Dags att låta honom somna in, för allas bästa?

[*Gotlandsrusset*]

Hur gör man när förnuftet säger en sak och känslan en annan?

Kort historik: schäferhane 4,5 år bott hos oss sen han va 18 månader. Trevlig och snäll hund som vi älskar över allt annat. Men! Hans problem började väldigt snart efter att vi köpt honom. Klåda som jag reagerade på och tyckte va onormal. Veterinär uppsöktes och allergi konstaterades (atopi, han reagerar ej på födoämnen). Efter det har det varit veterinärbesök på veterinärbesök, tiotusentals kronor har vi betalat för att försöka få hålla honom i ett värdigt hälsotillstånd.

Det är här mitt samvete gnager, för jag orkar inte längre Jag har en 4 månaders att ta hand om, jag är helt låst pga att han inte kan vara själv hemma om jag behöver åka iväg. Jag måste ständigt hålla honom under uppsikt då han tar alla tillfällen som ges att klia sig. Det går i skov och ibland är det inget, ibland kryper det i hela honom. Det är inte kul längre, samtidigt är han en del av familjen så det känns så jävla fel att ta bort honom.

Förnuftet säger : ta bort honom, han lider mer av klådan än av att vara död.
Känslorna skriker : nej!

Vad ska jag göra? Sambon vill inte ta bort honom men han pluggar och har inte ansvaret för hund och barn hela dagarna. Snart blir det dessutom varmt och bilen en dödsfälla så jag blir ännu mer låst.

 

[Skogstrollet]

Om du måste vakta hunden för att han inte ska klia sig så har han enligt mig INTE ett värdigt hälsotillstånd. Även om det går i skov så vet du ju att det kommer tillbaka. Jag har själv haft en allergihund och kriteriet för mig var att klådan var väck, och som tur var gick det med mediciner, bad och städning (kvalsterallergi).
Bara den informationen är nog för att jag ska anse att ett beslut att låta honom somna in inte på något sätt är klandervärt.

Att du sen också har småbarn, inte känner att du orkar och omplacering känns som ett halvt omöjligt alternativ när allergin är så pass kraftig. Ja.

Det är tufft när man sitter i en sån där gråzon och velar.

 

[Bison]

Jag skulle låtit honom somna in.

 

[Red_Chili]

Tyvärr håller jag med Skogstrollet helt

 

[Lobelia]

@*Gotlandsrusset*

Du har försökt och försökt och hundstackaren mår ändå tidvis så dåligt att han lätt kliar sönder sig. Du gör honom en tjänst om han slipper lida längre, det är inget värdigt liv att ständigt leva med kli.

 

[Is]

Hur gör man när förnuftet säger en sak och känslan en annan?

Kort historik: schäferhane 4,5 år bott hos oss sen han va 18 månader. Trevlig och snäll hund som vi älskar över allt annat. Men! Hans problem började väldigt snart efter att vi köpt honom. Klåda som jag reagerade på och tyckte va onormal. Veterinär uppsöktes och allergi konstaterades (atopi, han reagerar ej på födoämnen). Efter det har det varit veterinärbesök på veterinärbesök, tiotusentals kronor har vi betalat för att försöka få hålla honom i ett värdigt hälsotillstånd.

Det är här mitt samvete gnager, för jag orkar inte längre Jag har en 4 månaders att ta hand om, jag är helt låst pga att han inte kan vara själv hemma om jag behöver åka iväg. Jag måste ständigt hålla honom under uppsikt då han tar alla tillfällen som ges att klia sig. Det går i skov och ibland är det inget, ibland kryper det i hela honom. Det är inte kul längre, samtidigt är han en del av familjen så det känns så jävla fel att ta bort honom.

Förnuftet säger : ta bort honom, han lider mer av klådan än av att vara död.
Känslorna skriker : nej!

Vad ska jag göra? Sambon vill inte ta bort honom men han pluggar och har inte ansvaret för hund och barn hela dagarna. Snart blir det dessutom varmt och bilen en dödsfälla så jag blir ännu mer låst.

Om ni har gjort allt i er makt ( städat, badat, fryst foder, givit medicin osv) och hunden fortfarande är så dålig att han kliar sönder sig så håller jag tyvärr med de andra, vi tog bort en två årig schäfertik i julas bl.a. pga av klådan svårt beslut men det var det rätta beslutet.

