur många gånger har jag inte tänkt "men jag har ju inget att vara deppig över.."? Ne.. det har jag inte.. utom en skadad rygg, en missbrukande, psykopatisk mor (och samvetet som tynger för att jag inte kunnat hjälpa henne och vara ett stöd.. nu har jag sagt ifrån och avbrutit kontakten. Jag orkar inte må dåligt och låta henne spela på mitt samvete för att jag inte lånar ut pengar, eller låter henne komma hem till mig när hon är hög och aspackad för att hon varit ute, bli utskälld för att jag inte städat bra nog hos henne när jag hälsar på för första gången på flera månader etc) och den allmänna känslan att jag är fullständigt värdelös och lever som en parasit... det lättade något när jag flyttade till egen lägenhet. Sen skadades disken i ryggen pga överbelastning (duktig flicka syndromet; jodå, man kan fortsätta jobba som vanligt även om det krävs 4 tramadol för att ta sig ur sängen) och efter ett halvår blev jag utförsäkrad... så fick jag flytta hem igen och försöka på nytt.
Har fått läkarhjälp och piller, tyvärr blir jag bara apatisk av dem. Så förrutom ''nödpillerna'' när ångesten slår i tar jag inget just nu. Hellre upp och ner som en bergochdalbana än helt tom alltid.. inga drömmar, inga fantasier, ingen koncentration.. Vändpunkten kom strax innan jul. Var en hemsk dag.. tror jag, jag minns den faktiskt inte. Men jag vet att jag hade skärsår på armarna (hittils har jag aldrig tagit till den flyktvägen) när jag ''vaknade'' och att jag bara tänkt på hur enkelt allt skulle vara om jag dök i ån under isblocken.. Någonting slog till där. Det blev för nära och för kraftigt på något sätt och jag ''bestämde mig'' för att bryta det.
Svårt att förklara, det är väl mer som en insikt än som nåt man bara bestämmer. Men det har funkat relativt bra, fastde senaste månaderna har det börjat komma tillbaka mer och mer.. känner mig bara fullständigt värdelös. Min ridning är en av de stora problemen, jag kräver för mycket av mig själv och är dessutom dum nog att lägga upp bilder. Och folk ger ju alltid hjälpsamma tips och kritik.. vilket alltid drar ner mig för det betyder att det inte är bra nog. Jag lär mig aldrig heller.. *suck*
Jag har ett enormt bekräftelsebehov, samtidigt tror jag aldrig på när folk säger att jag gjort något bra.
Just nu är en sämre kväll. Tankarna bara surrar, jag kan inte ens höra vad de surrar om. Jag är en usel person, världen hade varit bättre utan mig. Alla stör sig på mig, min häst hade mått bättre hos någon annan.. eller avlivad för nu är han förstörd oh konstig av mitt flumm-hanterande. Jag är oduglig, en parasit och har inget vettigt jobb (jobbar ett pass varannan vecka, delvis pga ryggen) klarar inget osv. Är tjock och fet och ful. Men inte deprimerad, nejdå.. fullt frisk med lite självmordstankar bara, helt normalt.
Man vet ju att det inte är så, men det är svårt ibland.

När det kommer till ridningen så rider jag bara när jag känner för det. Det finns ingen anledning att tvinga mig och hästen att jobba när jag är på trist humör... dessutom händer det aldeldes för lätt att jag tar ut frustrationen i tyglarna och det förtjänar han inte. Våra hästar får inte särskit mycket
''daglig skötsel'' heller. De har stora kuperade hagar och fri tillgång på grovfoder + rinnande vatten. Vid behov får de kraftfoder en gång om dagen, på vintern får de komma in i stallet på nätterna. Är det mycket flygfän får de så klart komma in under dagarna med, eller om det regnat mycket.. men för det mesta reder de sig ganska gott själva, bara att titta till dem och klappa lite på dem ibland. De verkar trivas gott. Men naturligtvis får de den vård de behöver.

Jag försöker göra saker för att må bra psykiskt. Mocka, städa, tvätta... går långa promenader (mådste för ryggens skull), är jag aktiv känner jag mig inte lika lat och oduglig. Samtidigt är det svårt att motivera sig när man ändå känner ''det kan ju alla, är inget speciellt''. Det händer att jag åker hem till en kompis och ser gamla disneyfilmer och röker vattenpipa.

