Dålig mamma??

[jemaha]

Tror att det är nåt fel på mig.. Har aldrig velat ha barn, gillar inte barn särskilt mycket. Träffade min sambo för ca ett år sen, efter ca tre mån bestämde vi oss för att vi ville ha barn ihop. Han har heller inte känt nån jättelängtan efter barn innan. Tog ut p-staven i okt/nov, 10 jan gjorde jag ett positivt gravtest. Alla andra blivade mammor pratar hela tiden om sin grav, berättar att de grät av lycka när de gjorde testet och Ul, jag har inte känt nåt sånt. Klart att jag blev glad när det blev +, men gick inte omkring å svävade på moln. Samma med Ul, inget fånigt leende eller tårar blev det. Kommer jag att bli världens sämsta mamma?? Har precis börjat sparkarna, inte heller då kände jag något lyckorus över min bebis.. Jag känner typ ingenting känns det som. Vad är det för fel på mig??? Tänk om jag känner så sen oxå, när h*n har kommit ut. Usch, börjar få ångest för det här... Hoppas ingen hatar mig för det här bara..

Lite rörigt kanske, men kände för att skriva av mig lite...

 

[mian1]

Sv: Dålig mamma??

Jag körde fullständig förträning av graviditeten! Jag var övertygad om att jag skulle bli världens sämsta mamma, helt ointresserad av en såndär rosa skrik-pryl. Jag tröstade mig med att min man skulle bli en fantastisk pappa och det kunde kanske väga upp. Jag hade bestämt mig för att vänja mig vid gravid-tanken den sista månaden. Men så föddes Astrid 5 veckor för tidigt så jag hann aldrig vänja mig.
Det var inte ens nåt fantastiskt glädjerus när hon "pluppade" ut. Mer chocktillstånd och när sköterskorna tog med sig bebisen för att hon skulle ligga på specialavdelning över natten så kändes det inget speciellt. Bara jag fick mat och sova. Lite skuldkänslor hade jag allt för att jag inte blev förtvivlad över att min bebis försvann.
Men sen, efter att jag hämtat ut henne från specialavdelningen morgonen efter, så var hon min och hade liksom alltid funnits där. Nu är jag inte det minsta ointresserad av min bebis och inte alls världens sämsta mamma. Det är jättekul, bebisen är söt, sötare än hundarna till och med Om jag inte hade något lyckorus när jag fick veta att jag var gravid eller när jag såg bebisen på ultraljudet så tar jag igen det nu!!!

 

[Tokmaja]

Sv: Dålig mamma??

Så trist... att inte känna glädje över att känna sitt barn i magen!
Men jag har extremt svårt att tro att du inte skulle älska ditt barn och vara lycklig över den sen!!!
Hur kom du på att du plötsligt ville ha barn?
Själv gillar jag inte barn överdrivet mycket, men min egen son är det underbaraste som finns skulle kunna göra allt för honom.
Skulle tex nog inte kunna adoptera, för jag vet inte om jag skulle kunna bli förtjust i ett annat barn... (fast vore man i den situationen vore det kanske annorlunda i o f...)
Tror inte att du blir en dålig mamma för att du inte älskar att vara gravid, jag tror bara inte att du riktigt har fattat än att du har en liten bebis i magen, och inte vilken bebis som hellst utan DIN bebis, det du !

 

[Magdalena]

Sv: Dålig mamma??

Jag känner igen det där. Det är svårt att känna en massa för något man inte ens känner. Bara för att nån SAGT att det är en bäbis därinne så betyder det inte att man fattar det, eller ja, du förstår vad jag menar hoppas jag.

I slutet när det blev mer sparkar så började jag känna mer, men då blev jag så knasig att jag tyckte SYND om de som gick med barnvagnar som inte fick vara gravida utan måste ha den hemska ungen utanför och vara jobbig... så man kan tänka va! Men sen kom han ju ut, och hade man inga speciella känslor innan så kom de då!

Vissa gillar ju inte spädbarnstiden alls, utan bara väntar på att barnen ska bli lite större. Ingen kan ju tvinga en att känna på ett speciellt vis.

