Den destruktiva belöningsdraken

Det är nu 10 år sedan jag började få konstiga symptom som jag i efterhand lärt mig var stressrelaterat (så som att plötsligt och oförberett ramla av stolen jag satt på, inte kunna läsa bokstäver eftersom hjärnan inte längre kände igen ”flugskiten”, trassla in mig i headsetet till mobilen och inte begripa hur jag skulle ta mig loss utan börja gråta istället, och inte komma ihåg hur man gör när man fotograferar tex). Det är 9½ år sedan jag kraschade så pass att jag inte klarade att sköta mitt jobb och vid ett flertal tillfällen var så borta att jag inte förmådde mig ta mig upp ur sängen utan vaknade upp ur medvetslösheten först omkring ett dygn senare... Det är 9½ år sedan jag fick uppleva hur det kändes att få hjärnan raderad – att gå omkring i en matvaruaffär och inte fatta vad det var jag såg utan bara uppleva alla färger, dofter och ljus, som ett UFO som precis landat på den här planeten...
Jag visste inte vad jag drabbats av, fick ingen hjälp, och jag har sällan känt mig så vansinnigt hjälplös och hopplös. Det var en fruktansvärd, FRUKTANSVÄRD känsla. Jag lovade mig själv då att göra ALLT som nånsin krävdes för att återfå min hälsa igen. Det var värt precis vad som helst.

Sen dess har jag varit på jakt.
Det har blivit mitt främsta och brinnande intresse, som motiverat mig att utforska ämnesområde efter ämnesområde, gå massvis med kurser, läsa många böcker och testa många olika behandlingar, tillskott och dieter. Allt bara för att hitta NYCKELN till min hälsa.
Jag har lärt mig mycket, hittat flera knappar, men jagar fortfarande.
Men jag mår faktiskt mycket bättre nu, och börjar undra lite över vad som händer när jakten är slut... Om jag når i mål – vad ska jag göra då?
Vem är jag i så fall då?
Och var hittar jag motivationen då?...

Det som driver och motiverar mig nu är att jag så vansinnigt gärna vill må bättre. Under dessa år som gått så har jag förstås hamnat i tillfälliga motivationssvackor, där jag inte har orkat hålla upp det ”nyttiga och hälsosamma leverne” som jag vet att jag behöver. Men i en motivationssvacka skiter jag bara big time i allt och kör destruktivt på åt helt fel håll, och det kan få väldiga hälsokonsekvenser för mig. Kanske inte alltid direkt, men på längre sikt. Det är det som är så förbannat svårt med det hela!! Dvs jag måste hela tiden jobba på lång sikt, och min hjärna tänder inte direkt på det... Jag vill ha direkta belöningar för att kunna hålla uppe motivationen. Och det jag funderar på är att om jag nu lyckas hitta en livsstil där jag mår och funkar hyfsat bra – hur i hela världen ska jag orka hålla den??

För det som driver mig nu är att jag mår dåligt och vill komma bort från det, men jag känner mig själv så pass bra att jag vet att om jag mår bra så kommer jag inte vara lika motiverad att ”uppoffra” mig på en strikt hälsosam livsstil... Alltså jag är inte korkad, jag VET förstås rent logiskt att jag behöver fortsätta kämpa för att hålla mig välmående. Men jag har ett inre belöningssystem som är lika lättstyrt som en skenande elefanthjord... Det fullständigt KAPAR mig. Det går inte att prata logiskt med det. Jag måste försöka överlista det med ren smarthet och taktik, och det är skitsvårt och inte alltid det går. Hade jag haft smak för alkohol eller droger så hade jag definitivt varit uträknad för länge sen. Jag är totalt jäkla utlämnad till mitt belöningssystem – har alltid varit, och har alltid jobbat med att försöka hitta sätt att parera det på.

Det är nånting som jag långsamt och motvilligt har börjat inse. Jag som hela mitt liv har intalat mig att jag är en fullständigt logiskt styrd person. Förmodligen som självförsvar, och för att det är så jag har uppfattat att samhället vill att man ska vara. Men pusselbit efter pusselbit faller på plats, och jag förstår plötsligt varför jag i vissa situationer inte har förstått andra människor, för jag har börjat ana att alla inte har ett belöningssystem som är lika styrande som mitt... Människor som säger ”Det är bara att skärpa till sig” och som verkar tro att man kan styra sina handlingar med ren vilja! Ha ha ha! Welcome to my body, säger jag bara. Här går det fan inte att styra nåt om belöningssystemet tar över! Då ligger logiken och viljan bakbundna och slagna medvetslösa i en bortglömd källare nånstans...
Det som jag hela tiden försöker jobba med är att mata den destruktiva draken med rätt saker för att hålla den lugn, dvs att hitta taktiker för att inte trigga mitt belöningssystem. För sätter det igång har jag verkligen inget – INGET – att säga till om.