Nu blev detta långt och egocentriskt.. men mitt tips är iaf att ta sig ut, göra något. Även om det kanske inte känns bra och löser alla problem, så känner man sig oftast inte riktigt ika värdelös om man fyllt dagen. Sen måste man ju låta sig själv sova och slappa också.. man får lov att må dåligt ibland.

 

[Ragge_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Igår pratade jag och min skötare om hur mina helger hos föräldrarna egentligen är. Jag berättade hur jag kände, att jag förmodligen inte hade åkt dit alls om det inte vore för hästarna och att jag hade funderat över hur det skulle va om jag hade hästarna någon annan stans .. problemet är ju att jag inte badar i pengar (soc. bidrag) och att jag isåfall måste lämna tillbaka ponnyn jag är fodervärd åt ..

 

[Ragge_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Här kommer en liten uppdatering om mitt liv!
Flyttade hemifrån i somras och har sedan dess även arbetstränat på ett hunddagis (anpassad arbetsplats). Maten funkar okej, jag sköter jobbet och mår rätt så bra. Är fortfarande ensam men jag vågar gå ut varje dag, handla, pratar med de på dagiset osv.
Har under hösten gått en nybörjarkurs i trav, vilket jag absolut inte hade klarat av för ett år sedan!

Fick idag svar ifrån en dressyrtränare på ridklubben som jag mejlade häromdagen och undrade om det fanns någon ledig tid över för mig och Hilmer.
Hon skrev att hon bara tränade i grupp och att de förmodligen var fulla, men att jag kunde få hoppa in om någon hoppade av, eller hoppa in som reserv vid sjukdom. Vågar jag? För mig är det ett stort steg att rida inför någon över huvudtaget? Kommer jag vara sämst?

 

[Casteloro]

Sv: Deprimerad som hästägare

Du, vad roligt att det går framåt för dig! Och om du vågar rida i grupp, absolut, det är givande och ganska roligt när spänningarna släppt. Jag säger alltid att jag är sämst i den grupp jag rider i, vill inte verka känna mig bättre än andra och jag tycker att alla är så duktig utom jag. Min tränare brukar dock skälla på mig och säga att jag måste tro på mig själv mer, att jag är på samma nivå som alla andra och jag har bättre balans än jag tror. Egentligen vet jag detta, det är ändå svårt att släppa fram eftersom jag har intalat mig själv att jag är sämst på att hålla balansen, är sämst på att koncentrera mig och helt enkelt är sämst på allt. Jag utvecklas eftersom och även om det kommer att ha 100 år för mig att utvecklas så mycket som jag vill, så tror jag att när jag väl gör det så kommer jag att kunna visa resultat ganska snabbt. Jag känner det inom mig och jag vet att det finns där, det är bara min osäkerhet som tar över i alla situationer. Jag får mig en törn då och då beroende på hur jag mår i psyket och vad jag orkar med, men det viktigaste i hela det här att jag utvecklas i små steg och märker detta.

Jag hopptränar i grupp och jag är svinrädd för att hoppa allt över 50 cm, min häst å andra sidan tycker det är så satans kul att hon ibland laddar järnet och galopperar på stället. Hon blir het och hoppar med mycket kraft även om det bara är fjutthinder på låg eller ingen höjd alls, för 4 månader sedan grät jag hysteriskt och höll på att svimma tack vare detta. Sist jag tränade med en överladdad häst skrittad i två veckor så kände jag så här, men kunde ändå bita ihop efter en stund och fortsätta. Kände mig så jäkla nöjd! Att trots att jag höll på trilla av för att jag blev så yrslig, så kunde jag avluta bra och på flera hinder i följd. Tog till och med en avancerad linje och klarade det galant tack vare min schysta häst.

Så JA, satsa på en grupp med en tränare du känner förtroende för, absolut!

 

[Ragge_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Hej igen!
I våras bestämde jag mig för att låna ut min häst på foder under ett års tid då jag kände att jag varken hade ork eller råd att ge honom det han behövde. Mina föräldrar har en gård, så jag har alltid haft honom hemma hos dem och har då fått hjälp med mockning osv. under depressiva perioder. Tyvärr kommer jag och mina föräldrar inte så bra överens och jag vill inte flytta tillbaka hästen där igen när jag får tillbaka honom, utan vill leta upp en annan stallplats.
Jag är dock orolig över hur det ska gå. Hur ska jag för det första ens bara våga ringa på en annons? Hur gör jag när jag mår dåligt? Vad händer om jag mår så dåligt att jag inte orkar ta mig dit? Om jag blir inlagd osv.? Vad kommer de andra i stallet tycka och tänka? Hur förklarar man att man är psykiskt sjuk?
Jag saknar honom så och vill så gärna att allt ska fungera, att jag ska kunna ha honom i ett stall i närheten, att han ska få den vård och omsorg han behöver och att vi ska vara lyckliga, samtidigt som jag funderar över om jag verkligen borde ha honom kvar?