Apropå ultraljudet så tyckte jag det var hemskt intressant, men inte sjutton grät jag några glädjetårar eller ens kände nåt speciellt då.

 

[Magdalena]

Sv: Dålig mamma??

Det var inte ens nåt fantastiskt glädjerus när hon "pluppade" ut. Mer chocktillstånd och när sköterskorna tog med sig bebisen för att hon skulle ligga på specialavdelning över natten så kändes det inget speciellt. Bara jag fick mat och sova. Lite skuldkänslor hade jag allt för att jag inte blev förtvivlad över att min bebis försvann.

Nu fick jag ju ett minne... Lucas fick ju komma ut med akutsnitt och jag fick ligga själv på uppvaket (eller jag var ju vaken, men bedövningen skulle släppa). Jag saknade inte bäbisen eller kände nåt speciellt alls. Var utan barn och karl i över 4 timmar (de hade sagt 1 tim, så han var lite orolig stackarn) utan att bry mig.

Med Nathalie däremot hade jag slagits med näbbar och klor om nån försökte separera oss, för då VISSTE jag hur det är att ha sitt alldeles eget barn. Där kom känslorna mycket mer på en gång.

 

[Cillavan]

Sv: Dålig mamma??

Det är inget fel alls på dig, och du kommer inte att bli världens sämsta mamma!
Känslorna växer fram med tiden, och jag lovar att du kommer att vara alldeles salig över bebisen i sinom tid.
Jag kände nog ganska mycket som Magdalena, men nu är det alldeles underbart, och framför allt känner jag mer tidigare med andra bebisen.
Jag har inte heller velat ha barn, och jag tror mycket av det bottnar i att man är rädd för att ta ansvar över ett helt nytt liv, och det tycker jag är sunda känslor! Då vet man i alla fall att man inte tar det för lättvindigt. Och klarar av det, det gör man! Även om det inte alltid känns så! :-)

 

[_Marie_]

Sv: Dålig mamma??

Jag tror att du kommer att bli en bra mamma när det är dags, men samtidigt blir jag lite nyfiken på varför ni bestämde er för att skaffa barn just nu??

 

[Boll]

Sv: Dålig mamma??

Lite så var det för mig oxå.
Jag har aldrig varit barnkär och så.
Jag och min sambo bestämde oss för dryga året sedan att vi skulle sluta skydda oss, så fick det bli ett barn när det vill.
Hade vi planerat in det så hade det aldrig blivit om ni förstår hur jag menar. alltid var det något som måste hinnas med, så det var ju lite nu eller aldrig typ...
Och barnlösa ville vi ju inte vara för evig egentligen...
Iallafall så blev jag gravid. När två blå streck syntes på stickan så blev jag inte själaglad, snarare smått panikslagen.
Sen kände jag inte så mycket de första månaderan. Eftersom jag inte mådde illa eller något annat så kändes det liksom inte förrän magen började växa.
Till saken hör oxå att en nära vänn till mig skulle ha barn nästan samtidigt, men hon fick missfall när jag varit gravid någon månad och då blev det lite tabu att pata barn...

Nåja, sparkarna kom och visst var man nyfiken och lite kul känndes det. men någon himlastormande lycka var det inte, även om jag aldrig ångrade mig.

Jag lider dessutom av förlossningsskräck och min son föddes med kjejsarsnitt (jag var nedsövd) pga detta. När jag vaknade så var det roligt att se vad det var för en liten en som bott i mig de senaste nästan 10 månaderna, men något lyckorus?? Nä, inte alls. Det första jag tänkte var nog, fy så ful eller något

Första dygnet tog sambon hand om allt utom amning eftersom jag hade blivit snittad och hade ont. Andra och tredje dygnet med. Jag grät mycket, kände mig lite tom och konstig och kände mig inte sådär jättelycklig. Korta stunder kom lyckan. Men jag lägtade (tro det eller ej) mest hem till min kattunge... Jättekonstigt.