Tydligen har inte alla människor det så, har jag förstått.

Men det är i alla fall inte utan att jag är orolig över hur jag ska lyckas hitta något sätt att hålla belöningsdraken på plats, om jag skulle må så bra att lidandet inte längre är min motivator...

I alla fall...
Det svåraste efter själva stresskraschen enligt mig är:
1. Sorgen över att förlora den kapacitet jag en gång hade. Sorgen när jag insåg att jag aldrig kommer att kunna få tillbaks min gamla förmåga att leva på det sätt jag gjorde, för jag är för alltid märkt och skadad och stressöverkänslig. Att det blev så oåterkalleligt.
2. Utmaningen att skapa mig ett nytt liv och ändra praktikaliteter och rutiner efter vad jag klarar av och vad som får mig att må bra – inte efter vad jag egentligen VILL...
3. Insikten att det är min personlighet som drivit mig in i sjukdomen och fortfarande håller mig delvis kvar där... Så om jag vill få bättre hälsa så måste jag ändra väldigt stora delar av min personlighet. Sudda ut och bygga om stora delar av den som är JAG.

Första frågan är hur faan jag ska göra det. Andra frågan är: Kommer jag fortfarande att vara JAG då?...

 

[TinyWiny]

1. Att sörja över den kapacitet man hade är helt okej, helt normalt och inget konstigt men låt dig sörja ett tag och släpp det sedan. Visst hamnar man ibland i lägen där det blir så påtagligt att sorgen kommer åter och då får man ta hand om den men man kan inte låta sorgen vara endel av sitt liv, den drar energi och drar ner dig. Ännu en gång tipsar jag om boken sorgbearbetning. Finns att köpa på sorg.se under fliken böcker.

2. Att inte kunna göra det man vill är hemskt. Det är frustrerande, drar ner en och är emellanåt helt vidrigt. Även det hör ihop med sorgen. Du behöver hitta vägar ur sorgen för att kunna se och uppskatta det du faktiskt kan göra. Lära dig att sätta värde på det du kan och njuta av det liv du trots allt har.

3. Släpp det. Sålänge du skyller på dig själv kommer du må sämre än du behöver göra. Det är inte ditt fel att du blev sjuk. Du har inte valt att bli sjuk. Ingen frågade dig innan om du ville och ingen kunde ge dig insikten om vad som skulle hända om du fortsatte ditt liv som du gjorde utan eländet drabbade dig och nu får du göra det du kan för att må så bra du kan. Sålänge du tänker att det är ditt fel kommer du må dåligt av det och det drar energi som du hade kunnat ha roligt med. Att tänka om jag bara/om jag inte... ger inget gott.

Jag tror att vi alla mer eller mindre drivs av belöningar. Vissa är medvetna om att det är så och andra inte. Vissa kräver ständig uppmärksamhet för att må bra, andra äter godis, en tredje behöver beröm, en fjärde tar till alkohol eller droger och en femte tar till mat, en sjätte måste röra på sig och en sjunde behöver stillhet och ro. Det finns enormt många och väldigt olika belöningssystem. De som säger att det bara är att skärpa till sig har bara inte just ditt belöningssystem men hade du hittat deras, vilket du inte alls hade sett som någon belöning så kanske du hade sagt samma sak. Det är så människan är funtad. Vi drivs av vår hjärnas förmåga att hitta belöningar i det vi gör. Ingen belöning ingen framåtanda.
Det du behöver göra är att hitta belöningar som du mår väl av på alla plan. Det är långt ifrån enkelt men det går att hitta andra vägar om man tittar utanför boxen och du måste hitta din väg precis som du har gjort när du sökte sätt att må bättre på. Jag tror att om du får hjälp med sorgen, får sörja färdigt och kan släppa den och därmed kan börja njuta av de små sakerna i livet utan sorgen i bakgrunden så kommer du hitta nya belöningssystem, nya sätt att må väl av.