Ni som har häst, men inte i eget stall (och lider av psykisk sjukdom), kan inte ni berätta lite om hur det fungerar?

 

[Hepzheba]

Sv: Deprimerad som hästägare

Hej!

Det svåra är alltid att börja berätta att man mår dåligt psykiskt. De allra flesta som jag har berättat om min depression för har haft förståelse för min situation och jag tror att människor överlag försöker ha det. Du kanske hittar ett stall där ni kan dela upp stallsysslorna så att du inte måste åka dit varje dag? I ett sånt stall borde det ju även finnas någon som kan hoppa in om du skulle bli sjuk. Jag vet att man ofta tänker "tänk om" när man mår som du, men för att ta bort det från den psykiska sjukdomen, tänk om du skulle bryta benet? Är de i stallet det minsta mänskliga så skulle de ju hjälpa till! Oavsett vilken sjukdom man drabbas av. Jag vet ju inte hur ofta du mår så dåligt att du inte orkar åka/gå till stallet, men kanske sporras du av att gå dit med vetskapen om att ingen annan gör jobbet där?

Om du hittar en annons med passande stall kanske det finns en mejladress eller mobilnr som du kan sms:a till, om du tycker att det är lättare att ta första kontakten på det sättet? Kanske kan du då skriva att du är blyg och tycker det är jobbigt att prata i telefon, om det är det du tycker är det jobbigaste?

Jag tycker för övrigt inte att du måste berätta om din sjukdom det första du gör. Om vi skulle ta exemplet med ben igen så säg att du istället led av benskörhet och alltså större risk att bryta benen. Skulle du då berätta om den sjukdomen innan det hände något? Tänk på att du är du, du är inte din sjukdom. Det är en del av dig och kanske kommer den alltid vara det, men den är inte den enda delen av dig!

Stor styrkekram till dig och alla ni andra som kämpar!

 

[deepestwish]

Sv: Deprimerad som hästägar

Hej! Jag är 17 år och har varit deprimerad sen jag var 12 pga mobbing. Min depression har bara blivit värre och värre med åren. I januari i år blev jag inlagd för första gången efter ett självmordsförsök. Mina föräldrar frågade om det fanns något de kunde göra för att jag skulle må bättre. Jag svarade att en häst skulle hjälpa mig att må bra. Jag hade ridit både på ridskola och hjälpt folk med privathästar så jag hade ju en del erfarenhet, dessutom har jag många i min närhet som finns där om jag skulle behöva hjälp.
En månad senare hade vi köpt världens sötaste d-ponny. När vi provred henne var hon en ängel. Skulle tro att det beror på att hon var ridskolehäst och tyckte att det var jätteroligt att vara ensam i manegen. De första dagarna fungerade allt jättebra och hon fick mig att må otroligt mycket bättre.
När hon hade varit hos oss i ungefär en vecka (inackorderingsstall) skulle jag hämta henne i hagen. Hon kom galopperandes emot mig och jag blev naturligtvis jätteglad. Dock stannade hon en meter ifrån mig, vände rumpan mot mig och sparkade. Efter den händelsen var jag ganska rädd för henne vilket hon märkte. Hon blev bara svårare och svårare i all hantering. Det tog alltid minst 20 minuter att kratsa hovarna, hon slet sig även om man använde kedja och sparkade väldigt mycket. Jag mådde väldigt dåligt av det och tyckte att allt var mitt fel. Det ledde till att jag åkte in på psyket igen. Det enda som fungerade bra var ridningen. Vi flyttade till
ett annat stall där jag kunde få mer hjälp. Redan från första dagen i det nya stallet kändes allt mycket bättre. Hon varken sparkade eller slet sig någon gång. Vi tränade en del och det gick riktigt bra sedan startade vi en clear round på 50 cm som vi klarade felfritt. En månad senare startade vi en pay n jump med en vägran. Jag var så stolt över oss och mådde mycket bättre ett
tag. Sedan kom sommaren. Jag hade hur mycket planer som helst men de krossades när hon blev sparkad i hagen och fick en ledskada. Jag skyllde allt på mig själv för att jag hade låtit henne gå i samma hage som * kan tillägga att alla hästarna i hagen utom en blev sparkade av samma häst. När hon var skadad och hade boxvila blev hon väldigt jobbig och det mådde jag dåligt av eftersom jag tyckte att det var mitt fel att hon betedde sig så. Efter ett tag var skadan helt läkt och hon fick både ridas och gå i en stor hage med andra hästar igen.
I september fick jag en plats på ett behandlingshem för utredning och de kom fram till att jag lider av posttraumatisk stress. Medan jag var inlagd (skrevs ut för ungefär 2 veckor sedan) tog jag hand om henne på helgerna och min mamma och en medryttare tog hand om henne de andra dagarna.
Allt var helt bra tills i torsdags då hon slet sig när en i stallet skulle ta in henne från hagen. Hon vill att vi ska bli utslängda pga det vilket naturligtvis får mig att må dåligt.
Min lilla älskling har hjälpt mig att må otroligt mycket bättre. Men pga min psykiska ohälsa lägger jag alla fel i stallet på mig själv vilket får mig att må dåligt. Oftast får hon mig att må bra och jag hade inte levt idag om det inte hade varit för henne

