Dela rum på sjukhus?

[Petruska]

Oki.

Jag ligger inlagd just nu. Med en man i den andra sängen. Jag ser inget av honom och han inget av mig.

Vi ser bägge väggen mittemot sängens kortända. Där hänger en TV.

Det har sett ut på liknande sätt alla de (alltför många) gånger jag legat inlagd. Man ligger inte precis med full insyn till någon annans säng. Oavsett vem som ligger där.

Integritet värnas även i vården. Men det viktiga är att vårda. Man ligger inte inlagd om man klarar sig utan dygnet-runt övervakning.

Krya på dig, @tanten !

 

[Ajda]

på sjukhus delar män och kvinnor i alla åldrar rum. Är det bara jag som tycker det är märkligt och lite obehagligt?

som ung tjej att behöva dela rum med betydligt äldre män som tittar?

Det optimala är att ha kvinnor och män separat och också det man oftast strävar efter. Men det är svårt. Högt flöde på sjukhusen. In och ut. Det finns inte tid att stuva runt och byta platser på rummen.
Man har sällan tomma platser längre än ett par timmar som högst. Och man kan inte tacka nej till en patient bara för det tex är en man och man bara har ledig plats i en sal där det ligger en kvinna.
Tar också mycket tid att flytta patienter mellan salarna. Saker ska packar, flyttas, det ska städas, ändras på tavla på expeditionen osv osv.

Som tur är finns det skärmväggar och de flesta håller främst till i sina sängar. Ingen går runt och tittar på de andra patienterna. Oftast är man så sjuk att man har nog med sig själv.

 

[Badger]

på sjukhus delar män och kvinnor i alla åldrar rum. Är det bara jag som tycker det är märkligt och lite obehagligt?

som ung tjej att behöva dela rum med betydligt äldre män som tittar?

De har haft skärmar så det blivit som ett eget rum. Och iofs bara varit där någon dag (med väldigt ont). Så det var inga problem.

 

[Petruska]

En annan sak som jag var väldigt nöjd med var att de tog hänsyn till ens familjesituation.

När jag fick åka hem, visste de ju att partner fanns och hade koll. De frågade också om hen skulle vara hemma det närmaste dygnet, vilket hen skulle.

Jag hade alltså fått stanna minst ett dygn till om jag hade bott ensam! Det tyckte jag var fantastiskt bra! Jag var fortfarande gravt försvagad och kunde bokstavligen inte lita på min kapacitet att ta hand om mig själv. Jag hade INTE velat vara ensam hemma då! Tusen gånger hellre hade jag valt en natt till i en korridor full av folk.

 

[Hoarfrost]

Jag har bara legat inlagd en gång, när jag opererade bort mina halsmandlar. Kommer inte ihåg hur gammal jag var men inte så gammal.
Jag låg väl där en stund för att vakna och sedan skulle de säkert kontrollera om allt var ok innan jag fick åka hem. Mamma satt så klart med mig, men lyckades gå på toa och kissa precis när jag vaknade.

Jag minns fortfarande hur allt såg ut i rummet, alla som var där (inga skärmar eller draperier) och känslan av att vara rädd, förvirrad och utelämnad. Det var 8 sängar. Där fanns en man som hade så ont att han bara skrek rakt ut. En kvinna som vandrade fram och tillbaka och varje gång hon kom till väggen slog hon i den. En annan kvinna bråkade med någon i telefonen, och mannen som låg i sängen brevid mig låg och råstirrade på mig. Sedan var det tre stycken som låg helt utslagna och en man som satt på sängkanten och stirrade rakt in i väggen, och hade spytt nyligen. Luktade spya och urin.
Jag förstod ju ingenting och ångesten jag kände över att inte veta om mamma skulle komma och hur länge jag skulle behöva stå ut med att vara där var enorm.
Nu kom ju mamma efter bara 2-3 minuter, men det kändes som en evighet och jag hade redan börjat försöka resa mig för att helt enkelt gå därifrån för att jag inte stod ut.
Sedan kom en doktor och pratade lite med mig och sen fick jag veta att jag skulle ligga kvar minst en timme, men mamma fick ner det till 40 minuter och jag fick ligga i korridoren istället vilket var mycket mindre läskigt än rummet.