Och ja. Du kommer vara du ändå. Du kommer alltid att vara du. Även de dagar varken du eller någon annan känner igen dig så kommer du vara du. Ditt nya du. Ditt hållbara du. Alla människor förändras genom livet men ibland blir det extra tydligt.

 

[cassiopeja]

Tack för dina kloka tankar och för tips, @TinyWiny!

Jag läste nånstans om vad som triggar stressystemet att gå igång i kroppen. Som t.ex:

• Du gör flera saker samtidigt.
• Du äter fort utan att tugga tillräckligt.
• Du skyndar dig även när du inte har bråttom.
• Du blir otålig när du står i kö.
• Du irriterar dig på när människor är långsamma.
• Du blir irriterad på andra bilister.
• Du har svårt för att vara sysslolös.

Och det är ju jag alltihop. Jag älskar full fart! Jag älskar t.ex. att kasta i mig maten, för den smakar ju inte lika bra annars, och det är sjukt belönande för mig att bara vräka i mig en hel måltid på mindre än 60 sekunder!! Min hjärna går så snabbt så den tittar sig hela tiden omkring efter fart och utmaningar, och ju snabbare desto bättre! Men jag antar att min kropp aldrig kommer att bli fri från stressymptom om jag inte slutar vara sånhär...

 

[TinyWiny]

Allt du radar upp var också jag. Alltid på språng, alltid i färd med något, alltid den som fixade allt åt alla... Det går att tvinga kroppen och hjärnan att tänka om när tvånget blir tillräckligt stort. För mig behövdes det väldigt mycket. Att bli sjukare och sjukare, att få svårare och svårare att röra sig, att själv bli långsammare och långsammare både i kropp och tanke, inte kunna snabba på hur gärna en än vill, att omöjligt kunna hålla flera tankar samtidigt och därför omöjligt kunna göra flera saker samtidigt för att tillsist hamna i rullstol är ingen höjdare i det läget Inte heller att få gastropares

Min hjärna kan numera snurra fortare igen men jag har lärt mig att lugna den med enorma mängder träning. Jag kan gå igen och jag kan äta utan att spy (för det mesta om jag äter rätt, rätt saker, evinnerligt sakta, inte blir för trött eller för stressad) men jag har lärt mig den hårda vägen att lyssna på min kropp och vad den faktiskt behöver. Jag är långtifrån klar men jag är påväg. Jag är så stresskänslig efter alla år som svårt sjuk att minsta lilla får mig ur balans men med träning (även där) klarar jag nu de flesta vardagliga situationerna med planering (oförutsedda saker däremot, då blir det ) och nu vet jag det. Jag har minimalt med ork och nu vet jag vad som händer om jag pushar gränserna för hårt. Jag gör det ändå ibland för att det just då är värt det men jag vet att jag får ta konsekvenserna och jag vet att det ger bakslag. Då får jag anpassa mig efter det och jag får utgå ifrån det jag faktiskt kan göra och njuta av det istället för att bara fokusera på det jag inte kan göra och tappa motivationen helt. Det är helvetiskt frustrerande ibland men jag ser det som steg på vägen till det liv jag faktiskt vill ha. Jag vet att det är vägen framåt, den enda vägen framåt.

För endel kan en dagbok där man skattar hur man mår och vad man gör varje dag vara till hjälp. För andra är det en stjälp som stressar men att på något sätt bli medveten om och kunna hitta ett mönster i vad som får dig att må bra vs dåligt kanske kan fungera? Att verkligen analysera och förstå orsak och verkan, vad som triggar igång stressen och vad som visserligen stressar men som också ger energi. Att dela upp saker och ting. Inse att det där beteendet man hade inte var bra för en och att man nu får hitta beteenden som är bra för en. Våga landa och våga pausa.
Ibland går jag i totalspinn över saker och ting och frustrationen är total och det är okej. Så är det ju bara ibland. Jag är så glad och tacksam för det jag kan göra nu men ibland räcker det liksom inte. Jag vill ju så mycket mer. Kanske är det så att sådana som du och jag måste ner på botten och vända innan vi kan inse vad som egentligen är bra för oss?