 

[cress]

Sv: Deprimerad som hästägare

Jag kan sägs så här.. Utan hästarna är Jag ingenting.. Jag lever för dom..
Jag har turen att ha egnen gård med eget stall, så Jag slipper träffa så mycket folk..

Jag har lidit så länge Jag kan minnas av djupa depressioner, social fobi panik och ångest attacker.. Och allt började med psykisk mobbning i hemmet.. Dom tog avstånd, kallade mig massor av hemska saker som ett barn, senare tonåring och långt i vuxen livet inte ska få höra.. Blev ofta utelåst, och fick vänta tills alla ätit klart för att herrn i huset tappade aptiten av min närvaro...

posttraumatisk stress syndrom

Social fobi

Dystimi (stavas?)

GAD..

Där har ni mina diagnoser nu... Kan finnas fler..

(Är som tur något bättre när Jag har min häst med mig, då är Jag starkare,så Jag har nu i år börjat tävlat och åkt på kurs,,,) Men veckan innan sover Jag inte alls.. Och veckan efter sover Jag dygnet runt.. Det tar hårt på mig att hela tiden kämpa mot sina inre flykt känslor och rädslan..

 

[frid]

Sv: Deprimerad som hästägare

*knapplån*

varning för ett långt och deppigt inlägg

min häst gör och förgör mig

jag är så trött, in i märgen trött. Jag har länge varit en kämpe, bara kört på. När jag väl bestämt mig och det inte har enligt mig funnits något val så har jag gått genom sten för att få det att funka. Men nu finns det inte så mycket kamp kvar i mig.

Min pojkvän menar att hästmänniskor är galna eftersom de är så självförgörande, och i mitt fall har han kanske rätt.

Jag har bara en häst, ägt honom sen 6 år tillbaka. Vi har genomlidit hans akuta kolik, borrelia, ledinlammationer och min utbrändhet, följande depression och ätstörningar. jag har gett honom mer eller mindre all min fritid och mycket av skoltiden och de mesta av mina pengar. lever konstant i rädslan över att den här månaden kommer det inte gå ihop. Men min häst har även fått all min kärlek.

Jag har studerat en mycket krävande linje på universitetet med riktigt bra betyg och samtidigt har hästen varit uppstallad kollektivt och jag har varit där 7 dagar i veckan. men för 1 år sedan gick jag in i väggen, för mycket arbete, en ny kärleksrelation tog slut och från en dag till en annan tappade jag intresset för allt. Då hade jag länge brottats med ensamhet, då tiden att umgås med någon inte funnits om man är hemma 9 varje kväll.

la ut en foderannons men fick bara ett bra svar och denne backade ur så hästen blev kvar.

jag älskar denna häst- utan honom hade jag aldrig tagit mig ur depressionen men troligtvis aldrig hamnat där heller.

Tack vare honom har jag lyckats kliva upp från sängen när förhållande efter förhållande kraschat, men sanningen är nog att möjligheten att förhållandet skulle hålla avsevärt ökat om jag inte haft honom. För det har alltid varit samma skäl, vi ses aldrig...