När Elias var ungefär en vecka, DÅ kom moderskännslorna. Innan dess känndes det som om att någon skulle kunna komma och kidnappa honom och jag skulle inte ens märka det.
Det var jättekonstig att känna så.

Men som sagt efter ca en vecka så kom det. PANG!!!
Innan dess hade jag inte ens pussat honom

Nu är han det viktigaste som finns för mig! Helt underbar och jag kan inte tänka mig livet utan honom.
Och Jag är VÄRLDENS BÄSTA MAMMA Iallafall för honom, precis som de flesta andra mammor är för sina barn och som jag är övertygad om att du kommer att bli för ditt barn!!

Jag tror att du kan sluta oroa dig. Slappna av och försök att hitta någon att prata med.

Det kommer att gå bra.

Det är faktiskt mycket roligare och på många vis enklare att ha barn än vad iallafall jag hade kunnat drömma om
Och det är sant som de säger. Man får så mycket tillbaka.

Kram på dig

// Anna

 

[Thindra]

Sv: Dålig mamma??

Det är rätt skönt att läsa om sådant här. På något sätt är det tabu. Men jag är precis lika dan. Är gravid i V8, så jag har inte hunnit så långt än. Men försöker att undvika tankar som "är det fel på mig för tat jag inte känner ett lyckorus" eller "kommer jag pga att jag inte känner ett lyckorus bli en dålig mamma".

Jag tycker inte om att vara gravid! Min sambo säger men det kommer ju att leda till ngt. bra, det känner jag inte heller ÄN! Har mest lite ångest och det känns jobbigt. Mne jag är helt övertygad om att jag kommer att älska bebis när han är bakad och färdig. Det är dock kanske inte självklart, men då får jag väll emigrera till australien el. ngt.

Det mest stressande som finns just nu är tat gå in på div. olika "gravid/vänta barnsidor" och läsa graviditetsdagböcker för alla är så J*kla tacksamma. Typ jag mådde illa i nio månader och spydde blod varjedag, men vad gör det jag är ju gravid *urk*. Då blir jag elak och tänker att hon måste vara en tragisk jäkel som ahft ett tomt och fattig liv, och nu för första gången spelar hon en huvudroll , hoppa inte på mig nu, det är bara elaka tankar när jag blir stressad för att min graviditet inte känns "rosa".

Jag tycker om barn faktiskt. Är 32år och fick bröder sent i livet. Har aldrig älskat ngt. så mycket som jag älskade (älskar) mina små bröder. Saknar åren när de var bebisar och när de var runt 4-5 år och man var deras idol .

Jag är övertygad om att jag kommer att få minst lika starka kännslor för mitt barn. Men en graviditet kan jag vara utan, jag blir deprimerad! Tycker synd om dem som redan är deprimerade när de blir gravida och sedan ska klara sig utan medicin , katastrof!

Jag gillar inte att känna mig begränsad, jag gillar inte att mat har blivit äckligt, jag gillar inte att känna mig åksjuk hela tiden. Jag gillar inte att gå upp i vikt. Jag gillar inte tankar på vad som kan gå fel, på hemorrojder, på förlossningskomplikationer. Jag gillar inte att vakna var femte minut på natten för att jag behöver kissa. Jag gillar inte tanken på foglossningar eller tankar på att få andnöd om man råkar hamna på rygg.

Kanske är det lättare att skaffa barn tidigare i livet, när man inte hunnit bli så bortskämd med sina vanor.

Men jag tror att det kommer att bli bra med tiden.

 

[Sunshine]

Sv: Dålig mamma??

Det mest stressande som finns just nu är tat gå in på div. olika "gravid/vänta barnsidor" och läsa graviditetsdagböcker för alla är så J*kla tacksamma. Typ jag mådde illa i nio månader och spydde blod varjedag, men vad gör det jag är ju gravid *urk*. Då blir jag elak och tänker att hon måste vara en tragisk jäkel som ahft ett tomt och fattig liv, och nu för första gången spelar hon en huvudroll , hoppa inte på mig nu, det är bara elaka tankar när jag blir stressad för att min graviditet inte känns "rosa".