 

[DarkInNight]

jag orkar inte längre

Tycker det här är viktigast av allt.
Du orkar inte längre.
Det är helt OK att ta bort ett djur som mår dåligt, och ännu mer OK när ens egna krafter tar slut.

Man måste ta hand om sig själv, och ännu mer när man har barn just för att orka med att vara (bra) förälder. Orkar man inte så gör man helt enkelt inte.

*kram*

 

[*Gotlandsrusset*]

Om du måste vakta hunden för att han inte ska klia sig så har han enligt mig INTE ett värdigt hälsotillstånd. Även om det går i skov så vet du ju att det kommer tillbaka. Jag har själv haft en allergihund och kriteriet för mig var att klådan var väck, och som tur var gick det med mediciner, bad och städning (kvalsterallergi).
Bara den informationen är nog för att jag ska anse att ett beslut att låta honom somna in inte på något sätt är klandervärt.

Att du sen också har småbarn, inte känner att du orkar och omplacering känns som ett halvt omöjligt alternativ när allergin är så pass kraftig. Ja.

Det är tufft när man sitter i en sån där gråzon och velar.

Ja, jag tror inte det finns någon som vill ha en hund med allergi. Annars hade jag gärna omplacerat

 

[*Gotlandsrusset*]

Om ni har gjort allt i er makt ( städat, badat, fryst foder, givit medicin osv) och hunden fortfarande är så dålig att han kliar sönder sig så håller jag tyvärr med de andra, vi tog bort en två årig schäfertik i julas bl.a. pga av klådan svårt beslut men det var det rätta beslutet.

Jag anser att vi gjort allt vi kunnat utifrån våra resurser/förutsättningar. Kanske hade han varit helt klådfri om han fått vaccin men vi valde 2011 att inte ens testa i samråden med veterinär.

Han kliar inte sönder sig men skulle förmodligen klia sig mycket mer om man inte sa till honom. Dock tar det ju inte bort klådan och man märker ju att det stressar honom.

Tack för svaren allihop, hur gör man nu då? När ska man göra det och vilket sätt är bäst? Hur har ni gjort? Kan veterinären säga nej?

 

[*Gotlandsrusset*]

Tycker det här är viktigast av allt.
Du orkar inte längre.
Det är helt OK att ta bort ett djur som mår dåligt, och ännu mer OK när ens egna krafter tar slut.

Man måste ta hand om sig själv, och ännu mer när man har barn just för att orka med att vara (bra) förälder. Orkar man inte så gör man helt enkelt inte.

*kram*

Tack!

Jag blir mer och mer frustrerad av att ha ständig koll både på en bebis och en hund. Att inte kunna umgås med vänner utan hundvakt alt konstant koll på hunden. Kan inte slappna av och njuta alls av hundägandet

 

[DarkInNight]

Kan inte slappna av och njuta alls av hundägandet

Jag får känslan att du inte kan slappna av och njuta av att vara förälder heller?

 

[Bison]

Veterinären kommer inte säga nej.
Du bokar tid på en klinik, de brukar gå väldigt lugnt till och du får vara med hela tiden. Först får hunden en lugnande spruta och sen sätter de kanyl i frambenet där avlivningsmedlet ges.
Du får sitta hos hunden hur länge du vill.

 

[*Gotlandsrusset*]

Jag får känslan att du inte kan slappna av och njuta av att vara förälder heller?

Inte de dagar jag har honom hemma och är själv (typ jämt). Och det är inte lätt att få hundvakt heller för vem orkar ha ansvaret för att han inte ska klia sig och det är mycket att hålla reda på med mediciner/tider/maten.

Jag vet att jag kämpat i snart 4 år med honom, borde väl tagit beslutet för länge sedan men det är så svårt! Speciellt de årstider han mår bra. ( blir dock mer och mer sällan då allergin verkar förvärras med åren). Han har också fått en tumör på örat som måste bort om den inte är godartad och där känner jag att nu får det nog vara slut på utgifter/sövning och operationer

Och nej när jag tänker efter är det mycket jag hade velat göra som mamma som jag fått tacka nej till pga hunden. Något jag gärna gjort om han varit frisk men som tär på mig nu när han är sjuk.