Även mina ätstörningar hålls i kontrollerade när jag har honom, för att orka i stallet måste man äta. perioder där han varit på bete och jag haft mera tid har jag alltid börjat träna, mer och mer tills jag tappat vikt och sen kommer rädslan för att äta och gå upp i vikt som ett brev på posten

tack vare honom har jag tagit mig igenom en tung och tråkig utbildning som inte känns rätt, men sanningen är att om jag inte var så beroende av en månadsinkomst så kanske jag vågat byta...

jag älskar denna häst med ridmässigt är jag otillräcklig för honom, min största dröm var att bli bra på att rida men jag kan vara glad om jag som 25 åring kan harva en LC med min häst. Är så bitter på alla som kan tävla och som går framåt och själv är jag så otillräcklig som ryttare.

Tänker på att sälja var och varannan dag, främst för att jag är otillräcklig som ryttare, hästägare men pga av hästen även otillräcklig som flickvän och otillräcklig på jobbet. Det kommer inte bli någon bra karriär för mig, det går inte med hästen och killen, finns ingen möjlighet att jobba 12 h dagar och vara flexibel. Men bara tanken på att sälja får mig hysterisk och varje gång jag ser hästen känns det otänkbart.

funderar på att stalla upp på helinackordering, men är det allvarligt talat galet att betala 10 000 kr per månad för att ha häst och mest sannolikt rida 4 ggr i veckan. Det blir 625 kr per gång!!!. Stallplats, skoning, försäkring, bil (som jag inte skulle ha utan häst), träningar= 10 000 kr Hade längtat att få pengar över efter jag slutat plugga men inser kallt att så kommer det inte bli.

Förstår inte de som lyckas ha flera hästar, jobba heltid, sambo, barn etc och få det att gå ihop. Mitt förhållande knakar redan på tidsbristen och delvis på att jag inte mår så bra. Och tanken på att jag aldrig kommer bli en bra ryttare att jag för evigt kommer harva i lätt B nivå om inte min häst går sönder av min ridning tar död på mig.

medryttare är svårt, han tenderar att kasta av de mindre och mellan rutinerade och mig med jämna mellanrum. Och pga av hans ras tittar inge riktigt duktig åt hans håll.

Själv känner jag bara att jag är riktigt nära att hamna på botten av avgrunden igen

någon som har samma dilemma?

 

[Grazing]

Sv: Deprimerad som hästägare

Tänker på att sälja var och varannan dag, främst för att jag är otillräcklig som ryttare, hästägare men pga av hästen även otillräcklig som flickvän och otillräcklig på jobbet. Det kommer inte bli någon bra karriär för mig, det går inte med hästen och killen, finns ingen möjlighet att jobba 12 h dagar och vara flexibel.

I din situation låter det som att lösdrift hade varit den bästa sorten uppstallning, jag tror mycket på att alla kan ha häst, om man hittar stallet som passar ens egna liv. Står hästen på lösdrift måste man inte anpassa sig efter stallets rutiner utan kan ofta komma när man kan helt enkelt. Förutsatt att daglig tillsyn av hästen finns då.

Nu är ju jag singel men har vänner som jobbar otroligt mycket men som har häst på lösdrift och därför går det ihop, det finns alltid lösningar att ha kvar hästen. Då släpper det dåliga samvetet som ofta kommer pga att man inte har haft tid. Hästen mår oftast bra om dom har bra hästkompisar och mat och en bra hage.

 

[KnotigaDumle]

Sv: Deprimerad som hästägare

Jag känner så väl igen mej i det där med att hästen gör och förgör en.

Jag och min häst har en lång historia. Vi träffades när jag var tretton och han var tio, jag blev skötare på honom på ridskolan i samma veva som mina psykiska problem blossade upp. Under nio års tid var han det som höll mej uppe, den enda klippan som fanns bland mediciner, samtal, psykologer och läkare, utredningar, inläggningar på avdelning, etc.
För två år sedan, när han var 19 och jag 22, fick jag köpa loss honom från ridskolan och jag har aldrig varit så lycklig och rädd på samma gång. Hästägandet är aldrig enkelt för den som har sånna problem. Jag har turen att ha en underbar medryttare som har honom de två dagar i veckan som jag jobbar. Han är en stor del i att jag över huvud taget kommer ut vissa dagar. Om jag inte orkar rida så har jag oftast åtminstone tillräckligt för att bara cykla dit och mocka och borsta lite.
Den ekonomiska aspekten gör ju inte saken lättare heller. Man har inte så mycket pengar när man är sjukskriven, så jag får tumma på precis allt annat för att få det att gå runt. Jag tycker givetvis att han är värd allt det där - han är bland det finaste jag har - men ibland undrar man hur det hade känts att ha de där tusenlapparna extra i månaden. och då känner man sej också som en värdelös människa.

