Fy farao! Kailzie gav mig sådan skräckhicka på promenaden nu ikväll.
Ingenting särskilt till att börja med, vi var på väg hem längsmed älven, tanten har sitt täcke på och strosar med nosen i backen bakom mig och shiban sådär som hon brukar. Det är öppet landskap med älven på ena sidan och ängs/myrmark på den andra. Där sluttar det sedan väldigt brant uppåt i typisk naken höstskog. Sikten är god så jag har båda hundarna lösa.
Jag knallar på en bit och försöker hålla balansen i leran, har sett terriern i ögonvrån, jag svär, mindre än en minut tidigare men när jag vänder mig om för att ropa in henne ser jag Ingen Hund!
Ingen panik, jag ropar....
Ingen hund.
Jag visslar i visselpipan.
Ingen hund. (Förutom shiban då som glatt skuttar runt fötterna och får leverpastej för varje vissel.)
Ett par vissel senare börjar jag få lite hjärtklappning och går tillbaka längsmed stigen, jag menar.. hon är knappast osynlig. Det är en kritvit hund med neongula markeringar på täcket liksom.
Några minuter in kommer en tjej från andra hållet med en glad golden i hälarna, jag frågar om hon sett terriern? Nix. Hon står kvar med mig och pratar medan jag ropar vidare, och nu står både hennes golden och min shiba vid älvskanten och snurrar.
Det kommer ett gäng andra promenerare från andra hållet och de har inte heller sett någon terrier.
Vid det här laget är jag nästan stensäker på att min lilla hund har hamnat i vårfloden. FY FAN. Hon kommer ju ALLTID!
Så, rätt som det är sätter hennes glada golden av upp i skogskanten som ett yrväger, skuttar in bakom en stubbe och kvastar med svansen som en idiot. Jojo.
HEJHEJ! Säger fröken golden, och så dyker en annan grånäsa upp från ingenstans bland höstlöven, och en vit liten viftande svans. Nejmen HEJ på DEJ! svarar terriern glatt och sedan tar det en enda vissling för att kalla in dem båda två.
Vid det här laget grinar jag hysteriskt. Jag har aldrig skämt bort någon annans hund med så mycket leverpastej tror jag. Stackars goldenägare!
Gud om hon drunknat, jag hade inte kunnat leva.