:smirk:
Det kan ju vara folk som haft svårt att bli gravida som har skrivit såna kommentarer. Jag har försökt i ett år och elva månader och jag kan ärligt säga att jag GÄRNA skulle stå ut med 9 månaders illamående och allehanda besvär om jag bara lyckades bli med barn
Och jag är varken tragisk eller lever ett tomt och fattigt liv

 

[Thindra]

Sv: Dålig mamma??

:smirk:
Det kan ju vara folk som haft svårt att bli gravida som har skrivit såna kommentarer. Jag har försökt i ett år och elva månader och jag kan ärligt säga att jag GÄRNA skulle stå ut med 9 månaders illamående och allehanda besvär om jag bara lyckades bli med barn
Och jag är varken tragisk eller lever ett tomt och fattigt liv

Jag är fullt medveten om detta!! Det är därför som jag skrev att det är mina elaka tankar jag tänker för att jag själv känner mig påhoppad och stressad för att jag inte har en rosa-skimer graviditet, ÄN!

Ibland önskar jag att det skulle tagit längre tid för mig att bli gravid, för det var ju det jag räknade med att det skulle göra. För då skulle jag verkligen börja att längta ordentligt. Det har aldrig varit självklart för mig att skaffa barn. I många år har jag tänkt att nej jag ska inga ha. Men så på slutet så började jag känna att nog skulle det vara trevligt , så vips första försöket-gravid .

Jag håller tummarna för dig, med eller utan besvär !

 

[jemaha]

Sv: Dålig mamma??

Tack för alla svar!!! Mina tidigare pojkvänner har jag aldrig sett som en "pappa", och jag har inte heller velat ha deras mammor som farmor... Nu kände jag att ska jag ha barn så ska jag ha det med min sambo, å den rätta tidpunkten dyker väl aldrig upp så det är lika bra att ta det på en gång. Typ. Jag trodde nog inte heller att det skulle ta sig så snabbt, jag hann inte vänja mig vid att jag kunde bli gravid förrän jag var det. Jag tror iof oxå att jag kommer att älska mon unge, jag hoppas det iaf, vore ju konstigt om jag inte gjorde det.. Men det känns som att alla jag känner bara pratar om hur underbart det är att vara gravid, hur mysigt det är att känna sparkarna, hur fantastiskt det var på ultraljudet osv, så det känns ju som att det måste vara nåt fel på mig.. Eller så känner de som jag, fast man inte ska prata om det.... Men då kanske inte hoppet är ute än då, det är bara att stå ut med illamåendet, ryggont, halsbrännan, kissnödigheten å allt annat ett tag till då, det är ju trots allt bara 21 v kvar. Jag lovar att uppdatera om något skulle ändras, jag kanske vaknar en morgon och svävar på moln!!

 

[Cina]

Sv: Dålig mamma??

Min son är ett år och två månader. Det rosa skimmrande har inte inträffat än.... och jag tyckte ganska illa om att vara gravid.

Men lugna ner er nu! Jag älskar min son över allt på jorden och jag skulle hellre hugga av mig ena armen, eller båda, än att vara utan honom. Men det rosa skimmrande molsvävandet ligger helt enkelt inte för mig. Och antar jag att det kan vara för fler. Jag har en varm brinnande kärlek för mitt barn men jag är också en pragmatisk realist som tycker att han är rätt pestig emellanåt när han är extra gnällig av någon anledning.

Och graviditet ska vi inte tala om, jag hade en förhållandevis lätt graviditet. Inget illamående, inga foglossningar och sånt och ändå tyckte jag inte om det. Jag blev sjuk på slutet men det var då det. Det värsta var den begränsande känslan, att inte få äta vad man vill, inte få dricka vad man vill inte kunna göra vad man vill. Jag hade inga ambitioner att gå på krogen varje helg (jösses, det händer inte ens varje månad) men jag är rätt förtjust i mitt liv med mycket aktivitet och god mat och dryck. Det kändes som att "exilen" aldrig skulle ta slut.

Men det gjorde den förståss och nu är livet faktiskt helt ok.