Jag har väl egentligen insett att ingenting någonsin kommer att vara det minsta lätt för mej, så jag kan lika gärna ta det för vad det är och njuta av min häst så länge han lever, och kompromissa lite på ridningen för att orka. Vissa dagar är ju trots allt lite bättre än andra.

Har väl egentligen inte så mycket att säga mer än att jag vet precis hur tufft det är när man inte får det gå ihop, och man vissa dagar bara vill ge upp allting..

 

[Ragge_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Skönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär. Det är svårt att prata med någon som aldrig själv varit deprimerad om sånt här. .. "du borde inte ha häst om du inte kan ta hand om dem ordentligt" typ ..

Jag har nu varit inlagd i två veckor för depression. Är hemma på permission över helgen och skrivs förmodligen ut på måndag om allt går som det ska. Inatt låg jag och funderade över hur jag skulle ha löst detta om jag hade haft Hilmer. Min aktivitetsersättning räcker precis till stallplats + hyra och mat men hur gör jag om jag behöver läggas in igen? 80 kr/dygn vid heldygnsvård liksom?
Det är visserligen ett halvår tills jag får hem honom igen så jag tänkte lägga undan lite varje månad tills dess, men åhh, vad det ger mig ångest!

 

[KnotigaDumle]

Sv: Deprimerad som hästägare

Det är precis sånna kommentarer jag är rädd för. Personalansvarige på mitt jobb sa (i alla välmening) att jag kanske skulle fundera på att lämna bort hästen, så kanske jag skulle ha mer ork. Såg ut såhär typ: För hur jobbigt det än är i perioder, så kvarstår faktumet att jag har känt hästen i elva år. Jag har köpt honom från ridskolan för att ge honom ett bättre liv, och jag skulle inte klara av att lämna bort honom.

Trist att du behövde läggas in jag har lyckats hålla mej så pass mycket på fötter, så nu är det sex år sedan jag var inlagd sist.
Tycker det låter som en jättebra plan att lägga undan pengar! Heja dej!

 

[_Amazing_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Låter verkligen jobbigt, vet hur det är tro mig!!!!
Man orkar ingenting, allt känns meningslöst, andra dagar är man på "topp" och känner för att göra lite mer.
Tror många idag lider av depp mer eller mindre.
När jag är smådeppig och drar jag mig upp ur sängen och tvingar mig själv göra alla sysslor så känner jag mig meningsfull efteråt , men som du beskriver det så känns det som du har den lite allvarligare graden. Om du inte blir bättre hade jag bytt till någon som kan hjälpa dig mer än vad hon/han gör nu i fråga.
Hur länge har detta pågått?

 

[_Amazing_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Angående hästarna hade jag haft dessa kvar. Klart du är tillräcklig. Du kan ju däremot underlätta en del jobb genom att ha hästarna på lösdrift, låta fodervärden ta flera dagar om denne kan.

 

[Ragge_]

Sv: Deprimerad som hästägare

Han står ju hos sin fodervärd (ca 7-8 mil ifrån mig) nu fram tills i Juni
Kan absolut tänka mig att ha honom på lösdrift om jag hittar något sådant stall i närheten när stallplatsletandet börjar bli aktuellt.

 

[Vingra]

Sv: Deprimerad som hästägare

Jag har tidigare diagnoserade depressioner av olika slag, men är rätt säkerligen atypisk autistisk/aspberger och verkar som jag har chans på adhd med. Har på det en gammal hjärnblödning som gör att min hjärna tappat greppet lite. Har varit hemma på sjukskrivning plus suttit hemma utan sjukskrivning (då jag var så dålig att jag inte orkade/brydde mig om att förlänga sjukskrivningen) i flera års tid.

