Sv: Dags att sälja sin kompis?
Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har varit med om samma sak med min första häst. När jag var och provred den första gången så hade jag inte mer än suttit upp innan han kastade av mig och sedan sprang hem till stallet. Var ute och provred igen en månade sedan då jag inte hade hittat nån annan häst ännu, och bestämde mig att ta denna häst i alla fall.
Världens snällaste häst att hålla på med, men att överhuvudtaget galoppera på den, så stack den direkt. Första året jag hade den så hade jag ont i magen varje gång jag skulle rida den.
Och den fick ju bara mer och mer överskottsenergi pga att jag inte vågade galoppera med den. Dock blev jag tvungen att longera den innan jag skulle rida för att det överhuvudtaget skulle gå att sitta upp på den.
Med hjälp av en bra tränare så lyckades jag så småningom lära mig att klara av hästen och få upp mitt självförtroende.
För att rida ute med hästen så skaffade jag mig ett pessoabett och trots att många har mycket emot pessoabett så kan jag säga att det var den bästa investeringen jag kunde ha gjort, för helt plötsligt kunde jag galoppera ute på den OCH få stopp på honom när JAG ville det. I och med att han kunde få sig sina galopper lite då och då så blev han av med lite av all överskottsenergi han hade och så småningom blev han lite lugnare även i galopperna.
Nu, 12 år senare så är den hästen 19 år och jag har honom kvar fortfarande och det är världens underbaraste häst och trots att jag nu inte längre behöver pessoabett när jag rider ut, förutom om vi ska ner och träna lite nere på travbanan, för då går det undan

, så är han fortfarande pigg och framåt. Och jag har lärt mig så mycket från denna häst.
Trots att jag nu även har 5 hästar till förutom denna häst, så finns det ingen av mina andra hästar som jag håller av lika mycket som denna häst. Och jag kommer nog aldrig att träffa en häst som betyder så mycket för mig. Jag är jätteglad att jag inte gav upp där för 12 år sedan utan kämpade vidare.
Men självklart ska du göra det som känns bra för dig, jag vill inte påverka dig på det ena eller andra sättet, utan ville bara dela med mig av min berättelse så att du inte ska behöva känna att det är helt hopplöst och att det aldrig kommer att funka.
Hur du än gör så Lycka till och hoppas att det ordnar sig.