 

[Marvin]

Det optimala är att ha kvinnor och män separat och också det man oftast strävar efter. Men det är svårt. Högt flöde på sjukhusen. In och ut. Det finns inte tid att stuva runt och byta platser på rummen.
Man har sällan tomma platser längre än ett par timmar som högst. Och man kan inte tacka nej till en patient bara för det tex är en man och man bara har ledig plats i en sal där det ligger en kvinna.
Tar också mycket tid att flytta patienter mellan salarna. Saker ska packar, flyttas, det ska städas, ändras på tavla på expeditionen osv osv.

Som tur är finns det skärmväggar och de flesta håller främst till i sina sängar. Ingen går runt och tittar på de andra patienterna. Oftast är man så sjuk att man har nog med sig själv.

Precis så är det!

När jag började jobba på min klinik (-09) så hade vi fortfarande könsuppdelade rum och salar, men det blev helt ohållbart. Nuförtiden är vi glada om vi ens kan lägga in patienter på våra egna avdelningar och slippa lägga dem som satelliter på andras.

 

[Ajda]

Det är inte jättekul att ligga på blandad sal, nej. Inte för att man hade förväntat sig ett hotell, utan för att det är begränsat kul att ha en förvirrad farbror som yrar runt på nätterna med en kateter och riskerar att ramla över ens säng medan man själv har ont och mår dåligt. Eller att lyssna i timmar på mannen bredvid som vill prata för att han mår dåligt och har ångest över att ligga på sjukhus, samtidigt som man själv mår uselt och knappt orkar med den egna smärtan.

Tanterna är betydligt mer stillsamma.

Sånt kan hända. Oftast är det inte för att den andre patienten är intresserad och VILL titta på dig, utan för att den är förvirrad. Kan man i det läget byta rum så gör man det. Och då flyttar man den förvirrade personen.
På "min" avdelning har vi några enkelsalar att tillgå per vårdlag. Och har man som sagt möjlighet att stuva om så gör man det.
Valet av patienter som får enkelsal är om de bär på en smitta, är kritiskt sjuka(re än majoriteten av alla inlagda) eller om de är dementa.
Det optimala hade varit att enbart ha enkelsalar, men på vårt sjukhus finns inte den möjligheten tyvärr.

 

[Mabuse]

Sånt kan hända. Oftast är det inte för att den andre patienten är intresserad och VILL titta på dig, utan för att den är förvirrad. Kan man i det läget byta rum så gör man det. Och då flyttar man den förvirrade personen.
På "min" avdelning har vi några enkelsalar att tillgå per vårdlag. Och har man som sagt möjlighet att stuva om så gör man det.
Valet av patienter som får enkelsal är om de bär på en smitta, är kritiskt sjuka(re än majoriteten av alla inlagda) eller om de är dementa.
Det optimala hade varit att enbart ha enkelsalar, men på vårt sjukhus finns inte den möjligheten tyvärr.

Så är det säkert. När jag låg inlagd så var det en farbror som låg och dog, han fick enkelrum. Det verkade som en rimlig prioritering för mig, eftersom han såklart hade familj som satt med honom så mycket de kunde, och var ledsna. Tycker det är helt rätt att de prioriterade så att han fick ett enkelrum och slapp dö i sal. Plus att det väl tog en halv dag innan de kunde ordna med transport av kroppen, och tror ingen hade velat dela sal med ett lik.