 

[Kattennizze]

Allt du radar upp var också jag. Alltid på språng, alltid i färd med något, alltid den som fixade allt åt alla... Det går att tvinga kroppen och hjärnan att tänka om när tvånget blir tillräckligt stort. För mig behövdes det väldigt mycket. Att bli sjukare och sjukare, att få svårare och svårare att röra sig, att själv bli långsammare och långsammare både i kropp och tanke, inte kunna snabba på hur gärna en än vill, att omöjligt kunna hålla flera tankar samtidigt och därför omöjligt kunna göra flera saker samtidigt för att tillsist hamna i rullstol är ingen höjdare i det läget Inte heller att få gastropares

Min hjärna kan numera snurra fortare igen men jag har lärt mig att lugna den med enorma mängder träning. Jag kan gå igen och jag kan äta utan att spy (för det mesta om jag äter rätt, rätt saker, evinnerligt sakta, inte blir för trött eller för stressad) men jag har lärt mig den hårda vägen att lyssna på min kropp och vad den faktiskt behöver. Jag är långtifrån klar men jag är påväg. Jag är så stresskänslig efter alla år som svårt sjuk att minsta lilla får mig ur balans men med träning (även där) klarar jag nu de flesta vardagliga situationerna med planering (oförutsedda saker däremot, då blir det ) och nu vet jag det. Jag har minimalt med ork och nu vet jag vad som händer om jag pushar gränserna för hårt. Jag gör det ändå ibland för att det just då är värt det men jag vet att jag får ta konsekvenserna och jag vet att det ger bakslag. Då får jag anpassa mig efter det och jag får utgå ifrån det jag faktiskt kan göra och njuta av det istället för att bara fokusera på det jag inte kan göra och tappa motivationen helt. Det är helvetiskt frustrerande ibland men jag ser det som steg på vägen till det liv jag faktiskt vill ha. Jag vet att det är vägen framåt, den enda vägen framåt.

För endel kan en dagbok där man skattar hur man mår och vad man gör varje dag vara till hjälp. För andra är det en stjälp som stressar men att på något sätt bli medveten om och kunna hitta ett mönster i vad som får dig att må bra vs dåligt kanske kan fungera? Att verkligen analysera och förstå orsak och verkan, vad som triggar igång stressen och vad som visserligen stressar men som också ger energi. Att dela upp saker och ting. Inse att det där beteendet man hade inte var bra för en och att man nu får hitta beteenden som är bra för en. Våga landa och våga pausa.
Ibland går jag i totalspinn över saker och ting och frustrationen är total och det är okej. Så är det ju bara ibland. Jag är så glad och tacksam för det jag kan göra nu men ibland räcker det liksom inte. Jag vill ju så mycket mer. Kanske är det så att sådana som du och jag måste ner på botten och vända innan vi kan inse vad som egentligen är bra för oss?

Jag håller med dig om nästan allt du skriver här, väldigt klokt. Dock inte det sista, jag tror ingen människa behöver nå botten, det finns ingen mening alls med det utan är bara en enda jäkla otur.

 

[TinyWiny]

Jag håller med dig om nästan allt du skriver här, väldigt klokt. Dock inte det sista, jag tror ingen människa behöver nå botten, det finns ingen mening alls med det utan är bara en enda jäkla otur.

Jag uttryckte mig nog dumt. Jag menar inte att någon behöver det per se utan att endel slipper det. Endel går genom livet utan att drabbas av något särskilt och tvingas därför aldrig fundera på sitt leverne. Har man drabbats hårt så måste man fundera på vad man behöver ändra för att hitta hållbara sätt att leva på. Då finns ingen annan utväg.

 

[ptr]

Jag uttryckte mig nog dumt. Jag menar inte att någon behöver det per se utan att endel slipper det. Endel går genom livet utan att drabbas av något särskilt och tvingas därför aldrig fundera på sitt leverne. Har man drabbats hårt så måste man fundera på vad man behöver ändra för att hitta hållbara sätt att leva på. Då finns ingen annan utväg.

Man får även försöka se till sig själv innan det drabbade en, och förstå att stora delar av omgivningen anser att drabbas på detta sätt är en myt. Senast för ett par dagar sedan fick jag återigen höra detta om att "hjärnan är en muskel man måste hålla tränad". Givetvis sagt i all välmening, men känns som ett slag i magen när nu inte hjärna tål något alls utan att börja lägga ner.
En viktig "belöning" jag försöker lära mig är att planera in att göra ingenting istället för att det där ingenting bara blir mest hela tiden.