Jag har häst för det är en av få saker i livet jag har som är roligt och kan glädja mig. När jag var riktigt dålig och bara låg hemma var det tillslut hästar som gjorde att jag kom upp ur sängen och till slut gjorde något varje dag. Det fick mig att få motivation att börja jobba för att ha råd att betala för min häst själv. Gjort att jag varit på en sakta uppåt-spiral och numera arbetar rätt mkt och klarar av en hel del själv.

Men så kämpade jag länge med min förra hästs om jag verkligen älskade. Fick ge upp på honom för ett år sedan, sörjer honom fortfarande. Köpte ny häst direkt som det visade sig vara fel på. Reklamerade henne, vilket nu blivit en rättstvist. Det gör att hästeriet inte är roligt alls. Gör att allt bara är så mkt värre igen.
Jag hänger mkt av mitt välmående på hur det går med hästeriet så att föregående häst fick somna in och jag nu är stående med en som borde få somna in gör att jag mår skit igen. Ligger mest hemma och gråter och vill gömma mig. Är orolig över att jag ska tappa orken och motivationen att ta mig till jobbet

Jag betalar i dagsläget bort all stallskötsel utav hästen. Är tungt att ta mig ut två gånger i veckan och bara borsta på hästen då jag mår så dåligt över att hon mår dåligt. Vid nyår ska jag flytta på hästen så att jag får hjälp även med den delen, jag ska inte behöva åka ut alls i stort sett och hoppas på att kunna låtsas att jag inte har henne. Trist att säga, men jag tror hon får bättre skötsel och det är bättre för mig.

Eftersom jag är väldigt beroende utav att ha något djur så försöker jag vrida och vända på slantarna för att kunna köpa en billig häst och ha på lösdrift. Jag har råd med det så länge jag bor hemma hos föräldrarna (vilket jag ändå måste göra så länge jag rättstvistar då det går på föräldrarnas hemförsäkring), men tyvärr så är det jobbigt att behöva ringa och åka och titta på hästar. Funderar på att helt enkelt ringa och slå till på någon oinriden unghäst som bara är att komma och hämta så slipper man allt det jobbigt kring hästköpet

Det är vad jag sysslar med...

 

[Riley]

Sv: Deprimerad som hästägare

Ser att jag hoppar in i tråden lite sent, men det här var i alla fall ett trådämne som stämde in på mig. Jag har tidigare gått hos öppenvården för social fobi med delvis efterföljande depression, ångest och panikångest, vilket jag dragits med i över tio år, och även om jag idag inte har problem med fobin och inte längre går i behandling, så kvarstår mitt psykiska illamående. Har inga diagnoser i stil med Aspergers, ADHD eller dylikt, och vet faktiskt inte varför jag mår som jag gör. Jag kan ha det helt okej i perioder och till och med se fram emot och känna lycka av saker, men sedan kommer djupa dippar då jag bara ligger hemma och gråter i fler dygn och inte vill gå utanför dörren. Har ofta självmordstankar och har tidigare tvingat till akutpsyk ett par nätter pga. självmordsförsök.

Har också haft det tufft när det kommer till hästen: Dels då hon tidigare var en problemhäst som jag tvingades jobba mycket med och som tog mer energi än hon gav, och även ridningen har i perioder sänkt mitt mående, då jag får enorm prestationsångest och ett dåligt träningspass kan få mig så knäckt att jag får självmordsimpulser. Hästen går dessutom oregelbundet då jag ibland bara inte orkar rida på en vecka, jag kan titta ut genom fönstret och se att det snöar och då få en sådan knäck att jag inte vill gå ut på tre dagar. Andra dagar är det en busgalopp på hennes rygg eller ett fantastiskt dressyrpass som räddar mig från avgrunden. Så det där med att göra och förgöra känner även jag igen.

Min räddning när det kommer till hästägandet har varit fantastiska människor i min närhet, vilket inkluderar de andra i stallet. Jag behöver aldrig vara rädd för att fråga om hjälp (även om jag nödvändigtvis inte avslöjar skälet till varför), och i nio av tio fall kan jag få avlastning de dagar då jag behöver uppbåda all min energi till att ens vilja ställa mig i duschen. Jag har även fått vara otroligt selektiv med tränare och sorterat bort alla som kunnat fälla minsta lilla icke konstruktiva, vassa kommentar som kunnat få mig på fel köl. Har även lärt mig att bara ge upp och låta dippen komma om jag känner att den är på väg. I de lägena är det ingen idé att jag är envis och försöker kämpa, för det slutar bara med att jag mår tredubbelt så dåligt eftersom jag känner mig än mer sänkt när jag försökt så hårt men misslyckats.