 

[Ajda]

Jag måste ändå understryka med att majoriteten av gångerna går det bra för patienterna att dela rum. Är relativt sällan vi hör klagomål. Och får man inte höra klagomålen så tror vi sjukvårdspersonal att det är okej.
En eloge till alla som står ut med snarkande grannar, diverse andningsmaskiner. Bajs i blöja som inte doftar rosor att byta.
Och många skaffar också vänner som de har riktigt trevligt tillsammans med om dagarna.

Men självklart vill vi sjukvårdspersonal att alla ska få tillgång till enkelsal. Både för patientens skull, men också för personalens.

 

[vallhund]

Nja, avgiften för slutenvård är 100 kr/dygn, om det gäller för maten är mig veterligt inte specificerat. Det är vad det kostar att ligga inne bara.

Glöm inte mediciner o förbrukningsmaterial. Samt alla undersökningar ingår i vad man får för hundralappen.

 

[yennork]

@Hoarfrost , det låter som om du låg på uppvaket. Dit kommer man efter operationen tills man är tillräckligt vaken och stabil att antingen komma till avdelning eller hem. Där kan bli stökigt eftersom en del reagerar lustigt efter sövning och operation. Att man spyr är vanligt, och helst ska man ha kissat en gång innan man flyttas vidare.

På uppvaket har man patienterna tillsammans eftersom alla behöver extra övervakning.

 

[MJLee]

Oki.

Jag ligger inlagd just nu. Med en man i den andra sängen. Jag ser inget av honom och han inget av mig.

Vi ser bägge väggen mittemot sängens kortända. Där hänger en TV.

Det har sett ut på liknande sätt alla de (alltför många) gånger jag legat inlagd. Man ligger inte precis med full insyn till någon annans säng. Oavsett vem som ligger där.

Integritet värnas även i vården. Men det viktiga är att vårda. Man ligger inte inlagd om man klarar sig utan dygnet-runt övervakning.

Men vännen då! Hoppas du snart kan krya på dig och åka hem. Men bra att de håller dig kvar och du får behandling. Kramar!

 

[myzzan]

Precis så är det!

När jag började jobba på min klinik (-09) så hade vi fortfarande könsuppdelade rum och salar, men det blev helt ohållbart. Nuförtiden är vi glada om vi ens kan lägga in patienter på våra egna avdelningar och slippa lägga dem som satelliter på andras.

Lite så hände med mig , jag skulle ha legat på KAVA under tiden jag låg inne med blev flyttad till GYN. Tyckte folket på KAVA var trevligare än på GYN tråkigt nog.

 

[myzzan]

@Hoarfrost , det låter som om du låg på uppvaket. Dit kommer man efter operationen tills man är tillräckligt vaken och stabil att antingen komma till avdelning eller hem. Där kan bli stökigt eftersom en del reagerar lustigt efter sövning och operation. Att man spyr är vanligt, och helst ska man ha kissat en gång innan man flyttas vidare.

På uppvaket har man patienterna tillsammans eftersom alla behöver extra övervakning.

Dom fick rista liv i mig på uppvaket, jag sov så jäkla gott ju men efter de uppvaket så mådde jag ju inte alls bra. Fick stanna så snällt i 3 dagar

 

[CarEr]

Nej det är inte bara du! Jag förstår sjukvårdens problem men det hindrar inte att en ung kvinna upplever obehag att i en redan utsatt situation behöva bli utsatt för en äldre mans blickar.

Varför utgå från att folk inte uppför sig? Speciellt om de själva är på sjukhus av en anledning. Majoriteten av människor och män klarar att uppföra sig.

Jag har snygga yngre killar som ibland behöver ligga inne, ska jag lägg dem på enkelsal för att tanterna blir lyriska?