 

[TinyWiny]

Man får även försöka se till sig själv innan det drabbade en, och förstå att stora delar av omgivningen anser att drabbas på detta sätt är en myt. Senast för ett par dagar sedan fick jag återigen höra detta om att "hjärnan är en muskel man måste hålla tränad". Givetvis sagt i all välmening, men känns som ett slag i magen när nu inte hjärna tål något alls utan att börja lägga ner.
En viktig "belöning" jag försöker lära mig är att planera in att göra ingenting istället för att det där ingenting bara blir mest hela tiden.

Visst borde alla det men hur många gör det om det inte är ett tvång?

Att vara sjuk handlar för de flesta om en influensa eller annat som läker ut inom rimlig tid. Att vara sjuk, bra mycket sjukare än en influensa, år efter år kan de flesta inte ta in vad det innebär. Det är totalt omöjligt att förklara så att folk faktiskt på riktigt förstår sålänge de lägger sina egna värderingar och har sin egen utgångspunkt i åtanke så kan de inte förstå och det gäller faktiskt även andra som har kroniska åkommor. Ingen är ju den andre lik. Det finns ju så mycket som spelar in. En som nyligen blivit sjuk (kanske bryter benet, får influensa eller annat) har fortfarande sin grundenergi kvar te x. Det är inget de flesta ens vet att de har eller förstår innebörden av. Att någon som varit svårt sjuk länge inte har någon grundenergi kvar, det finns verkligen inga reserver alls och vad det faktiskt innebär är för de flesta helt ogreppbart. Eftersom det är omöjligt att greppa vad det innebär så kommer sådana dumma kommentarer som du fick, kommentaren "jag är också trött" eller kommentarer om vad man borde äta, inte borde äta, vilka behandlingar (den ena dieten/behandlingen vansinnigare än den andra) man borde prova osv. i all oändlighet. Gärna med en antydan om att man har åstadkommit det hela själv genom att göra/inte göra något. Som om man inte mådde nog dåligt ändå...

Eftersom jag själv upplevde påprackandet av diverse "mirakelkurer" som väldigt jobbigt så gör jag inte så själv. Jag berättar gärna om vad som fick det att vända för mig vid direkt fråga men jag föreslår det inte till höger och vänster. Jag tror inte att en sak fungerar för alla utan att man får hitta sin egen grej och bara vara glad att just det fungerar för en själv utan att nästan ifrågasätta varför någon är sjuk när xx finns. För rent krasst. Om det fanns något som fungerade för allt på alla så vore ingen sjuk.

Jag har sagt till min närmaste omgivning att ni behöver inte förstå (det är ju liksom inte ens greppbart för mig så hur skulle någon som inte är i min kropp kunna förstå?) men ni måste lyssna på vad jag säger och acceptera att det är så det är. När jag insåg det, att de bara behövde lyssna och acceptera, efter år av förklaringar där jag själv bara mådde dåligt för att ingen ändå förstod så var det som att lyfta ett berg från mina axlar. När jag bad om det så kände jag inget behov av att förklara längre och särskilt min sambo bara accepterade det rakt av. Det var så skönt! Att anhöriga/vänner slipper fundera och lägga sina egna värderingar i det som sägs utan bara acceptera blir en befrielse för alla. Jag har slutat förklara, jag säger att det är si eller så och jag förväntar mig inte att någon ska förstå men ska jag kunna umgås med henom så får hen acceptera att det är så det är.

Planering är verkligen a och o och då menar jag verkligen att planera allt, inte bara sådant som alla planerar som typ resor och tandläkarbesök utan just också vila. Att bli varse var ens gränser går, och också hålla sig till dem i vardagen, ger utrymme för spontana grejer de dagar man mår extra bra. Jag ser inte planerad vila som någon belöning, inte ens som "belöning" utan som en förutsättning för att få till livet. Däremot ser jag det spontana de dagar som är extra bra som en belöning för det är verkligen en belöning. Jag har lyssnat på kroppen och gjort det den behöver och som belöning kunde jag göra det där roliga

 

[cassiopeja]

Tack igen @TinyWiny för dina kloka inlägg, som landat i mig på ett sånt sätt att de fått mig att fundera några varv till. Det har gått upp för mig att jag nog fortfarande inte riktigt har accepterat hur det är. Jag är född med en vansinnigt stark vilja, och jag har alltid ansett att allt går att ordna bara man VILL tillräckligt mycket. Så jag har inte riktigt accepterat mina begränsningar, utan försökt "VILJAT" mig framåt istället. Varpå kroppen inte alltid klarar av att hänga med...

