Något jag fick lära mig tidigt i livet är att ta ansvar för mina djur. Nu denna dag har jag fått det tunga beslutet att ta bort min hopplösa lilla Ludde. En flb val på bara 6 år. Vi har bara haft honom 1år och han har fungerat bra, men det är något som inte har känts bra det sista. Vet var här i torsdags och han var 3 grader halt på höger fram vid böjprov. Vi var inne på klinik i måndags. Ludde blev utdömd. Han har kronisk förändring i knät. (Vi besiktigade honom när vi köpte honom ua)
Jag och min kille är helt förkrossade.
Men detta var inte nog. Samtidigt som vi fick detta jobbiga beslutet ringer min mamma och talar om att min gamla ponny som jag har haft i 11 år är jätte sjuk. Hon har fått fång. Vet kommer att döma ut henne. Donna som hon heter bor sedan 1år tillbaka hemma hos min mor på hennes gård. Hon har en skada i sitt ben som gör att hon bara håller för promenadridning. Hennes liv gick ut på att hålla mamma sällskap och äta gräs.
Ibland undrar jag hur mycket man orkar ta på en gång.
Jag fick Donna när jag var 13 år. Hon skulle slaktas för att hon inte gick att rida in. Hon var en så kallad problem häst. Kanske inte den bästa hästen man köper till sina barn men morsan är som hon är.... Jag fick sommaren på mig och vi blev kompisar för livet. Hon blev mer eller mindre inriden kan man väl säga. Under denna perioden i mitt liv så var det ganska stökigt. Jag var en ganska strulig tonåring med mycket problem. Det fanns en sak som höll mig på rätt sida och det var Donna. Det spelade ingen roll hur ligt det än var i skolan, kompisar mm. Jag hade alltid min ponny att falla tillbaka på. Mitt stora stöd att gråta ut hos. Satt man i hennes box och grät så brukade hon puffa lite extra på en så man blev tvungen att resa sig upp. Hon tittade alltid på mig med sina milda ögon lät mig klappa henne i ansiktet. Detta var i vanliga fall aldrig poppelärt.
När jag blev för gammal att rida d-ponny tog morsan över med sina 158cm över marknivån. Jag brukade skälla på morsan att hon skulle ta det mer försiktigt ute. Det är inte det mest tillfredsställande att se sin gamla halvgalna ponny och mor i full fart ute i skogen..
Det var det bästa Donna visste att ut och skutta i skogen med morsan hängandes i svansen. Kan glatt stoltsera med att dom inte hade några problem att hänga med två fullblod på konditionsträning.
Donna var dessutom ökänd i bygden bland barn som ville rida. Vissa accepterade hon men dom flesta skrämde hon iväg på sina små finurliga sätt. Bocka, skena och sätta sig ner var några varianter. Hon hade faktiskt ganska starka åsikter om allt. Hon var extremt misstänksam mot killar. Bodde det "fel" häst i boxen brevid så rök väggen. När jag tänker tillbaka så var hon ganska egen (galen) men vi tyckte om henne för den hon var.
11 år går så himla snabbt och jag har verkligen blivit bortskämd med att ha henne i min närhet.
Donna fick somna in igår hemma hos mamma. Jag var vid hennes sida hela tiden. Det värsta jag har gjort i hela mitt liv men det är ett ansvar som man får ta när man har djur. Jag känner en enorm sorg/saknad och ett konstigt lugn inom mig. Donna fick sluta sina dagar med flaggan i topp men lämnade efter sig 11 år av minnen, glädje och en tom box.
Jag hoppas att vi kommer att hitta en ny ponny som kan flytta in hos morsan. Det finns ingen som kan ta Donnas plats men kanske kan tillföra många nya år med minnen och lycka.
Ludde går hemma hos en bekant och äter gräs ihop med en annan häst. Vi väntar på besked från försäkringen. Fram till dess så tar vi en dag i taget.
Jag och min kille är helt förkrossade.
Men detta var inte nog. Samtidigt som vi fick detta jobbiga beslutet ringer min mamma och talar om att min gamla ponny som jag har haft i 11 år är jätte sjuk. Hon har fått fång. Vet kommer att döma ut henne. Donna som hon heter bor sedan 1år tillbaka hemma hos min mor på hennes gård. Hon har en skada i sitt ben som gör att hon bara håller för promenadridning. Hennes liv gick ut på att hålla mamma sällskap och äta gräs.
Ibland undrar jag hur mycket man orkar ta på en gång.
Jag fick Donna när jag var 13 år. Hon skulle slaktas för att hon inte gick att rida in. Hon var en så kallad problem häst. Kanske inte den bästa hästen man köper till sina barn men morsan är som hon är....
Jag fick sommaren på mig och vi blev kompisar för livet. Hon blev mer eller mindre inriden kan man väl säga. Under denna perioden i mitt liv så var det ganska stökigt. Jag var en ganska strulig tonåring med mycket problem. Det fanns en sak som höll mig på rätt sida och det var Donna. Det spelade ingen roll hur ligt det än var i skolan, kompisar mm. Jag hade alltid min ponny att falla tillbaka på. Mitt stora stöd att gråta ut hos. Satt man i hennes box och grät så brukade hon puffa lite extra på en så man blev tvungen att resa sig upp. Hon tittade alltid på mig med sina milda ögon lät mig klappa henne i ansiktet. Detta var i vanliga fall aldrig poppelärt.När jag blev för gammal att rida d-ponny tog morsan över med sina 158cm över marknivån. Jag brukade skälla på morsan att hon skulle ta det mer försiktigt ute. Det är inte det mest tillfredsställande att se sin gamla halvgalna ponny och mor i full fart ute i skogen.
. Det var det bästa Donna visste att ut och skutta i skogen med morsan hängandes i svansen. Kan glatt stoltsera med att dom inte hade några problem att hänga med två fullblod på konditionsträning.
Donna var dessutom ökänd i bygden bland barn som ville rida. Vissa accepterade hon men dom flesta skrämde hon iväg på sina små finurliga sätt. Bocka, skena och sätta sig ner var några varianter. Hon hade faktiskt ganska starka åsikter om allt. Hon var extremt misstänksam mot killar. Bodde det "fel" häst i boxen brevid så rök väggen. När jag tänker tillbaka så var hon ganska egen (galen) men vi tyckte om henne för den hon var.
11 år går så himla snabbt och jag har verkligen blivit bortskämd med att ha henne i min närhet.
Donna fick somna in igår hemma hos mamma. Jag var vid hennes sida hela tiden. Det värsta jag har gjort i hela mitt liv men det är ett ansvar som man får ta när man har djur. Jag känner en enorm sorg/saknad och ett konstigt lugn inom mig. Donna fick sluta sina dagar med flaggan i topp men lämnade efter sig 11 år av minnen, glädje och en tom box.
Jag hoppas att vi kommer att hitta en ny ponny som kan flytta in hos morsan. Det finns ingen som kan ta Donnas plats men kanske kan tillföra många nya år med minnen och lycka.
Ludde går hemma hos en bekant och äter gräs ihop med en annan häst. Vi väntar på besked från försäkringen. Fram till dess så tar vi en dag i taget.