Inser ju när jag skriver att jag egentligen redan vet vad som är bäst men ibland är det skönt att okända bekräftar det.

 

[russinbulle]

Jag har själv låtit avliva en 4,5 år ung hund pga grav allergi. Ingenting fungerade och hon kliade sönder sig. Hon begränsade visserligen inte mig i vardagen, men hon led så mycket själv att det fick vara nog.

 

[DarkInNight]

Inser ju när jag skriver att jag egentligen redan vet vad som är bäst men ibland är det skönt att okända bekräftar det.

Det brukar vara så, oftast är det jobbigast fram till beslutet.
Har fått avliva tre djur förra året, två akut och en planerat. Har en dotter på nu två år.
Två av djuren, hästar, hade sjukdomsproblematik som gjorde vardagen lite extra bökig mot om de varit friska och katten mådde visserligen bra men behövde ändå specialmat för att magen skulle fungera.

Jag berättar det, för att nu så här i efterhand är det så himla skönt att bara ha friska djur hemma, inget specialkrånglande varje dag för att djuren ska må bra.
Med småbarn i huset kan det bli lite väl tufft att ha djur med speciella behov.

Jag saknar dem alla tre så det gör ont men jag saknar verkligen inte deras sjukdomar och allt krångel, oro och veterinärbesök det innebar.
Jag tror att du kanske kommer kunna känna något liknande?

 

[em-pirre]

Avliva. Jag antar att ni provat Atopica, kortison, schampon?

 

[Raderad medlem 94602]

Jag tycker du har varit en bra hundägare som gett din hund alla chanser, veterinärvård och mycket tid. Ibland är ödet så jävligt att det räcker inte hela vägen ändå.
Alla sjukdomar kan inte fixas och alla hundar kan inte räddas. Du har lagt enormt med energi på din hund. Jag personligen hade låtit hunden somnat in nu och lagt energin på mig själv, barnet och det övriga livet.

Oavsett beslut. Styrkekram

 

[SusieQ]

Du har gjort vad du har kunnat, det har inte räckt, hunden har inte ett värdigt hundliv, du orkar inte, din sambo ser inte/vill inte se.
Det jobbigaste för er, men helt klart schysstaste mot hunden är att säga farväl och ta bort honom.
Tänk dig själv att må dåligt jämt och ständigt med ett ihållande kliande på hela kroppen och du kan inte/blir hindrad att klia dig dvs ta bort det obehagliga, utan tvings leva med ett obehagligt kliande konstant 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Stackars lilla hunden..
Styrkekram till dig, det är jobbigt, men ibland går det inte helt enkelt.

 

[Hedinn]

Tycker det här är viktigast av allt.
Du orkar inte längre.
Det är helt OK att ta bort ett djur som mår dåligt, och ännu mer OK när ens egna krafter tar slut.

Man måste ta hand om sig själv, och ännu mer när man har barn just för att orka med att vara (bra) förälder. Orkar man inte så gör man helt enkelt inte.

*kram*

Exakt min tanke när jag läste inlägget. Väldigt bra skrivet och jag håller med om vartenda ord.

@*Gotlandsrusset* Du verkar ha gjort vad du kan. Hunden mår inte bra, du mår inte bra, det finns ingen anledning att hålla hunden vid liv om det skapar såna stora problem för er, även om jag förstår hur jobbigt det är.

Stor kram.

 

[Is]

Jag anser att vi gjort allt vi kunnat utifrån våra resurser/förutsättningar. Kanske hade han varit helt klådfri om han fått vaccin men vi valde 2011 att inte ens testa i samråden med veterinär.

Han kliar inte sönder sig men skulle förmodligen klia sig mycket mer om man inte sa till honom. Dock tar det ju inte bort klådan och man märker ju att det stressar honom.

Tack för svaren allihop, hur gör man nu då? När ska man göra det och vilket sätt är bäst? Hur har ni gjort? Kan veterinären säga nej?

Ja jag tycker att de låter som ni gjort det ni kan för hunden.

Vi har gjort så att vi antingen varit iväg till klinik och lämnat kroppen för kremering eller ringt hem en distriktsveterinär och avlivat hunden för att gräva ner den hemma. Det beror helt på vad ni känner är det bästa