Jag tänkte på det på hundpromenaden idag. Jag går långsamt, och efter 5-6 km är jag helt slut, för jag får inte så himla många teskedar energi varje morgon när jag vaknar så jag klarar inte mer... Ibland har det hänt att jag inte ens orkat gå på promenad, utan satt mig på en cykel och rullat med brevid min man och hunden. Men just det här med att få promenera är så enormt viktigt för mig, så jag har liksom skitit i att jag inte orkar, utan bara pressat mig istället. Inte accepterat när min kropp säger nej.
"FÖR MAN SKA JU GÅ PROMENADER DET VET VÄL ALLA ATT DET ÄR SÅ VIKTIGT OCH NYTTIGT ATT GÅ PROMENADER ELLER HUR DET SKA MAN JU GÖRA OCH GÅR JAG INTE PROMENADER SÅ ÄR JAG JU GUD FÖRBJUDE EN SJUKLING OCH DET VILL JAG DEFINITIVT INTE VARA JAG VILL JU VARA FRISK JU SÅ DET ÄR KLART ATT JAG GÅR PROMENADER SÅ DET SÅ"

Jag har också planerat att jag ska gå alla Sörmlandsledens etapper inom Stockholms län, för det är en sån sak som jag så väldigt gärna VILL göra. Och jag har verkligen lagt in det i min planering - att det är något jag ska göra nu under året. Men varför planerar jag det, när jag faktiskt inte klarar av att gå en mil?... Jo, för att jag inte accepterar att det är så. För att jag inte vill erkänna för mig själv att jag är så begränsad...

Det har verkligen gått upp för mig att jag uppenbarligen inte VILL lyssna på min kropp istället för på min vilja. Och att jag har svårt att veta riktigt hur jag ska använda min vilja på ett bra sätt i det här läget...
Kanske är det inte så konstigt trots allt att jag inte mår bra än...

 

[TinyWiny]

Du är inte ensam @cassiopeja. Jag vägrar acceptera att det är såhär det kommer vara och det är jag faktiskt tacksam för. Annars hade jag nog lagt mig ner och dött. Kanske någonstans där när läkarna gav upp och det var som jävligast. Då när de försökte få mig att inse att min kropp hade gett upp, stängt ner och ville lägga av. Jag hörde dem inte ens. Jag ville inte lyssna på sådant. Inte när de försökte få mig att välja "hem" för när jag skulle bli helt oförmögen och inte när de försökte få mig att förstå att detta var slutet. Jag blev istället arg. Jag har ju så mycket att leva för. Så mycket kvar att göra, uppleva och vara med på så jag kunde ju inte bara lägga mig ner och jag tackar min extrema envishet för att jag kämpade vidare. Däremot tänker jag att såhär är det just nu. Vad kan jag göra för att det ska bli bättre framöver? Vad kan jag göra för att hjälpa min kropp att läkas så att jag kan göra det jag vill? Det första och viktigaste är att våga lyssna. Lyssna, analysera och hitta andra vägar än de gängse. Går det inte på ett sätt så kanske det går på ett helt annat? Går inte det heller, ja då får man acceptera att man behöver hjälp med just det och se allt annat man faktiskt kan gör om än på lite andra sätt än de vanliga. Jag slutade te x aldrig att rida. Jag kunde bara sitta på hästen i fem minuter i stilla skritt en gång i halvåret under nästan sju år men aldrig att jag under den tiden skulle sagt att jag inte kunde rida längre. Det hade varit att ge upp. Men just då kunde jag inte rida som jag ville utan jag tog det jag kunde. De fem minuterna levde jag länge länge på. De var så enormt viktiga.

Jag tror alltså inte att man behöver acceptera x eller y. Jag tror att om man lyssnar på sin kropp och tänker utanför boxen, inte håller på med sådant man far illa av utan faktiskt gör det man behöver just då så kommer man framåt. Strunta i alla andra, vad de tycker och tror. Det är du som bor i din kropp och du vet bäst om du bara lyssnar på vad den försöker förmedla till dig.

Håll fast vid din starka vilja. Den är jättejättebra men låt inte din vilja styra in dig på fel spår. Låt din vilja fortsätta styra dina framtidsdrömmar men lyssna på din kropp vad den behöver just nu.