Brukar också känna ibland att det är egoistiskt och fel att ha häst när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Men fan, allt hästägande är ju egoistiskt, allt vi gör i våra liv är egoistiskt. Och kan man lösa det så att andra på ett eller annat vis hjälper till (hjälp eller foder eller vad som helst) - varför inte? Det finns ju så många hästägare som har hästarna helinackorderade av rena bekvämlighetsskäl. Och till syvende och sist så lider min häst inte. Hon är en enmanshäst, och vill kela och busa med mig och visar så tydligt att hon trivs i mitt sällskap, och jag är helt övertygad om att hon skulle må sämre av att mista vår snart sju år långa relation än av att inte ridas sju dagar i veckan.

Jag försöker tänka att fan, det kommer inte bli bättre. Jag kommer alltid att må dåligt, det är så här mitt liv är och förblir. Och kan jag då, om så bara för en timme någon enstaka gång då och då, göra mitt liv lite, lite bättre genom att ha en älskad häst som väntar på mig i ur och skur, då ska jag göra allt för att åtminstone hålla fast vid det. Min häst är en av två saker som ibland håller mig uppe, och hur motigt det ibland än är så måste jag ha dem kvar för att kunna stanna i livet. För det vill jag, oftast och än så länge, i alla fall.

 

[Vingra]

Sv: Deprimerad som hästägare

Brukar också känna ibland att det är egoistiskt och fel att ha häst när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Men fan, allt hästägande är ju egoistiskt, allt vi gör i våra liv är egoistiskt. Och kan man lösa det så att andra på ett eller annat vis hjälper till (hjälp eller foder eller vad som helst) - varför inte?

Jag tänker ofta också så. Tvivlar lätt på att jag borde ha häst. Att jag typ vanvårdar mig själv är ju bara upp till mig själv, hur ska jag kunna ta hand om en häst, borde jag det? Men jag tror inte mina hästar har mått och mår dåligt över att jag saknar ork ofta. Jag är väldigt noga med att se till att mina hästar ska bli väl omhändertagna, att de är prio 1 i mitt liv när jag ska välja vad jag lägger ner den lilla energi jag har.

Jag måste varje dag tänka igenom vad jag ska göra, hur mkt jag orkar. Ska jag orka handla mat så kanske jag måste prioritera bort att borsta tänderna på morgonen osv. Att jobbar jag två pass efter varandra så kanske jag får prioritera bort att göra något mer ansträngande -för mig- hos hästen (som ett dressyrpass, tömköra) utan mer luffa runt eller låta hästen springa fritt. Att ev ha medryttare som kan avlasta mig de dagarna jag i förväg vet att jag har andra aktiviteter och kanske inte orkar. Och att de står i stallar som i bästa möjliga mån passar deras behovn.

 

[Riley]

Sv: Deprimerad som hästägare

Nej, jag tror inte heller att hästarna lider. Får de omvårdnad och stimulering (behöver inte vara via motion, i mitt tycke, om de har bra förutsättningar i hage/stall), samt att man inte tar ut sitt mående på dem genom säg utbrott eller dylikt, är jag innerst inne rätt övertygad om att hästen struntar i vilket. Men min förmänskligande sida säger mig ändå att jag är en usel hästägare.

Ja, det där känner jag igen. Jag själv vågar tyvärr inte ha medryttare pga. dåliga erfarenheter, men i övrigt är planering och prioritering verkligen jätteviktigt. Vilket förvisso kan vara tungt nog när hjärnan bara vill lägga ner, men av pest eller kolera så...

kl

Upplever ni andra att det blir tyngre på vinterhalvåret, när mörkret, kylan och halkan slår till? Jag känner själv att min energi rasar i avgrunden så fort det börjar krypa mot minusgrader, vill verkligen bara ligga i sängen 24/7 och göra absolut ingenting. Allra minst hålla på med hästen, eftersom det innebär att jag inte bara måste ha ork till att faktiskt komma utanför dörren och åka, utan dessutom planera för att ta på mig fler lager kläder, frysa, leta på en lampa för att kunna röra mig i mörkret, kolla broddar, krångla med täcken... det går åt så jävla mycket mer energi, energi som jag verkligen inte har.