 

[CarEr]

Jag tror en av svårigheterna när man diskuterar sånt här är att gemene man inte ser vad som händer ute hos oss personal. Min första prio när det gäller rum är att ha mina sämsta patientern på enkelsal. De kan fortfarande ibland vara uppegående men jättesjuka. Döende har förtur.
Vi måste tänka på bärare av multiresistenta bakterier, lokaler i förhållande till hjälpmedel, illaluktande sår, oklara patienter, alla salar har inte taklyft, mm.
Jag kan ha en ledig säng och 4 patienter att placera. Ja, ibland hamnar någon lite fel men oftast står vi innan dess vid den förbaskade tavlan och resonerar oss fram till vad som blir bäst. Vi personal gör bäst nytta om vi jobbar i vården och inte med att rotera folk på avdelningen.
Vårt sjukhus har gått ifrån 4-salarna för länge sedan men har 2-salar och enkelrum.

Vi gör så gott vi kan med de resurser vi har. Det kanske uppfattas konstigt att vissa har enkelrum och andra inte. Jag kan inte komma ihåg alla gånger jag fått förklara att bara för att man VILL ha ett enkelrum innebär det inte att man får det.
Vi har både öppenvård och dagvård för de patienter som inte måste ligga inne samt patienthotellet för de som klarar sig själva eller med lite asisstans.

 

[Snurrfian]

Och får man inte höra klagomålen så tror vi sjukvårdspersonal att det är okej.

Det kanske är okej, men jag misstänker att de som inte klagar på sina rumskamrater är de som inser att det inte går att göra så mycket. Maken åkte ut och in på sjukhuset under ett drygt halvår, första längre inläggning fick han ny rumskamrat ungefär varannan dag, han låg inne närmare tre veckor. Det var jobbigt tyckte han, men var själv så pass väck att det fick gå. Sista vändan han låg inlagd var han relativt pigg och riktigt less på sjukhus, han blev först lovad eget rum men fick trots allt en rumskamrat. Det var totalt kaos, den andra pratade högt i telefon hela nätterna, var uppe och tände i hela salen gång på gång på nätterna, skällde när maken gick ut och in ur rummet på dagarna för då ville hen sova. Det slutade med att maken tjatade sig till att få sova hemma och komma in på dagarna ett par dagar innan de gick med på att släppa honom helt. Men han klagade inte en gång på sin rumskamrat.

 

[Niyama]

Varför läste jag den här tråden . Jag är helt livrädd för att bli inlagd och behöva dela rum. Hittills har jag varit inlagd tre gånger som vuxen (förutom psykiatrin då), alla gångerna har jag varit tillräckligt bra för att kunna ta mig därifrån så när de föreslagit inläggning har jag sagt att det inte går för att jag inte klarar av att dela rum. Tror personalen insett att jag varit helt skräckslagen inför det, och att det inte handlar om att jag tycker det är lite jobbigt och obekvämt. Alla gångerna har de fixat enkelrum åt mig, ena gången på en barnavdelning för att de insåg att jag inte kunde dela och de tyckte det var olämpligt att jag åkte hem. Och de lät inte ens som jag var besvärlig. Så himla fin personal, första gången sa jag hela tiden till min kompis som var med mig mycket att "alla är så himla snälla här" för jag hade bara psykiatrin att jämföra med. Alltså givetvis brukade det finnas några bra på psyk också men här var ju alla supergulliga och trevliga hela tiden.

 

[TinyWiny]

Jag tror en av svårigheterna när man diskuterar sånt här är att gemene man inte ser vad som händer ute hos oss personal. Min första prio när det gäller rum är att ha mina sämsta patientern på enkelsal. De kan fortfarande ibland vara uppegående men jättesjuka. Döende har förtur.
Vi måste tänka på bärare av multiresistenta bakterier, lokaler i förhållande till hjälpmedel, illaluktande sår, oklara patienter, alla salar har inte taklyft, mm.
Jag kan ha en ledig säng och 4 patienter att placera. Ja, ibland hamnar någon lite fel men oftast står vi innan dess vid den förbaskade tavlan och resonerar oss fram till vad som blir bäst. Vi personal gör bäst nytta om vi jobbar i vården och inte med att rotera folk på avdelningen.
Vårt sjukhus har gått ifrån 4-salarna för länge sedan men har 2-salar och enkelrum.

Vi gör så gott vi kan med de resurser vi har. Det kanske uppfattas konstigt att vissa har enkelrum och andra inte. Jag kan inte komma ihåg alla gånger jag fått förklara att bara för att man VILL ha ett enkelrum innebär det inte att man får det.
Vi har både öppenvård och dagvård för de patienter som inte måste ligga inne samt patienthotellet för de som klarar sig själva eller med lite asisstans.

Nej svårigheten är inte att man inte förstår. Förståelsen har inget med ens egen upplevelse av det hela som vidrigt att göra. Folk förstår och lider ofta i tysthet. Jag förstod t ex mycket väl varför den svårt kol-sjuka människan med propp i lungan som lät som en kompressor när hen andades lades in i det rum jag låg i kl 1 på natten trots att avdelningen i övrigt var tom. Det var helt enkelt enklare för personalen att göra så. De kunde omöjligt veta när och hur många som skulle komma in senare och det var enklare för dem att ha ett enda rum att gå till. Den förståelsen mildrade dock inte det faktum att jag inte kunde sova alls och det mildrade inte heller den personens upplevelse av att hen störde och förstörde min nattsömn. Hen bad om ursäkt säkert tusen gånger och var ledsen för att hen "ställde till det". Jag klagade inte till personalen utan jag tröstade hen så gott jag kunde.

Tyvärr gör inte alls alla heller så gott de kan och ibland har jag undrat om vissa ens har de mest grundläggande kunskaper om människokroppen och om de har förmågan att förstå talade och skrivna ord. Endel är på helt fel plats och borde inte jobba med människor alls. Det är ingen skillnad på de som jobbar på sjukhus och på andra ställen. Endel är helt enkelt inte där de borde vara och det gäller alla yrkeskategorier. En alldeles för stor del av den sjukhuspersonal jag har träffat på verkar avsky sitt jobb och/eller har slutat bry sig. Det är så jag blir glatt överraskad när jag träffar på någon som faktiskt bryr sig, lyssnar och gör vad hen kan och då uttrycker jag alltid det. Dvs. jag säger att jag verkligen uppskattar hens engagemang. Det har inget med min vilja att göra, dvs. jag uppskattar inte någon mer för att hen råkar kunna hjälpa mig (även om jag såklart uppskattar om jag blir hjälpt enormt mycket!) utan jag uppskattar engagemanget i sig även om hen inte kan hjälpa mig med det jag behöver.

Jag vet att endel av de som arbetar inom vården tar illa vid sig när det klagas men jag vet också att de som borde ta illa vid sig och förändra det de kan gör det inte. Jag vet också att en del klagomål verkligen är befogade medans andra inte alls är befogade. Jag förstår frustrationen när hjälpen innebär att få till en förändring hos patienten medans patienten anser att vården bara ska fixa det utan att hen ska anstränga sig och jag förstår också att resurserna inte är oändliga. Det jag inte förstår är varför man jobbar med något man skarpt avskyr och inte gör förändringar hos sig själv istället för att låta det gå ut över sjuka människor men jag gissar att det är av precis samma orsak som varför endel patienter inte gör något alls för att förbättra sin situation. De tycker att förändring är jobbig och förändring innebär att de måste lägga ner tid och energi för att det ska bli bättre och de tycker helt enkelt att andra ska fixa. Sjukhuspersonal är också bara människor men skillnaden är att det drabbar sjuka människor när de inte vill göra förändringen som krävs för att de ska trivas med sina liv.

 

[Mabuse]

De har haft skärmar så det blivit som ett eget rum. Och iofs bara varit där någon dag (med väldigt ont). Så det var inga problem.

När jag låg inlagd hade de en skärm för en sal med fyra. Den som mådde sämst för tillfället fick skärmen, de flyttade runt den efter hur folk mådde. Alla fyra hade nog gärna haft den hela tiden, om man kunnat välja.